Vuxenprovet
Smilla, varför ska du inte med oss och fira att projektet är klart? frågade Erik, log snett och blinkade åt henne.
Därför, min käre vän, att jag har en dejt i kväll, sa Smilla och rodnade lite bakom öronen.
Otippat! Erik blev uppriktigt förvånad. Han hade ju känt Smilla i fem år. Hon var ensamstående mamma och hade, så vitt han visste, aldrig letat efter någon karl Eller ja, kanske hade hon? Han hade nog bara inte märkt det. Nåväl, då ska vi inte hålla dig kvar. Lycka till, hoppas han är värd det, sa han och vände sig mot de andra kollegorna. Kom igen, ska vi dra?
Ja!
Fort, jag fryser redan!
Lätt! genmälde gänget, och så traskade de mot närmsta fik.
Erik gick där mitt i klungan och log, men längst in i magen nöp en irriterande känsla av ja, vadå? Svartsjuka? Det var ju orimligt. Han och Smilla, det fanns inget där. Bara jobb. Bara vänskap.
Allting är så förbannat märkligt ibland, tänkte Erik, irriterad över sig själv.
* * *
Den kvällen kom han hem långt senare än vanligt. Hans tre barn formligen attackerade honom som stickade ullstrumpor: PAPPA!! Pappa är hemma! Hans fru, Elin, gled ut i hallen.
Erik, tänk att du hittade hem till slut!
Hon kramade honom och pussade honom på kinden.
Vi har hunnit bygga ett magnifikt skepp ute på gården, medan du traskat runt på ditt kontor, sa Elin och skrattade lite åt sitt eget skämt.
Någon måste ju tjäna in kronorna, muttrade Erik, och faktiskt, ibland får jag arbeta över. Det är normalt!
Absolut, du har rätt, Elin nickade som den diplomat hon är.
Och nu vill jag inte höra förhör om det heller, muttrade han mörkt vidare.
Om någon då frågat honom varför han snäste sådär, hade han bara stirrat tillbaka. Han hade ingen aning.
Erik, har du blivit biten av nån ilsken humla i dag? Elin log vänligt men nyfiket.
Då förstod han plötsligt varför han betedde sig så där. Han ville sudda bort det där glada leendet. Ville att hon skulle känna sig lika sunkig som han själv kände sig just nu.
Nej, är bara trött. Kan du värma maten? sa han med sitt mest vardagliga tonfall. När Elin struttade ut i köket sjönk han ner på hallbänken och höll huvudet mellan händerna.
Vad håller jag på med? tänkte han, nästan skrämd av sig själv.
* * *
Efter några dagar släppte det där halvt förtretliga. Han beslutade att det bara handlade om hans besvikelse: han hade velat att hela projektgruppen skulle hänga och fira och så bangade Smilla.
Nu pågick ett nytt projekt, och han kastade sig huvudstupa in i det.
* * *
Smilla, jag behöver dina kalkyler idag. Du får nog stanna lite längre, sa han en torsdag.
Förlåt, men jag ska till mamma i kväll det är viktigt för mig. Jag kommer extra tidigt i morgon och löser allt, sa Smilla och såg honom i ögonen, sådär ärligt som bara Smilla kunde.
Ok, vi säger så, Erik nickade, men han störde sig. Det var ju ändå ett projekt på gång! Fanns det verkligen något viktigare än deras deadline?
Har hon blivit sjuk, din mamma? frågade Erik.
Lite, ja, Smilla tittade ner i golvet.
Då fattar jag, nickade han. Ingen protest mot sjuka mödrar, så långt hans svenska hjärta rymde empati.
Sen visade det sig att Smillas mamma inte alls låg hemma och hostade. Hon hade bara skyllt på det för att slippa bli övertalad att jobba över.
Vadå?! Hon ska inte till sin mamma? Erik spärrade upp ögonen när kollegan Karolina förklarade saken.
Vad då inte går? Hon går, men inte själv. Med sin nya kille, sa Karolina och vinkade till honom att komma till fönstret. Kolla där…
Erik såg Smilla komma ut från kontorshuset, mötas av en yngling, ta hans hand och tillsammans promenera till hans Volvo. Sedan körde de iväg.
Där och då slog svartsjukan till ordentligt. Inte bara ett sting, nu pulserade det i hela kroppen.
Herregud, det är alltså på riktigt! Hon har hittat någon! snurrade det i hans huvud.
Nåja sa Erik, försökte låta likgiltig. Vi slutar sex, så ni får gå när ni vill och… ja… göra vad ni nu vill.
Han satte sig vid sitt skrivbord och kämpade med att koncentrera sig. Det gick uselt.
* * *
Tiden gick. Erik blev bara mer och mer nervös. Han förstod inte varför.
Till en början var det en sån där svag oro varje gång han hörde Smillas röst eller det kom ett nytt Teams-meddelande från hennes håll, började hjärtat slå en extra volt. Precis som förr, när han dejtade Elin.
Är jag kär? funderade han. Det var både skrattretande pinsamt och lite skrämmande. Så han försökte ignorera hela grejen. Han var ju vuxen nu, hade precis fyllt 40. Familj. Han älskade sin fru. Nä… Fast jo… Eller? Nu kändes det mest som respekt, vänskap och tacksamhet. Den där galna, young-love-romantiken den låg där bak nånstans och vilade. Gissningsvis samma för de flesta.
Orosmolnet blev bara större. Dessutom betedde han sig märkligt. Varenda gång Smilla klev in i rummet rätade han omedvetet på ryggen. Han tog oftare initiativ att säga hej, fråga hennes åsikt, trassla in sig i nonsensprat, och sedan gå igenom hela samtalet i huvudet efteråt plötsligt betydde en blick eller minsta tonfall något.
En kväll tänkte han: Tänk om jag hade träffat henne före Elin? Före barnen?
Det slog ner som en blixt från klar himmel han insåg att han, ja, han nog faktiskt hade gått. Inte direkt, men sakta, steg för steg, hade han hittat på ursäkter och gått. Han hade lämnat hela tillvaron bakom sig, bara för chansen att vara med Smilla.
Så kom skuldvågen, slog ut alla vallar. Han tittade på semesterbilden på skrivbordet Elin och ungarna vid havet. Alla skrattade. Han också. Allt såg rätt ut. Varför kändes det ändå som om han råkat låna någons annans liv?
Han kunde inte förklara. Varför just nu och varför just Smilla? De hade ju jobbat ihop i tre år innan utan minsta fladder.
Han kände hur allt började krackelera. Det som nyss varit självklart höll på att lösas upp. Han ville inte svika någon. Ville inte förlora familjen. Ville inte riva sitt hem. Men han kunde inte förneka känslorna heller.
* * *
En morgon vaknade han extra tidigt. Det var fortfarande mörkt bara ett stråk ljus letade sig in bakom gardinen.
Erik låg kvar och glodde i taket. Smilla snurrade runt i bakhuvudet. Hela tiden. Till och med där, i det tysta, trygga familjelivet, satt hon kvar någonstans inom honom som en envis flisa.
Han tänkte på gårdagen. Hon hade gått tidigare igen. Med den där killen. Varje gång hon gick kändes det som något slets loss inom honom.
Jag tappar bort mig själv, tänkte han. Om jag inte stoppar nu, tappar jag allt. Inte direkt, men långsamt blir jag bitter, kall, sur för barnen, främmande för Elin, någon annan än jag vill vara. Och till slut är det för sent.
Han klädde på sig, gick ut i köket, gjorde kaffe och ställde sig vid fönstret. Det var gråmulet, tomt på gatan Stockholm visade sitt mest introverta ansikte. Då fattade han sitt beslut.
* * *
Vadå, du byter till en annan avdelning? Kollegorna samlades runt honom som småfåglar, och Smilla såg också frågande ut, fast på sitt diskreta sätt.
Ja, så blev det. De behöver lite hjälp där borta, sa Erik.
Tillfälligt, eller hur?
Självklart tillfälligt, nickade Erik och tänkte på det klassiska skämtet om att det aldrig finns något mer permanent än det tillfälliga.
Först hade han funderat på att sluta helt, men det hade varit idiotiskt. Han trivdes, tjänade rätt bra med kronor och såg framtiden hyfsat ljus ut. Så han bet i det sura äpplet och bad om att bli flyttad tillfälligt till en annan avdelning. Bara några månader, tänkte han, så att han fick tid att lugna ner sig, komma ur snurren där varenda leende från Smilla fick hela hans inre att spinna loss.
Han ville inte bli killen som förlorade allt på grund av en känsla, och inte gömma sig bakom jag är ju bara människa-ursäkter. Han visste att det skulle gå över. Det skulle göra ont, men det värsta skulle läka.
På kvällen sa han till Elin:
Jag vill vara mer med dig och barnen. Inte ständigt fastklistrad på kontoret längre.
Elin såg förvånad ut.
Skojar du?
Nej, jag har insett att jag missar så mycket. Med barnen. Med dig.
Hon sa inget direkt, men log på sitt speciella, trygga sätt som fick hans hjärta att dra ihop sig.
Han började hämta barnen från skola och dagis, ta med dem till parken, engagera sig i skolaktiviteter utan att sucka. Han började prata med Elin, inte bara om vardagslogistik utan om vad han själv upplevde och längtade efter. Och han frågade om hennes dagar också.
Ibland tänkte han: Varför har jag aldrig gjort det förut? Varför såg jag det som plikt istället för en chans att förstå människan bredvid mig?
Tankarna på Smilla försvann inte helt, men de blev färre. Någon gång, på väg till kaffeautomaten, kunde han fortfarande känna ett litet stick när han såg henne men ingen smärta, ingen bitterhet. Bara en påminnelse om att han hade valt sin familj, och att han var tacksam för det.
* * *
Erik! Erik!
Han gick genom Mall of Scandinavia med en påse Lego i handen när han hörde sitt namn. Han vände sig om där stod Smilla, vinglande på klackar.
Erik! Var har du hållit hus? Vi har väntat i evigheter på att du ska komma tillbaka. Inte glömt oss, va? Det har ju gått ett helt år!
Erik log. Han blev glad över att se henne, men det högg inte längre i bröstet.
Hej Smilla. Väldigt trevligt att se dig!
Hur är livet? frågade hon.
Det är bra. Eller rättare sagt riktigt bra! För första gången på länge, svarade han, och insåg att det faktiskt var sant.
Och varför kom du aldrig tillbaka till oss då? Du var bästa chefen.
Jag behövde en nystart, sa han kort. Hur är det själv?
Jag? Hon log. Jag har gift mig. Han är fantastisk. På riktigt. Min dotter har accepterat honom också.
Erik nickade. Han kände inget sting av avundsjuka. Bara en lätt förvåning, ungefär som om han träffade en gammal skolkamrat som blivit någon annan.
Önskar dig all lycka, sa han uppriktigt.
De stod där en stund och pratade om gamla kollegor och vad som hänt i firman. Ingen föreslog en kaffe för att fortsätta samtalet. Båda visste: det här var slutet. Eller kanske början på något nytt, men inte tillsammans.
De tog farväl. Erik köpte sin present, gick ut, satte sig i bilen och plötsligt insåg han: han kände inget längre för Smilla. Ingen smärta, ingen svindel, ingen impuls att kasta sig ut mot ett nytt liv.
Han såg ut genom rutan. På rödljus. På folk som kämpade mot vinden med barnen hand i hand. Och för första gången på länge kändes det som om han verkligen var där han hörde hemma.
Inte i någon perfekt parallell verklighet. Ingen romantisk saga. Men i sitt eget liv. På riktigt. Med allt som är svårt. Men sitt.
* * *
Smilla och Elin stod bredvid varandra på löpbanden. De hade länge tränat på samma gym och småpratade ofta.
Hur gick mötet med Erik? frågade Elin.
Smilla ryckte på axlarna.
Det blev inget. Han önskade mig lycka. Så du vann, sa hon med ett snett leende. Din man är verkligen fantastisk.
Jag vet, sa Elin. Och har alltid vetat det.
Hon log och blinkade åt Smilla.
