Vi står på Centralstationen, du har en halvtimme på dig att ordna en förstaklassens taxi till mig och barnen! utbrast min släkting, rösten blöt av kyla.
Är du min syster eller råkade du bara flanera förbi? Skäms du inte att bete dig så här, särskilt framför dina barn? Är det verkligen så svårt att köpa lite kläder åt dina kära syskonbarn? Måste jag verkligen be dig att ge dem någonting? Du borde ju komma på det själv! Hjälpa till med pengar! Du kan ju ändå inte få egna barn, och lär nog inte heller få det! Men jag, jag är ensamstående mamma! Annelie slängde sina ord mot mig, som pilspetsar rakt emot Margits själ, som om hon ville rispa huden mellan oss djupare och djupare.
Margit hade aldrig varit den älskade dottern. Hennes mamma födde henne ensam. När hon senare gifte sig, blev Margit plötsligt i vägen. Styvfar rättade henne för varje munsbit, och mamma skyllde på dottern för allt det bittra i hennes nya, påtvingade äktenskap. Först när lillasyster Annelie föddes kom Margit till sin rätt, för då fick hon rollen som ständig barnvakt.
Margit skulle leka, mata och utveckla sin lillasyster, alltid med henne i släptåg det spelade ingen roll att hon själv hade läxor, fritidsintressen eller egna vänner. Misslyckades Margit med att hinna byta eller mata sin syster i tid, blev hon utan både kompistid och kalas. Snart började lilla Annelie behandla Margit precis som mamma och styvfar: som en hushållerska.
Vid arton bestämde sig Margit för att kapitulera. Hon valde studier vid universitetet längst bort från Umeå hon kunde finna, packade sin ryggsäck och gav sig av, med löftet om att aldrig återvända. Hur föräldrarna och Annelie hade det under de närmaste tio åren rörde henne föga. De hörde bara av sig om pengar aldrig något tillbaka.
Hon hade inget sug efter att besöka dem, men hon visste att systern fött barn vid sjutton och gift sig vid arton snabbt ett barn till, i hopp om att mannen inte skulle ryckas till värnplikt. Men de fick tvillingar och karln rymde, trött på livet som ung pappa, krävde skilsmässa och drog.
Nu blev det tätare samtal. Till skillnad från Annelie, hade Margit redan hunnit skapa sig ett liv: examen, jobb på kontor, sakta stigande lön till slut hade hon råd att ta lån på en etta i Stockholm, hennes egen lilla hamn.
När föräldrarna insåg att äldsta dottern inte svalt och frös brukade de minst en gång i veckan be om lån eller bidrag alltid till Annelies barn:
Margit, Paulinas vinterjacka är sönder. Skicka fem tusen spänn, det är bråttom, flickan har annars inget att ha på sig till förskolan!
Margit, tvillingarna måste ha presenter till födelsedagen. Annelie har hittat nåt fint. Du får fixa tio tusen, du.
Margit! Annelie fick sparken igen. De fattar väl inte att mammor har viktigare saker för sig än jobb? Nu får du betala förskolan och Paulinas skolstart!
Varje begäran lät som ett dekret: ingen frågade om Margit själv hade råd. Hennes liv, intressen, hälsa ingen brydde sig. Mamma antog bara att dottern hade det förträffligt utan familjen och kunde jobba ännu mer för att hjälpa dem.
Margit lyckades aldrig kväva skuldkänslan hon matat på sedan barndomen. Hon vågade inte säga nej. Efter varje samtal med mamma suckade hon, kalkylerade och räknade ut vad hon skulle få avstå denna månad.
Hennes kärleksliv var betydligt sämre än systerns. Efter få år på kontor gifte hon sig med en kollega, men innan bröllopet fick de veta att Margit inte kunde få barn. Maken vände och gick sin väg. Hon sörjde i ensamhet, berättade det först för mamma långt senare därefter blev hennes barnlöshet ett samtalsämne vid varje släktträff:
Margit är som en fröpåse utan frön… vilken otur! Tur att Annelie gav oss barnbarn, mumlade mamma.
En kort tid fick Margit vara ifred, men en dag bestämde Annelie att det var dags att visa storasyster sin absoluta kärlek. Morgonen en av Margits sällsynta lediga dagar ringde telefonen.
Margit, var är du egentligen? Jag kan väl ändå inte behöva släpa barnen på buss genom halva staden? Beställ en taxi! Och fippla inte fram någon budgetbil barnen blir åksjuka av skitiga bilar!
Okej, men var är du nu? Och varför ska jag beställa taxi åt dig? fick Margit ur sig, förvånad.
Vad, har mamma inte ringt dig? Jag har bestämt mig för att flytta till dig. Finns inget att hämta i vårt lilla samhälle. Nu ska vi bo ihop! Jag är vid Centralen, du har en halvtimme på dig att skicka taxi! Systern slängde på luren, och Margit satte sig tungt i soffan. Även efter tvåtusen kilometer kunde hon inte fly undan sin utkrävande släkts urkraft.
Redan första kvällen syntes Annelies reträttlöshet.
Imorgon ska du fixa jobb åt mig på ditt kontor. Du är ju chef. Bra lön, inte för stressigt. Och med unga killar i fikarummet! Och så ska jag kunna flexa ut när jag vill! Tvillingarna behöver en våningssäng direkt inte ska vi trängas på din bäddsoffa! Idag kan jag väl sova i din säng med mina pojkar, och du och Paulina får ta soffan. Och se till att barnen får vinterkläder, inget sämre än deras kompisar har! Jag tänker inte bli kallad frånskild slashas!
Margit satt och lyssnade, oförmögen att förstå varför hon aldrig satt stopp, varför hennes gränser överskridits gång på gång. Plötsligt rann ilskan upp till sist tvingade hon sig att resa sig och säga, med ovanlig kraft:
I natt får ni sova här, men imorgon kör jag dig till Centralen och du åker hem till föräldrarna! Jag tänker inte försörja dig eller dina barn mer! De är ditt ansvar, inte mitt. Nu är alla era skulder till mig avbetalda, och vägrar du dra imorgon ringer jag polisen. Och du får sova med barnen på bäddsoffan, för jag tänker sova som jag vill!
Annelie stod mållös. Hon muttrade, ringde och klagade hos mamma hela kvällen, men Margit bara låtsades som ingenting. På morgonen gav hon henne precis nog kontanter tusenlappar i kronor, för en taxi och tågbiljett och släppte ingen mer in.
Det här är slutet. Glöm adressen hit. Mitt liv handlar inte om dina önskemål, sa Margit när hon stängde dörren. Länge låg hon och grät i sin kudde, men till sist förstod hon att rätt beslut var taget. Annars hade hennes släkt förgört henne, långsamt och med ett leende.
Med skulden lättad från bröstet började livet kännas bredare än någonsin. Inom kort mötte hon en vänlig man, de gifte sig, och adopterade två barn tillsammans. Så, i en ljus Stockholmsdröm, fortsatte Margit leva lyckligt och för första gången, på riktigt sina egna villkor.
