Den gamle mannen reste sig mödosamt ur sängen och, med handen längs väggen, gick in till sovrummet bredvid. I skenet från nattlampan kisade han mot sin vilande hustru: ”Hon rör sig inte! Är hon död? – Han föll ner på knä. – Nej, det verkar som hon andas.” Han reste sig och släpade sig till köket. Drack fil, gick på toaletten och återvände till sitt rum. Lade sig på sängen. Kunde inte somna: ”Vi och Lena är nittio nu. Hur länge har vi levt? Snart ska vi dö, och ingen finns kvar. Dottern, Natasha, dog innan sextio. Maxim dog i fängelse. Barnbarnet, Oksana, har bott i Tyskland i tjugo år… Tänker nog aldrig på oss gamla. Har säkert stora barn själv nu.” Han märkte inte när han somnade. Väcktes av en lätt hand: – Kosta, lever du? – hördes en svag röst. Han öppnade ögonen. Hustrun lutade sig över honom. – Vad är det, Lena? – Jag såg att du inte rörde dig, blev rädd att du var död. – Lever! Gå och sov! Släpande steg ekade. Strömbrytaren klickade i köket. Elena drack vatten, gick på toaletten och tillbaka till sitt rum. Lade sig på sängen: ”En dag vaknar jag och han är död… Eller så dör jag först. Kosta har redan beställt våra begravningar. Att man kan ordna med sin egen begravning trodde jag aldrig. Men, det är kanske bra – vem ska annars begrava oss? Barnbarnet glömmer oss, bara grannen Polina hjälper till, har till och med nyckel till lägenheten. Kosta ger henne tiotusen i månaden, hon handlar och köper medicin. Var ska vi annars göra av pengarna? Och själva tar vi oss inte ner från fjärde våningen längre.” Konstantin öppnade ögonen. Solen kikade in. Gick ut på balkongen, såg grönskande hägg. Ett leende spreds: ”Vi fick uppleva ännu en sommar!” Han gick för att se till hustrun, hon satt tankfull på sängen. – Lena, sluta deppa! Kom, jag ska visa dig något. – Orkar knappt resa mig, men okej… Vad har du hittat på nu? Han tog henne under armarna, hjälpte ut på balkongen. – Titta, häggen är grön! Du sa vi inte skulle leva till sommaren. Vi klarade det! – Sant! Och solen skiner. De satte sig på bänken på balkongen. – Minns du när jag bjöd dig på bio när vi gick i skolan? Häggen blev grön då också… – Sånt glömmer man aldrig. Hur många år sen nu? – Över sjuttio… Sjuttiofem. Länge satt de och mindes sin ungdom. Mycket glöms på ålderns höst, ibland till och med gårdagen – men ungdomen glöms aldrig. – Oj, nu har vi pratat bort oss! – utbrast Lena. – Vi har ju inte ens ätit frukost. – Lena, brygg riktigt te, nu får det vara slut på örtvatten! – Det får vi ju inte dricka. – Låt vara svagt, en tesked socker bara. Konstantin drack sitt svaga te med en liten ostsmörgås och mindes när frukosten innebar starkt, sött te och piroger eller biffar. Grannen kom in. Log vänligt: – Hur har ni det idag? – Hur tror du man har det vid nittio? – skämtade Konstantin. – Skrattar du, är det bra! Ska jag handla något? – Polina, köp kött! – Ni får ju inte äta kött. – Kyckling går bra. – Okej, jag köper, så gör jag nudelsoppa ikväll! – Polina, köp nåt för hjärtat också, bad Lena. – Jag köpte ju nyss. – Det är slut. – Ska jag ringa doktorn? – Nej, det behövs inte. Polina diskade och gick. – Lena, vi går ut på balkongen, värmer oss i solen. – Hellre det än att sitta i den här värmen. Polina kom tillbaka, gick ut till balkongen: – Ni har saknat solen, va? – Det är så gott här ute, Polina! – log Elena. – Jag hämtar gröt och börjar med soppan. – Hon är en fin människa, sade Konstantin. Vad skulle vi göra utan henne? – Och du ger henne bara tio tusen i månaden. – Men vi har ju testamenterat lägenheten till henne – och det är signerat hos notarien. – Fast det vet hon inte. De satt kvar på balkongen till lunch. Till lunch fick de kycklingsoppa med små köttbitar och mosad potatis: – Jag lagade alltid så till Natasha och Maxim när de var små, log Elena. – Nu är det främlingar som lagar åt oss, suckade maken. – Sådan är vår lott, Kosta. När vi dör, gråter ingen. – Nej, Lena, nu är vi glada istället! Dags för en liten tupplur. – Kosta, det är sant som de säger: ”Gammal är som liten”. Soppan, middagsvilan, mellis – precis som barn. Konstantin slumrade lite, kunde inte sova – vädret kanske? Gick till köket, såg två glas juice, omsorgsfullt ställda av Polina. Han tog båda försiktigt och gick till hustruns rum. Hon satt och tittade ut genom fönstret. – Varför är du ledsen, Lena? Här, drick lite juice! Hon tog ett glas: – Kan du somna? – Vädret, blodtrycket hoppar. – Jag känner mig riktigt dålig idag. Det är nog inte långt kvar för mig. Lovar du ordna en fin begravning? – Lena, tala inte så. Vad gör jag utan dig? – Någon av oss går före. – Nu räcker det, ut på balkongen! De satt där till kvällen. Polina lagade syrniki. Sen blev det TV som varje kväll. De förstod knappt moderna filmer, så de tittade hellre på gamla svenska komedier och tecknade filmer. Idag såg de bara en tecknad film. Elena reste sig: – Jag lägger mig, är så trött. – Då går jag med. – Låt mig se på dig ordentligt, bad hon. – Varför det? – Bara vill titta. De såg länge på varandra. Tänkte säkert på ungdomen, då allt låg framför dem. – Följ med, jag går med dig till sängen. Elena tog sin äkta man under armen. De gick långsamt. Han bäddade om henne och gick till sitt rum. En tung känsla i hjärtat. Kunde inte sova. Han tyckte han inte sovit alls, men klockan var två på natten. Gick till hustruns rum. Hon låg med öppna ögon mot taket: – Lena! Han tog henne i handen. Den var kall. – Lena, vad gör du? Leeeeena! Plötsligt fick han själv svårt att andas. Han stapplade till sitt rum, tog fram papper och lade på bordet. Gick tillbaka till henne, satt länge bredvid, kröp ner bredvid. Slöt ögonen, såg sin Lena ung och vacker igen, som för 75 år sen. Hon gick mot ett ljus. Han sprang ifatt, tog hennes hand… På morgonen kom Polina in. De låg där bredvid varandra. På deras ansikten fanns samma lyckliga leenden. Polina var i chock, ringde ambulans. Läkaren tittade, skakade förundrat på huvudet: – De dog tillsammans. Måste ha älskat varandra djupt. De hämtades iväg. Polina sjönk utmattad ner vid bordet. Där låg begravningspappren… och testamentet på hennes namn. Hon böjde huvudet mot händerna och grät.