Max, som gick i femte klass, hade alltid sett upp till lilla Svea, hans granne. Hennes långa, ljusa flätor och den charmiga fräkniga ansiktet lockade hans uppmärksamhet som solkatter på en vintervägg. Ofta följde han Svea hem för att skydda henne från kvarterets busiga ungar, de som tyckte om att skrämma de minsta. Men deras liv snurrade plötsligt till när sorgen kom som en oväntad snödrev. Sveas pappa blev sjuk och hans liv smälte sakta bort som is på en aprildag.
Sveas mamma dränkte saknaden i brännvin och glömde ibland att ens ge Svea mat. Skolan kändes lika avlägsen som midsommarnatten i januari och snart syntes Svea inte där längre. Först trodde Max att Svea hade feber, men tiden seglade iväg och oron blev till en frusen klump i magen. Till slut frågade Max sin egen mamma, och hon sade milt men bestämt: Min pojke, Svea har blivit skickad till ett barnhem. Max blev stilla och insåg att deras dagar som grannar var förbi kanske skulle Svea aldrig mer gå längs hans gata.
Åren gled förbi som de blå tågen genom staden, och Max blev vuxen och återvände till sin gamla hemstad efter militärtjänsten. En dag i det drömmande sommarregnet mötte han plötsligt Svea. Hon gick där med handen i sin mans, och magen rund och stor under ullkappan som en solros snart i blom. Mötet var kort och försvann som en dröm när man vaknar. Fyra år gick och ingen såg dem.
Men tiden drog in Svea tillbaka till stan igen. Nu var hon ensamstående; hennes man hade fallit under en brutal natt på gatan, förlorad i flaskans grepp. Svea var kvar, ensam med sitt lilla barn. Varje gång Max såg henne pulserade någonting i hans bröst; han förstod att deras liv var vävda samman som trasmattor i ett gammalt kök. De behövde honom, både Svea och hennes pojke och Max visste att han skulle bli den som tog hand om dem.
Så blev det: deras liv slingrade sig ihop, som björkrötter under den svenska marken, oväntat och ändå självklart.
