Nio röda rosor
Svärmor kom på besök i några timmar, och Daniel kände direkt att han inte stod ut. Sa snabbt att han skulle till bastun. Slängde på sig jackan och stack iväg.
Men oturen följde honom bastun var stängd för reparation. Och nu blev humöret helt i botten.
Inte skulle han gå hem igen bara sådär!
Han drev runt på gatorna, ville inte gå in i butiker det är inget för riktiga karlar som honom. Slokade ner på en bänk i centrum.
Plötsligt såg han ett äldre par, säkert runt sextio. Stiliga, promenerade långsamt, arm i arm typisk kvällspromenad.
Hon höll honom under armen, de småpratade om något.
Och Daniel satt där och spanade: “De har fortfarande saker att prata om. Jag har varit med min Lena i femton år, det känns som vi snackat om allt. Vi är mest tysta numera.”
Så stannade paret upp, mannen rättade försiktigt till hennes sjal innan de gick vidare.
Daniel tänkte: “Otroligt, de har lyckats hålla kärleken vid liv. Vi har ju för längesen slutat att ens lägga märke till varandra.”
Hans Lena är liten och tunn, alltid trött en av de där kvinnorna som nöjer sig med lite, har helt slutat bry sig om sig själv.
Hon jobbar på fabriken och har alltid fullt upp med våra två barn. Hemma är det fart hela tiden städtrasan i ena handen, moppen i den andra. Hon far runt i den där gamla morgonrocken, håret står åt alla håll.
Leendet har försvunnit helt; ansiktet är ständigt koncentrerat och uttrycket ändras knappt.
Frisören ser hon nog bara när hon inte längre törs visa sig bland folk.
Daniel funderade: “Vi älskade ju verkligen varandra en gång. Vart tog allt vägen?”
Han försökte gräva fram den där gamla varma känslan och till sin förvåning lyckades han. En mjuk ömhet spred sig i bröstet, lämnade efter sig ett varmt spår.
Han blev så otroligt rörd av Lena, ville verkligen göra något fint för henne. Nu! Inte senare.
Utan att riktigt veta varför började han gå snabbt. Steg efter steg, ingen direkt plan.
Så var han plötsligt rakt framför en blomsteraffär det var som ett tecken. “Köpa blommor? Nej, hon skulle bara skaka på huvudet och säga att jag kastar pengarna i sjön. Dessutom skulle nog Malin må bättre av nya sneakers till idrotten.”
Stannade utanför, visste inte riktigt vad han skulle göra. Men det där varma spåret i hjärtat slutade inte göra sig påmint.
Han struntade i tvivlet nu fick det bära eller brista.
Klev in, floristen hälsade glatt, väntade nyfiket. Det var över femton år sen sist han köpte blommor.
En ros, kanske? Men nej, en röst i huvudet viskade: “En ros betyder ingenting.”
Så han slog till “Nio stycken, tack!” Blev skrämd av sig själv. Hade han fullständigt blivit galen?
Men nu var orden sagda, och det gick inte att ångra.
När han kom ut kändes det som att alla förbipasserande stirrade kritiskt på honom.
Slängde iväg ett sms för att kolla om svärmor gått.
Gick uppför trapporna, ganska nervös eftersom det kändes så märkligt “Tänk om hon skriker och jag får slänga rosorna i soporna direkt”
Lena stod vid köksbordet och hade precis ställt ner ett paket mjöl; händerna fortfarande rena.
Daniel gick fram, och hon såg helt ovetande ut. Han stannade upp, sa ingenting, andades tungt av nervositet. Hon vände sig om, såg blommorna stelnade till.
Lena, de är till dig. Bara kände för det. Blir du arg?
Hon tog inte rosorna direkt, tittade på dem som om de inte var verkliga.
Till dig, Lena, bara till dig.
Hon tog emot dem, höll dem mot kinden, log svagt. Och för en stund fanns varken fabrik, hushållsbekymmer eller femton år av vardag.
Nästan viskade hon: “Tack, Daniel.”
Vasen stod mitt på bordet, och de nio röda rosorna såg ut att lysa upp hela köket.
Lena lät händerna glida över bladen, stannade sedan framför spegeln och rättade försiktigt till håret.
Ansiktsdragen blev mjukare, bekymren byttes mot en stilla drömmande blick. Daniel gick fram och höll om henne.
De stod där, tysta, tillsammans.
Lena stannade upp bara för en kort stund.
