Valet “Vem kunde ana att Fidde var djupt gift…” – suckade Svetlana, där hon satt på en parkbänk i en skuggig svensk stadsdel och höll i fickan sin remiss till kliniken. Korridorsvännerna på studenthemmet var avundsjuka när de såg henne tillsammans med den mörkhårige, slätrakade, blåögde killen och tyckte hon hade sån tur med en stilig kavaljer. Men det var inget att avundas, visade det sig. Svetlana rös när hon mindes första och sista mötet med Fiddes fru, som väntat utanför fabriksgrinden för att förklara vad som gällde. – Hej, är det Svetlana? – började kvinnan. – Och du är? – Svetlana spände sig inför den långa och smala blonda kvinnans genomträngande blick. – Jag är Olga, Fiddes hustru. – Ursäkta? – Du hörde. – Ytterligare en av er, eh? Och hur många sådana som du finns det egentligen – ni tar aldrig slut, ni lyckojägare… – Vad tror du att du håller på med? – Vad DU håller på med! Jag är hans fru, sett dig med min man, och du spelar allan framför mig i stället för att skämmas eller be om ursäkt. Så gör folk med moral, men det gäller tydligen inte dig. Hon granskade Svetlana och fortsatte: – Han har haft fler som dig än det finns fingrar både på händer och fötter. Du gick på en gift karl, dj-vla skamlösa. Han är man, han jagar. Fattar du? Du är bara ett kort äventyr för honom. När han fått nog är du glömd. Håll dig undan från min man. Förresten har vi två döttrar, vill du se en familjebild? – Olga räckte fram ett foto. – Här, rena beviset på stor och vacker kärlek. Vi var i Båstad för två månader sen… – Vad vill du egentligen? Ta det med din man. – Det ska du inte tvivla på! Han fick jobb nyligen på fabriken, bra lön – sen dyker du upp. Låt bli honom. Han tänker inte skilja sig, tro inte på hans löften. Hur gammal är du, trettio? – Tjugofem! – sa Svetlana sårat. – Ännu bättre. Du hinner fortfarande hitta någon annan och skaffa familj. Låt nu min Fidde vara. Svetlana ville inte höra mer, reste sig och gick på darriga ben bort från kvinnan som så brutalt raserat hennes drömmar och hopp. – Förrädare… – mumlade hon, med en klump i halsen, men hon tänkte inte bryta ihop offentligt. Hon ville inte bli samtalsämnet bland kollegerna. På kvällen dök Fidde ändå upp med blommor. Med gråten i halsen slängde hon ut honom, trots hans kärleksförklaringar och löften om skilsmässa. Två veckor kämpade hon med sig själv. Fidde lät bli henne, låtsades inte känna henne när de sågs. Men oturen slutar sällan ensam… Illamåendet och yrseln trodde Svetlana berodde på sorgen, men snart förstod hon att passionen med Fidde fått följder. ”Sex veckor”… Lät som en dom. Svetlana ville inte bli ensam mamma. Hon var skräckslagen. Hon kände att alla såg fördömande på henne. Fidde hade dolt sitt äktenskap. Vad skulle hon ha gjort? Krävt legitimation? Han hade ju ingen ring. Varför reagerade hon aldrig när han bad hålla tyst om deras relation på jobbet? Han lurade henne – och det hjälpte inte att hon varit helt ovetande. Snart började kollegorna skvallra om OIgas fabriksbesök. – Jag är gravid, – sa hon till sin före detta under lunchen, av ren desperation. – Jag betalar så du tar bort det, – muttrade han. Dagen därpå hade Fidde slutat, försvann ur hennes liv för gott. Svetlana visste att det inte gick att vänta. Trots läkarnas oro tog hon sin remiss till ”operationen”. Nu satt hon där på bänken, höll lappen hårt som om den kunde rädda henne. – Har du bråttom? – frågade en kille i businesskostym med en enorm bukett mörkröda krysantemum, som slog sig ner bredvid. – Ursäkta? – sa hon med tom blick. – Dina klockor går för fort, – nickade han mot hennes handled. – De går alltid tio minuter för fort. Ställer om jämt – men det hjälper inte, – svarade hon avmätt och vände sig bort. – Fantastiskt väder i dag. Riktigt brittsommar, säger min mamma. Hon säger hon gjorde sitt livs bästa val en sån här dag – och ångrar inget… Vet du, – babblade han vidare, – min mamma är fantastisk! – Han visade tummen upp. – Henne är jag evigt tacksam för. – Din pappa då? – slank det ur Svetlana. – Honom pratar hon aldrig om, och jag frågar inte. Jag ser att hon inte vill minnas… Jag kommer från en arbetsintervju. Kan du tänka dig, de valde mig bland tio på ett toppjobb. Har knappt erfarenhet, men ändå… Mamma har gett mig självförtroende… Och första lönen ska gå till en solresa för mamma – hon har aldrig sett havet. Har du varit vid havet? – Nej… – sa hon och fastnade med blicken på hans vinröda slips. Den glade killen lyste av lycka. – Det är mammas gåva! – klappade han slipsen. – Förlåt mitt tjat, men jag måste dela min glädje – du ser så ledsen ut… Såg att du behövde någon att prata med. Jag stör dig va? Svetlana skakade på huvudet. Det kändes inte besvärande. Han lyckades avbryta hennes hemska tankar. Hans kärlek till mamman var imponerande. ”Vilken fantastisk son – tänk om jag fick en sån…” – Nu måste jag gå. Mamma väntar oroligt… Men du, ha inte bråttom! – Ursäkta? – Det var till dina klockor, – log han. – Jaha… – log hon svagt tillbaka. Några minuter senare var han borta och Svetlana rev sönder remissen hon nyss klamrat sig till. Hon satt länge kvar, andades höstluft i solen. Nu kändes allt lättare – denne främling hade värmt hennes hjärta. Hon var inte ensam. Den där kvinnan hade ensam uppfostrat en underbar son. Synd bara att Svetlana aldrig fick veta hans namn – fast det spelade ingen roll längre… Valet var gjort. *** Tjugotre år senare… – Mamma, jag har bråttom, – sa Stas vid spegeln medan mamma knöt hans nya vinröda slips inför en viktig anställningsintervju. – Ska du inte strunta i det? – Den ger självförtroende, du får se, allt kommer gå bra… Såja! – Hon beundrade sin vuxna son. – Lite nervöst ändå… – Det är din plats. Svara bara ärligt – och le! Du är oemotståndlig. – Okej, mamma, – Stas pussade henne och skyndade iväg. Från fönstret såg Svetlana honom kliva mot hållplatsen. Plötsligt ryckte hon till… Det var som en deja-vu… Den där killen på bänken, för så många år sen… Stas i kostym – precis som han. Hon hade glömt allt i alla år. Nu rusade det tillbaka. Hur kunde det hända? Var det ödet som en gång visade henne framtiden – så att hon skulle förstå vad det innebar att välja bort sitt barn? Och varför fick hon aldrig veta vem killen, eller hans mamma, var? Kanske spelade det ingen roll längre… Allt blev så bra. Efter lunch kom Stas hem med en enorm bukett vinröda krysantemum som passade till slipsen. Och han berättade att han fått jobbet. Han lovade dessutom att de skulle åka till havet – mamma har aldrig sett havet. Nu var det hans tur att ta hand om henne. Han skulle kunna flytta berg för sin mamma. Hur tufft det än varit – alla motgångar klarade de och gav aldrig upp. Svetlana ångrade aldrig sitt val att föda sitt barn. Det var rätt val – och så fick det bli!

Valet

Och det visar sig att Fredrik är djupt gift … suckade Linnea, sittandes på en parkbänk bredvid Fontänen, fingrarna hårt knutna kring remissen till kliniken i fickan.

De andra i studentrummet på korridoren hade avundats henne, när de såg henne i sällskap med den elegante, mörkhårige, rakade och blåögde Fredrik. Alla tyckte att hon haft tur med en så galant uppvaktare. Men det fanns inget där att avundas.

Linnea huttrade till minnet av första och sista mötet med Fredriks fruElinsom väntade utanför fabriksporten med blick som isade blodet. Hon hade platinablont hår, var lång och smal som en björk och stack Linnea med råa frågor:

Ja, hej. Du är nog Linnea? började kvinnan.
Och du är…? frågade Linnea och kände blicken borra sig genom jackan.
Elin, Fredriks hustru.
Vadå?
Du hörde mig.

Ännu en sådan där försynt typ, fortsatte Elin lugnt. Hur många finns det av er egentligenjägare på andras lycka?

Vad ger du dig själv för rätt?
Elin greppade Linneas armbåge med perfekta naglar:
Och vad ger DU dig för rätt? Jag har sett dig med min man. Jag är hans lagliga hustru. Istället för att försvinna ur mitt synfält eller ens be om ursäkt så står du här. Men kanske är du inte en sådan som vet vad skam betyder…

Hon mätte Linnea upp och ned:
Kvinnor som dudet har gått så många sådana genom åren, att fingrar och tår inte räcker till att räkna. Inget annat än ett flyktigt äventyr är du för honom.

Elin tog plötsligt upp en bild ur handväskan och höll framför Linnea:
Två döttrar har vi. Här, titta själv!

Vad vill du att jag ska göra? Ska du inte prata med din make själv?
Oroa dig inte. Han började arbeta här för några månader sedan, bra lönand så dyker DU upp.
Låt bli honom! Fredrik har aldrig tänkt skilja sig. Slösa inte bort din tid. Hur gammal är du? Trettio?
– Tjugofem! utbrast Linnea ilsket.
– Än bättre. Du har all tid i världen att hitta någon annan och bilda familj. Låt Fredrik vara.

Diskussionen var slut där; Linnea gick på darriga ben ifrån den främmande kvinnan som plötsligt stormat in i hennes liv och sopade undan alla rosa drömmar.

När Linnea kände gråten stiga, vägrade hon gråta öppet på gatandet skulle bara bli skvaller på jobbet.

Senare samma kväll dök Fredrik upp på hennes studentrum med blommor. Hans kärleksförklaringar och lovord om skilsmässa rörde henne inte. Hon bad honom kallt att gå, ögonen svullna av tårar.

Två veckor var Linnea ett tomt skalFredrik vände bort huvudet vid fikarasten och låtsades inte känna henne längre.

Olyckor kommer aldrig ensamma. Morgonillamåendet och yrseln trodde Linnea först berodde på oro, men till sist insåg hon att hennes naiva, passionerade kärlekslek gett frukt.

Sex veckor, ekade som en dom.

Linnea var livrädd för att bli ensamstående mamma. Hon kände blickarna och viskningarna bakom ryggen; folk dömde, trodde hon, för att hon litade på en man hon inte ens kände. Han hade aldrig nämnt fru eller barn, inget vigselring, inget bevis.

Varför reagerade hon inte när han vill hålla deras förhållande hemligt på jobbet?

Fredrik bedrog henne. Trots att hon inte vetat blev det inte lättare. Arbetskamraterna viskade om Elins anklagelsebesök.

Jag är gravid, sa Linnea till Fredrik i lunchrummet, desperat under pausen.

Jag kan swisha pengar. Bara du gör abort, muttrade han.

Dagen därpå sade han upp sig och försvann ur hennes värld.

Linnea visste att hon inte kunde skjuta på beslutet. Varje råd från barnmorskan vägde tungt på henne, men hon tog ändå remissen till en abort.

Nu satt hon där på bänken, höll i remissen så hårt att pappret skrynklades.

Har du bråttom? sa en okänd kille i Blåsut-kostym med en jättelik bukett mörkröda krysantemum, slängande sig ner bredvid henne.

Vad sa du? frågade Linnea trött.

Dina klockor går före. Nickade mot hennes gamla guldklocka på handleden.
De går alltid tio minuter för snabbt … Har försökt ställa om dem i flera år. Sade Linnea, vände bort blicken.

Vilken fantastisk sensommardagriktig brittsommar! Min mamma älskar just sådana här dagar. Hon säger att hon gjorde sitt livs val en sån här varm höstdag och aldrig ångrat sig.

Vet du, sa han och log stort, min mammahon är bäst! Jag har henne att tacka för allt.

Din pappa då? frågade Linnea utan att tänka.

Mamma pratar aldrig om honom. Och jag frågar inte. Det verkar göra henne ledsen …

Jag kommer precis från en arbetsintervju! De tog migav tio sökande tog de MIG! Fast jag har inga erfarenheter… Kan knappt tro det.

Allt tack vare mamma. Det är vad hon gett mig.

Första lönen ska gå till en resa vid havet för henne. Hon har aldrig sett havet. Har du?

Nej, svarade Linnea och såg för första gången ordentligt på honom; blicken fastnade vid den vinröda slipsen.

Killen strålade av lycka.

Den fick jag av mamma, berättade han och smekte sidenslipsen.

Kanske pratar jag för mycket, men jag måste bara dela min glädje. Du verkar så ledsen … Ibland behöver man bara prata. Hoppas jag inte stör dig.

Linnea skakade lätt på huvudet, förvånad över hur lätt det kändes plötsligt. Hans kärlek till sin mamma imponerade.

Vilken trofast kärlek, tänkte hon och log varmt. Tur hans mamma har honom … Tänk om jag hade fått en sådan son …

Nu måste jag hem. Mamma väntar, blir orolig annars. Men DUta det lugnt!

Vad menar du?

Sa det till dina klockor! Han skrattade och försvann genom parkallén.

Linnea rev sönder remissen. Hon satt kvar länge, vaggad av sol, höstluft och ett nytt lugn i själen. Hon insåg: hon är inte ensam. Den där kvinnanElinhade själv uppfostrat en fantastisk son. Namnet hann Linnea aldrig fråga efter, men det gjorde inget.

Hon hade gjort sitt val.

***

Tjugotre år senare …

Mamma, jag har bråttom! ropade Samson från hallen, där hon kämpade med hans vinröda slips inför dagens stora arbetsintervju.

Ska vi verkligen?

Ja, för tur! Det kommer gå bra, du ska se. Du blir kvar, rör dig som du vill och le, det är bara att köra!

Jag lovar, mamma. Han kramade henne snabbt och rusade iväg.

Linnea såg honom från fönstret, hennes barn stegade glatt mot busshållplatsen. Plötsligt ilade något genom henneen förnimmelse av något redan sett.

Den där killen på bänken, mer än tjugo år sen … Samson, i kostym idag, liknade honom. Och ändå: Hon hade glömt, men nu vaknade det.

Kunde det vara så, att ödet då gav henne en glimt, ett val?

Hon undrade, varför lärde hon aldrig känna honom där då? Frågade aldrig efter hans mammas namn?

Men det spelar ingen roll längre.

Nu har allt blivit bra.

Efter lunch kom Samson hem med en stor bukett vinröda krysantemum till Linneaoch berättade att han fått jobbet.

Och sonen lovade: de skulle resa till havet tillsammans.

Nu var det hans tur att ta hand om sin älskade mamma, lyfta berg och vända floder för hennes lycka.

Mot alla odds, i alla svåra stunder genom åren, när Linnea i tårar tryckt näsan mot hans doftande hårde klarade allt.

Linnea hade aldrig ångrat sitt val. Hon gjorde det rätta.

Så skall det vara.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Valet “Vem kunde ana att Fidde var djupt gift…” – suckade Svetlana, där hon satt på en parkbänk i en skuggig svensk stadsdel och höll i fickan sin remiss till kliniken. Korridorsvännerna på studenthemmet var avundsjuka när de såg henne tillsammans med den mörkhårige, slätrakade, blåögde killen och tyckte hon hade sån tur med en stilig kavaljer. Men det var inget att avundas, visade det sig. Svetlana rös när hon mindes första och sista mötet med Fiddes fru, som väntat utanför fabriksgrinden för att förklara vad som gällde. – Hej, är det Svetlana? – började kvinnan. – Och du är? – Svetlana spände sig inför den långa och smala blonda kvinnans genomträngande blick. – Jag är Olga, Fiddes hustru. – Ursäkta? – Du hörde. – Ytterligare en av er, eh? Och hur många sådana som du finns det egentligen – ni tar aldrig slut, ni lyckojägare… – Vad tror du att du håller på med? – Vad DU håller på med! Jag är hans fru, sett dig med min man, och du spelar allan framför mig i stället för att skämmas eller be om ursäkt. Så gör folk med moral, men det gäller tydligen inte dig. Hon granskade Svetlana och fortsatte: – Han har haft fler som dig än det finns fingrar både på händer och fötter. Du gick på en gift karl, dj-vla skamlösa. Han är man, han jagar. Fattar du? Du är bara ett kort äventyr för honom. När han fått nog är du glömd. Håll dig undan från min man. Förresten har vi två döttrar, vill du se en familjebild? – Olga räckte fram ett foto. – Här, rena beviset på stor och vacker kärlek. Vi var i Båstad för två månader sen… – Vad vill du egentligen? Ta det med din man. – Det ska du inte tvivla på! Han fick jobb nyligen på fabriken, bra lön – sen dyker du upp. Låt bli honom. Han tänker inte skilja sig, tro inte på hans löften. Hur gammal är du, trettio? – Tjugofem! – sa Svetlana sårat. – Ännu bättre. Du hinner fortfarande hitta någon annan och skaffa familj. Låt nu min Fidde vara. Svetlana ville inte höra mer, reste sig och gick på darriga ben bort från kvinnan som så brutalt raserat hennes drömmar och hopp. – Förrädare… – mumlade hon, med en klump i halsen, men hon tänkte inte bryta ihop offentligt. Hon ville inte bli samtalsämnet bland kollegerna. På kvällen dök Fidde ändå upp med blommor. Med gråten i halsen slängde hon ut honom, trots hans kärleksförklaringar och löften om skilsmässa. Två veckor kämpade hon med sig själv. Fidde lät bli henne, låtsades inte känna henne när de sågs. Men oturen slutar sällan ensam… Illamåendet och yrseln trodde Svetlana berodde på sorgen, men snart förstod hon att passionen med Fidde fått följder. ”Sex veckor”… Lät som en dom. Svetlana ville inte bli ensam mamma. Hon var skräckslagen. Hon kände att alla såg fördömande på henne. Fidde hade dolt sitt äktenskap. Vad skulle hon ha gjort? Krävt legitimation? Han hade ju ingen ring. Varför reagerade hon aldrig när han bad hålla tyst om deras relation på jobbet? Han lurade henne – och det hjälpte inte att hon varit helt ovetande. Snart började kollegorna skvallra om OIgas fabriksbesök. – Jag är gravid, – sa hon till sin före detta under lunchen, av ren desperation. – Jag betalar så du tar bort det, – muttrade han. Dagen därpå hade Fidde slutat, försvann ur hennes liv för gott. Svetlana visste att det inte gick att vänta. Trots läkarnas oro tog hon sin remiss till ”operationen”. Nu satt hon där på bänken, höll lappen hårt som om den kunde rädda henne. – Har du bråttom? – frågade en kille i businesskostym med en enorm bukett mörkröda krysantemum, som slog sig ner bredvid. – Ursäkta? – sa hon med tom blick. – Dina klockor går för fort, – nickade han mot hennes handled. – De går alltid tio minuter för fort. Ställer om jämt – men det hjälper inte, – svarade hon avmätt och vände sig bort. – Fantastiskt väder i dag. Riktigt brittsommar, säger min mamma. Hon säger hon gjorde sitt livs bästa val en sån här dag – och ångrar inget… Vet du, – babblade han vidare, – min mamma är fantastisk! – Han visade tummen upp. – Henne är jag evigt tacksam för. – Din pappa då? – slank det ur Svetlana. – Honom pratar hon aldrig om, och jag frågar inte. Jag ser att hon inte vill minnas… Jag kommer från en arbetsintervju. Kan du tänka dig, de valde mig bland tio på ett toppjobb. Har knappt erfarenhet, men ändå… Mamma har gett mig självförtroende… Och första lönen ska gå till en solresa för mamma – hon har aldrig sett havet. Har du varit vid havet? – Nej… – sa hon och fastnade med blicken på hans vinröda slips. Den glade killen lyste av lycka. – Det är mammas gåva! – klappade han slipsen. – Förlåt mitt tjat, men jag måste dela min glädje – du ser så ledsen ut… Såg att du behövde någon att prata med. Jag stör dig va? Svetlana skakade på huvudet. Det kändes inte besvärande. Han lyckades avbryta hennes hemska tankar. Hans kärlek till mamman var imponerande. ”Vilken fantastisk son – tänk om jag fick en sån…” – Nu måste jag gå. Mamma väntar oroligt… Men du, ha inte bråttom! – Ursäkta? – Det var till dina klockor, – log han. – Jaha… – log hon svagt tillbaka. Några minuter senare var han borta och Svetlana rev sönder remissen hon nyss klamrat sig till. Hon satt länge kvar, andades höstluft i solen. Nu kändes allt lättare – denne främling hade värmt hennes hjärta. Hon var inte ensam. Den där kvinnan hade ensam uppfostrat en underbar son. Synd bara att Svetlana aldrig fick veta hans namn – fast det spelade ingen roll längre… Valet var gjort. *** Tjugotre år senare… – Mamma, jag har bråttom, – sa Stas vid spegeln medan mamma knöt hans nya vinröda slips inför en viktig anställningsintervju. – Ska du inte strunta i det? – Den ger självförtroende, du får se, allt kommer gå bra… Såja! – Hon beundrade sin vuxna son. – Lite nervöst ändå… – Det är din plats. Svara bara ärligt – och le! Du är oemotståndlig. – Okej, mamma, – Stas pussade henne och skyndade iväg. Från fönstret såg Svetlana honom kliva mot hållplatsen. Plötsligt ryckte hon till… Det var som en deja-vu… Den där killen på bänken, för så många år sen… Stas i kostym – precis som han. Hon hade glömt allt i alla år. Nu rusade det tillbaka. Hur kunde det hända? Var det ödet som en gång visade henne framtiden – så att hon skulle förstå vad det innebar att välja bort sitt barn? Och varför fick hon aldrig veta vem killen, eller hans mamma, var? Kanske spelade det ingen roll längre… Allt blev så bra. Efter lunch kom Stas hem med en enorm bukett vinröda krysantemum som passade till slipsen. Och han berättade att han fått jobbet. Han lovade dessutom att de skulle åka till havet – mamma har aldrig sett havet. Nu var det hans tur att ta hand om henne. Han skulle kunna flytta berg för sin mamma. Hur tufft det än varit – alla motgångar klarade de och gav aldrig upp. Svetlana ångrade aldrig sitt val att föda sitt barn. Det var rätt val – och så fick det bli!
A Father’s Heart