Kvinnors öden. Vendela
När gammelmormor Märta gick bort, svepte en kall blåst av ensamhet över Vendela. Hon var som en övergiven stock i stugan svärmor Svea tyckte hon var för mager, arbetade för lite, och vem visste om hon ens skulle kunna bära barn, så känslig och förlägen som hon var.
Vendela höll ut mot allt, men när sorgen kröp tätt inpå flydde hon till Märta. Det var hon som varit världens dyrbaraste, både för den försvunna fadern och för modern som dog av lungsot efter tio år.
Hur Erik såg på den föräldralösa Vendela visste bara Gud. Högrest och stilig, huset fullt, men ändå hade han blivit tokförälskad i den föräldralösa flickan utan släkt eller pengar. Svea, Eriks mor, kallade henne bara fattigflickan bakom hennes rygg.
Vendela försökte vara till lags. Snurrade som en katt i huset, tog arbetsamt varje syssla utan att knota. Det hjälpte inte. Svea var aldrig nöjd, oavsett.
När Erik var hemma gick det an, men när han reste på affärer till grannbyn var det som om stugan fylldes av en iskyla.
“Tålamod, lilla Vendela”, viskade märta med torra läppar, “det ordnar sig med tiden.” Men Märta levde inte längre. Åren gick och Sveas vrede bara växte. Det blev aldrig som hon tänkt; sonen hade tagit hem en ingen, när Svea redan valt ut en stark och rik brud då skulle fördomen och släktens förmögenhet nog räcka till barnbarnsbarn.
Men Erik hade fått sin fars envisa lynne och vände dövöra till. Han blev en riktig gårdsherre, tog över när pappan dog och förökade vad han ärvt. Han respekterade sin mor men lät henne aldrig styra hans liv. Beslutsam som en yxa.
Vendela älskades av Erik med fördärvande kraft. Han blev förlorad i henne med sitt ljusa, smala ansikte, blå ögon och den knubbiga näsan. Han ville lägga hela världen vid hennes fötter.
Vendela sa ja, hon såg att han hade uppriktig själ, och snart var hon också dödsförälskad. Hon hade hört talas om svärmodern om hennes kärva sätt och snåla hjärta och ändå tackat ja. Så packade Vendela enkelt och flyttade till Eriks gård. Hon bet ihop mot alla angrepp, och när gråten ändå tryckte rusade hon till Märta för tröst och bön.
På golvet vid den gamlas fötter låg hon, som en slagen valp, fick håret smekt mellan gamla, varma händer. Märta viskade böner till Jungfru Maria för skydd åt sitt barnbarn, bad om förbarmande för den moderlösa själen. Och sittandes där rann sorgen bort, och Vendela orkade leva igen.
Men nu fanns det ingen att springa till. Märta hade somnat in tyst, och Vendela grät i ensamhet.
Folk säger att tiden läker, men det är lögn. Såret går aldrig ur. Det räcker att minnas de händerna sorgen flödar på nytt, tårarna likaså.
Hemma hos Erik bara hårdnade stämningen. Svea gnagde på sin svärdotter, tredje året nu utan barn, utan arvingar. För Vendela var det värre än helvetet. Hon visste att svärmodern viskat till sonen att Vendela var skadad var, att barn aldrig skulle bli.
Erik skakade på huvudet men skvallret spred sig som ringar på sjön. Byborna mumlade att Eriks blodslinje skulle stanna med honom, att ingen son skulle födas. Han var bekymrad, men så snart han såg Vendela rann alla sorger av honom och han lyfte henne i famnen. Kanske hörde Gud hennes bönor, kanske var det bara kärlekens kraft men Vendela blev med barn.
Svea blev argare än någonsin, men Erik älskade sin Vendela mer för varje dag. Svärmor såg allt med misstänksamhet, svävade som en svart korp genom huset. Satt Vendela ner, kom en ilsken röst:
“Sitter du där, din lata flicka! Bara för att du bär barn behöver du väl inte slippa undan?” Skamset reste sig Vendela, gick och bar vatten i tunga hinkar, medan grannkärringarna skakade dystert på huvudet bakom gärdesgården. “Nu är Svea inte klok, hon tvingar till och med gravida att slita!”
Och så blev Vendelas son född, men oturen vilade som en skugga; han var svag, huden genomskinlig och flämtade ofta som om han var död. “Som modern, sådant barn”, fräste Svea och vred sig av avsky. Vendela grät: “Det är ju ditt blod, ditt barnbarn, kära mamma.” Men Svea flydde bara in i en elak skadeglädje: “Måtte han dö snart, så kan min son få en riktig fru och ett starkt barn!”
Vendela grät sig sönder och samman. Sveas grymhet malde henne. Hon hoppades nästan att pojken skulle dö, så hon själv också kunde försvinna någonstans. Men Erik kom hem, lyfte sin son pojken såg på honom, log svagt med lilla munnen putande, och Erik viskade: “Spelar ingen roll, min pojke. Vi ska visa dem alla, du och jag.”
Så döptes pojken till Vide. Men han ville inte växa, kroppen ville inte hämta sig. En dag måste Erik resa igen, långt över sjön, och på ladan darrade vintervinden. “Ta hand om Vide nu,” surrade han mot hennes hjässa, “tänk inte för mycket på rykten, ingen kan såra oss.” Han kysste henne, och seglade bort.
Nu exploderade Svea i all sin hårdhet. Dörrarna slogs igen, hennes ögon följde minsta rörelse. Vendela fick dra vatten, hugga ved, och sköta kor, aldrig en stund av vila. Nätter var Vide orolig, Vendela tröstade, och på morgonen var det bara att stiga upp igen.
Det slet ut henne. Mamman och barnet tynade ihop, skrumpnade under Sveas spott och spe. Hösten drog in, fukten rann ur väggarna, kylan bet ilsket.
“Alldeles rätt,” muttrade Svea en dag, “kanske hittar min son någon bättre där borta, någon rik och frisk.” Den där iskalla tanken rotade sig i Vendelas inre. Tänk om Svea hade rätt? Kanske var det verkligen henne Erik lämnat.
Svea anade Vendelas oro och hällde ut sin giftdroppar sakta: “Ska du låta vår Erik fastna i dina bekymmer? Släpp taget, Vendela. Lilla Vide kommer ändå inte överleva vintern.” Vendela tänkte på sin sjuka son, på vindens ylande utanför fönstret.
En kväll, när kölden bet och barnets andning bara blev tunnare, tvekade hon inte längre. Hon knöt ihop sina få ägodelar, svepte in Vide i filtar och gick ut genom dörren. Svea stod stilla och lät henne gå säker på att hon nu äntligen fått det så som hon velat.
Byborna visste ingenting. Nästa morgon berättade Svea högljutt att den unga modern vanvettigt gått ut i natten efter att barnet dött själen hade lämnat henne, ingen visste vart hon tagit vägen.
Två dagar gick, och det blev tyst igen, som om allt förblev ogjort, och snön virvlade mellan gårdarna.
***
Vendela gick länge längs skogen, bland tuvor av mossa och vattensjuka sidospår. Rädslan satt som en råtta under hjärtat, men för sitt eget liv oroade hon sig inte. Det var Vide, det lilla knytet, som plågade henne.
Solen sprack till sist fram på morgonen, och i fjärran låg en by inkapslad i dimma. Vendela hoppades bara någon skulle ge henne och barnet en skiva limpa, en mugg mjölk, kanske värma honom en stund vid spisen.
Det rök ur skorstenen. Gatorna låg öde, sommarens liv tystnat. Hon satte sig försiktigt vid brunnen och vilade. Då närmade sig en högrest kvinna med rödblå kind, korg på armen och vaksam blick.
“Vems flicka är du? Är du frusen, du är alldeles blå om kinderna.”
“Ingen särskild”, mumlade Vendela. “Jag ska bara vidare till nästa by”, ljög hon snabbt.
“Vem har du där borta då?”
“Min far”, svarade Vendela, höll lögnen kvar.
“Ger man dig inte ens tak över huvudet i sån här kyla? Till och med en hund får komma in.”
Vendela började storgråta, händerna om ansiktet. Kvinnan böjde sig fram: “Res dig nu, följ med in.”
De kom in i köket. Kaminen sprakade, rummet doftade torkad timjan. Vendela segnade ner på bänken. Kvinnan hjälpte henne att klä av sig, tog barnet ur hennes armar.
“Jag heter Agneta,” sa hon, och rullade ut Vide ur trasorna.
“Himmel, vad liten han är! Är han döpt?”
“Jo,” flämtade Vendela, “han heter Vide.” Sedan svartnade allt.
När Vendela vaknade låg hon under en tjock filt i en främmande säng. Rummet var tomt hon ringde efter Vide men fick inget svar. I panik slet hon åt sig en päls för att rusa ut, då öppnade Agneta dörren.
“Inte ska du springa någonstans nu. Du har legat i feberdrömmar i tre dagar. Jag tog Vide med till mamma i skogen för frisk luft.”
“Varför?”
“För hälsans skull. Sätt dig nu, berätta din historia.”
Vendela berättade allt om sin kärlek, om Sveas ondska, om sjukdomen i lilla Vide, all den smärta och skräck hon burit.
Agneta lyssnade tyst och sa: “Herrens vägar är gåtfulla. Men här, i denna stuga, leds du mot bättre öde, bara du klarar att behålla en gnutta ljus i mörkret. Följ med mig nu så får du se din son men hem får du inte ta honom än.”
“Tvinga mig inte att lämna mitt barn!” utropade Vendela.
“Du kommer att förstå.”
De gick in i skogen, längre och längre in bland vridna granar. Agneta berättade att hennes mor, Sigrid, alltid levde här efter att byn vänt sig mot henne, kallade henne häxa när barn dog i byn trots att hon hjälpte folk gratis.
På gläntan stod Sigrids lilla stuga, och där själv med små röda ögon stod Sigrid. “Inte ska du vara rädd, lilla vän. Här sover Vide, röd om kinden. Bättre mat, frisk luft, trygghet du ska få honom tillbaka.”
Och Sigrid sa: “Var inte rädd för mig, folk kallar mig häxa bara för att de är rädda. Men din sons sjukdom, du bar på sorgen och sprang till gravar när du väntade barn då fastnade dödens skugga vid honom, som dimman i träden. Men det ska nog gå över.”
Sigrid la händerna mjukt på Vides huvud. Plötsligt kände Vendela en märklig ro, nästan som när Märta levde.
Efter några dagar fick Vendela tillbaka Vide nu stark och rosig, sprattlande i hennes armar.
***
Sommaren gick och byn glömde snart allt om den förlorade kvinnan. Erik återvände från staden, rusade till sovkammaren men allt var tomt, inget spår av hustrun eller sonen.
Svea förklarade med storgråt: “Det var för mycket för henne. Pojken dog och Vendela gick ut i snön, tog barnet med sig. Jag kunde inte stoppa henne.” Erik lyssnade förlamat, Det var som att skuggor smög i hörnen och maskerade syner dansade förbi hans blick.
Sorgen drog över honom som evig skymning. Svea försökte trösta, men Erik avvisade henne med ilska. Han arbetade dag och natt, men blev allt mer sluten och tystnad som föll över honom var djupare än Vätterns mörkaste vik.
Åren gled förbi. Svea åldrades snabbt, plågades av dåligt samvete, kunde inte sova. Hjärtat värkte och hennes färger bleknade bort. Till slut dog hon på sensommaren, utan att någonsin bekänna sanningen för Erik.
Erik stod nu alldeles ensam. På den fyrtionde dagen efter moderns död dukade han till minnesfest, men på kvällen försvann han själv ut i skogen där dimman vilade tjock vid myren.
***
Dy på dy, grått, tungt. Han tänkte ta steget rakt ner, låta sig sugas in av våtmarkens kalla händer.
Då hörde han ett ljud, ett kacklande skratt, en tunn röst som ekade bland stammarna: “Vendela, Vendela!” Han ropade och ur diset lösgjorde sig hennes vita gestalt.
“Erik!” utbrast hon, hon och Vide levde! Han stod fast i dyn till midjan, men synen av henne gjorde honom galen av vilja; han kämpade, förgäves, dyn bara sög hårdare.
Vendela rev i grenar, slet sina händer blodiga, skrattade och grät om vartannat, men med någon mirakulös kraft lyckades de dra upp honom ur djupet.
Pada deras kram föll tårar och skratt om vartannat.
***
Erik fick sin älskade tillbaka, och pojken Vide, stark och frisk, var plötsligt lika levande som skogens vårgrönska. Han grät av lycka i famnen på Agneta, som trugade honom med lindblomste tills han lugnat sig.
Det blev åter ett hem, och all oro rann snabbt bort. Snart flyttade de till den lilla socknen där Vendela nu hörde hemma och var lyckliga tillsammans med Agneta den som blivit mamma i hjärtat, fast av en annan blodslinje.
Någonstans i utkanten växte mossan över en bortglömd grav, men ingen mindes längre den själ som aldrig fann ro, den som förlorade livet i habegär och hårdhet. Och ändå gick livet vidare, med kärlek och ljus i varje ny soluppgång.
