När min man ansökte om skilsmässa packade jag och barnen våra saker och flyttade hem till mina föräldrar i Uppsala. Det fanns inte en chans att jag skulle klara mig ensam, eftersom jag både behövde jobba och ta hand om barnen. Det var tufft min äldsta dotter Maja var bara tre år, yngsta, lilla Tyra, hade nyss fyllt två.
Jag tog ett bolån och försökte bygga upp livet på nytt. Till en början sa jag knappt mer än hej till grannarna, inga vänner, inga bekanta. Jag gick mest omkring med barnvagnen och försökte få dagarna att gå.
Sedan korsades mina vägar med en man här i området. Han hette Erik och hade en son ungefär i Majas ålder. Ofta såg jag honom tillsammans med en kvinna, så jag antog att han var gift. Men jag tyckte om honom på något plan, kanske ytligt han såg trevlig ut men jag ville absolut inte inleda något med en upptagen man.
En dag fick jag problem med ett droppande rör i köket, och Erik hjälpte mig laga det. Jag bjöd honom på kaffe efteråt. Under vårt samtal visade det sig att kvinnan jag sett hos honom bara var barnvakt. Hans fru hade gått bort året innan och han hade haft svårt att hitta någon pålitlig som kunde passa hans pojke. Han saknade dessutom släkt som kunde hjälpa till. Där och då började jag tänka att det kanske kunde bli något mellan oss.
Vi började prata mer, hördes ibland på telefon, och tog långa höstpromenader med barnvagnarna. En dag, då mina föräldrar var på besök, kom Erik förbi och såg bekymrad ut.
Hur är det? Kan du snälla ta hand om min son idag? Förskolan har stängt för karantän och jag måste akut till jobbet och barnvakten ligger hemma med influensa.
Ja, självklart! svarade jag utan att tveka.
Han kom med en hel Ica-kasse med ombyten, mat och detaljerade instruktioner om pojkens rutiner. Han lovade att ringa, vilket jag trodde skulle vara någon gång under eftermiddagen, men det blev samtal varje halvtimme. Jag fick rapportera vad han hade ätit, vilka kläder han hade på sig, hur länge vi var ute i lekparken…
När Erik hämtade sin son den kvällen blev han genast irriterad. Varför har han en röd skjorta? Jag skrev ju blå! En ström av anmärkningar och nästan ingen tacksamhet. Vid dörren sade han:
Jag lämnar honom imorgon också, det är okej va?
Jag sade aldrig nej, trots att jag ibland knappt hann allt själv. Men en dag blev jag akut sjuk och hamnade på sjukhuset. När Erik inte fick tag i mig ringde han ilsket upp och skällde för att jag inte öppnade dörren. Jag förklarade att jag var inlagd, då lade han bara på.
Efter ett tag erbjöd han sig att passa mina flickor, men jag avböjde jag behövde jobba. Därefter avtog samtalen och våra promenader tog slut. Numera hälsar vi bara kort i trapphuset, som främlingar. Jag trodde att han kanske kunde vara min person, men i slutändan använde han mig bara. En dag hoppas jag träffa den där mannen som kommer att kännas som hela min värld.
