Mannen uppfostrade sin dotter helt på egen hand. Hans största mål i livet var att göra henne till en hyvens människa, någon som plockar ur diskmaskinen även när ingen ser på. Han snålade inte på något, jobbade extra varje höst för att kunna erbjuda henne allt hon behövde. Livet hade knappast varit lätt för flickan hennes mamma försvann ur bilden redan innan flickan hann ens börja säga mjölk.
Flickan fick stå ut med mycket. De andra barnen kunde vara riktiga retstickor; ibland grät hon och oroade sig för varför just hon skulle ha det så. Pappan försökte alltid trösta henne och sa att livet är som en svensk sommar: aldrig riktigt som man tänkt sig, men ibland fantastiskt ändå. Han älskade henne, och i såna stunder gav han henne kramar som skulle kunna tina en frusen köttbulle.
Dotterns favorithögtid var nyårsafton. Hon räknade ned månaderna, övertygad om att alla hennes önskningar skulle slå in när fyrverkerierna smällde. Skolan hade alltid sitt årliga nyårsfirande med presenter; barnen klädde sig i glitter eller galna maskeraddräkter. För pappans plånbok innebar detta ren panik, men han lyckades ändå alltid piffa till dottern. En gång lyckades han till och med köpa en så vacker klänning att dottern blev kvällens självklara mittpunkt klasskamraterna jublade och beundrade hennes outfit så mycket att läraren fick ta en kaffe till av ren förvåning. Dottern var lyrisk och tackade sin far tills han nästan rodnade.
Åren gick, och dottern växte upp. När hon tagit studenten packade hon sin resväska och flyttade till Stockholm för universitetsstudier. Allt gick precis som hon planerat, för hon hade alltid varit klipsk och envis som en svensk tax. Men livet i storstan förändrade henne snabbt. Hon fick smak för dyra saker, utvecklade en känsla för det exklusiva, och började dejta killar som bjöd på lyxiga restauranger och slösade kronor som om de vore vanliga småkakor.
När hon blev gravid började hon planera sitt bröllop med stor entusiasm, särskilt som hennes blivande make var riktigt tät. Men utan att blinka skickade hon bara ett kort meddelande till sin pappa där hon förklarade att han inte borde komma bröllopet var nämligen för folk med cash, och han var enligt henne inte en av dem.
Pappan blev lika stukad som en överkokt potatis. I flera decennier hade han slitit för att ge henne allt, stöttat och peppat henne, och nu behandlades han som en trasig IKEA-möbel. Men efter att ha tänkt över saken, tog han ändå tåget till Stockholm.
När det var dags att hälsa på gästerna vid bröllopet trippade pappan fram till sin dotter, gav henne en liten bukett vitsippor, pussade henne på kinden och sa Lycka till, mitt hjärta, och gick sedan därifrån utan ett ord om saken. Dottern blev stum som en isbit, skämdes och bannade sig själv för sitt snobbiga beteende. Hur kunde hon vara så hjärtlös mot den person hon älskade mest?
Dottern sprang efter honom. Hon grät och bad om ursäkt, lovade att hon aldrig mer skulle göra något så knasigt. För ibland behöver man tydligen ett riktigt svenskt uppvaknande för att inse vilka som verkligen är ens familj.
