En besk eftersmak
Nu är det slut, vi kommer inte att gifta oss! utbrast Linnéa.
Vänta, vad har hänt? blev Erik förvirrad. Allt har ju varit bra!
Bra? log Linnéa snett, ja visst om du säger det. Men, hon tvekade några sekunder, kämpade med orden innan hon fortsatte rakt på sak, dina strumpor luktar ju hemskt! Jag är inte redo att andas in det resten av livet!
Sa du verkligen så? flämtade Linnéas mamma, när dottern berättade att hon tagit tillbaka ansökan om giftermål, otroligt!
Varför då? ryckte Linnéa på axlarna, det är ju sant. Har du aldrig märkt det själv?
Jo, förstås har jag det, erkände mamma generat, men… det känns så förnedrande. Jag trodde ändå att du älskade honom. Han är ju en bra kille. Strumpor det kan man väl åtgärda.
Hur då? Lära honom tvätta fötterna? Byta strumpor oftare? Använda deo? Mamma! Lyssnar du på dig själv? Jag vill gifta mig, inte adoptera en vuxen pojke!
Men varför drev du det så långt? Varför skickade ni in ansökan om äktenskap?
Det är allt du, mammsen! “Erik är så snäll och trevlig, honom gillar jag.” Och du har tjatat: “Du är ju 27, dags att stadga sig och skaffa barnbarn till mig.” Har du glömt? Ska jag fortsätta?
Linnéa, jag trodde du var säker. Det verkade ju så allvarligt mellan er, försvarade sig mamma, men fortsatte mjukare: Och vet du, jag är faktiskt glad att du tog dig tid och tänkte efter ordentligt. Bara en sak, min lilla: det där med strumporna kunde du inte sagt det lite snällare? Det är så olikt dig.
Jag ville vara tydlig, mamma. Så ingen väg tillbaka skulle finnas…
***
I början tyckte Linnéa att Erik var charmig på ett lite klumpigt sätt. Han gick alltid omkring i jeans och samma t-shirt. Ingenting om konst och Picasso, men kunde prata i timmar om gamla svenska filmer. Hans ögon lyste verkligen då.
Det var enkelt och tryggt med Erik.
Just den tryggheten var vad Linnéa sökte, trött på stormiga relationer och ständig jakt på Den Rätte.
Efter två månader av biobesök och kafédejter, föreslog Erik blygt:
Ska vi gå hem till mig? Jag har gjort egna köttbullar!
Hans inbjudan var så varm och hemtrevlig att Linnéa blev rörd. Och “gjort själv” det gick verkligen hem.
Hon sa ja
***
Men Erik bodde inte så som Linnéa hade hoppats.
Det var inte smutsigt, men det var rörigt, smaklöst och sorgligt ensamt. Grå väggar utan tavlor, en nött soffa med bara ett armstöd som kudde. På golvet låg högar av kartonger, böcker och gamla magasin. Ett par löparskor mitt på golvet. Luften var tung av damm och instängdhet.
Hela rummet var som en tillfällig plats, ingen riktig hemkänsla alls.
Vad tycker du om mitt slott? sa Erik och sträckte ut armarna. Hans glada leende visade ingen skam alls. Han var faktiskt stolt, och såg inget konstigt med det.
Linnéa log tillbaka påtvingat. Hon gillade ju honom och ville inte börja bråka.
De gick ut i köket. Inte heller där var det särskilt trevligt: ett bord i damm, diskho med koppar och tallrikar med bruna ringar, kastrullen på spisen hade sett bättre dagar. Linnéa stannade vid vattenkokaren och tänkte:
“Undrar vad den där nånsin har haft för färg?”
Hennes humör sjönk.
Hon smålyssnade på Erik som pratade på och försökte få henne att skratta. Men när han räckte över en tallrik med köttbullar, vägrade hon bestämt, och skyllde på diet
Hon kunde helt enkelt inte äta något som tillagats i det där köket.
Hemma igen funderade Linnéa på besöket.
Ytligt kanske det hon sett hos Erik var larvigt klart det är svårt att hålla ordning när man bor själv. Och ändå
Allt stöket var en symbol för något mycket större och svårbegripligt: Hur kan någon leva så här? Inte för att det är jobbigt att diska, utan för att… han tycker att det är normalt!
En besk eftersmak blev kvar, helt enkelt
***
Sedan kom Erik hem till Linnéa. Friade officiellt, gav henne en ring. De skickade in ansökan om äktenskap. Föräldrar började planera bröllop.
Det är klart att det känns spännande att vara blivande brud. Men varje gång Linnéa satt själv och tänkte på Erik som alltid gjorde så mycket för henne, lagade sina köttbullar och berättade roliga historier såg hon bara vattenkokaren med obestämd färg!
Och hon insåg: det handlar inte om vattenkokaren. Det är beviset! Det säger så mycket om Eriks syn på livet, på rutiner, på sig själv. Och troligen på henne.
En morgon föreställde hon sig deras gemensamma frukost och rös av obehag.
Hon skulle komma ut till köket, hitta urdrucket te och smulor överallt. Och om hon sa: “Kan du ta undan det, älskling?”, skulle han titta på henne lika förvånat, som han då tittade på sin lägenhet, och inte förstå alls. Han skulle inte bråka, inte skrika. Han skulle bara inte förstå. Och hon skulle behöva förklara, plocka undan, påminna varje dag. Och hennes kärlek skulle sakta dö av tusen små nålstick som han aldrig ens såg.
Mamman var så glad över det stundande bröllopet.
***
Att gifta sig
Allt det livsglada och varma med Erik försvann sakta och ersattes av en tung, kvävande oro.
Linnéa, frågade Erik nästan varje dag, och sökte hennes blick, är allt bra mellan oss? Vi älskar ju varandra, eller hur?
Javisst, svarade hon, samtidigt som något inom henne gick sönder.
Till slut berättade Linnéa allt för sin väninna Sigrid, la ut sina tvivel och bekymmer.
Men vad spelar det för roll? förstod inte Sigrid. Lite damm, en konstig vattenkokare… Min man är som en tornado i köket och ser aldrig något. Karlar märker inte sådant!
Ja, just det! De märker aldrig, viskade Linnéa. Och han kommer aldrig att se. Men jag ser! Varje dag! Och det kommer förgöra mig sakta men säkert!
***
Nej, hon skyllde inte på Erik. Han var ärlig, dolde ingenting. Han levde bara i en annan värld. För honom var smutsig disk ingen katastrof. För henne var det ett tecken på likgiltighet och brist på förståelse.
Hon insåg att det egentligen inte handlade om städning. Det handlade om att de såg på världen helt olika. Den första sprickan i deras relation skulle snart bli en klyfta om de fortsatte.
Bättre att stoppa nu, än att vakna upp nere i den klyftan om några år, när det är för sent.
Hon väntade bara på rätt ögonblick
***
Linnéa och Erik blev inbjudna till fest hos några vänner.
De kom, tog av sig skorna i hallen
Gick in i rummet
En fruktansvärd lukt följde dem.
Linnéa förstod först inte vad det var.
Och när hon fattade och såg att alla andra också fattat ville hon sjunka genom golvet av skam. Utan ett ord sprang hon ut i hallen, slet på sig jackan och drog.
Erik rusade efter henne. Hann ifatt, grep hennes hand. Hon vände sig om och sa med nästan hårda ord:
Nu räcker det. Det blir inget bröllop!
***
Bröllopet blev aldrig av.
Linnéa är nöjd med sitt beslut och ångrar ingenting.
Och Erik…
Han förstår fortfarande inte vad problemet egentligen var. Strumpor som luktar? Han kunde ju tagit av sig dem helt
Vissa olikheter är för små för att fälla, men för stora för att bygga på och ibland är insikten om sig själv och den andre viktigare än att följa andras förväntningar. ingen kompromiss är bättre än ett kompromissat liv.
