Sjukhussalen var deprimerande och gjorde henne irriterad. Anna lade händerna över öronen för att slippa höra spädbarns vrål från rummet intill. Hon ville bara sticka härifrån fortast möjligt och glömma allt som ett riktigt dåligt aprilskämt.
Annika lillhjärtat, kan du åtminstone titta på henne? vädjade den äldre barnmorskan, tant Ingrid. Hon är som din tvilling, lika som bär!
Nej! Försök inte övertala mig! Jag har redan skrivit på papprena, har jag inte? Vad mer vill ni? utbrast den unga flickan nästan gråtande. Jag har ingenstans att ta vägen med henne! Förstår ni vad jag säger?!
Tyst nu. Hon blir ju rädd, lilla gumman. Inga möjligheter alltså? Är du hemlös nu? kisade barnmorskan. Har du ingen mamma, ingen pappa?
Jo Jag har en gammal mamma. Men hon behöver själv hjälp! Jag kan inte dyka upp med ett barn i lilla byn. Alla kommer att snacka.
Ja låt dem då! Lite skvaller har väl aldrig skadat någon, det piggar bara upp log tant Ingrid. Fast om vi snackar allvar, så kommer folk älta och sen glömma, men du, du kommer ångra dig hela livet om du lämnar bort den här lilla krabaten.
Anna gömde ansiktet i händerna och grät. Ingrid Lundström insåg att det nästan var klart nu, bara lite till
Titta på henne! Hon har din näsa, liten, söt och lagom sned. Blå ögon kommer hon få, ser redan nu att det blir en äkta svensk skönhet, precis som sin mamma.
Men jag har inte ens blöjor. Och för det andra, hur ska jag ha råd att ta med henne hem överhuvudtaget? Annika började ge upp.
Det där var ju dagens i-landsproblem! Det löser vi, du får pengar från barnens fonder och ett litet startpaket fixar vi. Jag följer med dig till stationen personligen. Nå? Har du tänkt på vad hon ska heta?
Tyra
Underbart namn! Passar henne perfekt. Ta lilla Tyra och ge henne mat, jag tittar in om en stund.
Tant Ingrid sträckte andlöst ut den lilla flickan mot modern. Anna tog henne varsamt, nästan osäkert. Tårarna rann längs hennes kinder. När hon kramade barnet insåg hon att hon aldrig skulle kunna lämna henne.
Nå? Lyckades du? undrade doktorn. Drar hon tillbaka sitt beslut?
Jajamen! Idel leenden och tårar, Ingrid snöt sig diskret.
På perrongen kändes det som om Anna vaknade ur en mardröm. Hon klamrade sig fast vid dottern, som om någon kunde rycka bort henne när som helst. Ingrid stod bredvid, så som hon lovat, och vinkade av dem.
Tack! Det är pinsamt att ens tänka på att jag övervägde lämna min dotter, sa Anna.
Du har inte haft det lätt, men svåra tider försvinner. En dotter går däremot inte byta ut Jag gjorde själv ett dumt misstag för länge sen. Får fortfarande betala för det, sa Ingrid lågt.
Ett misstag? Men ni känns så prickfri? Anna var häpen.
Nädu, jag var i precis samma sits. Ingen familj, inget hus. Ville bli av med en oönskad graviditet. Läkare sa nej, för sent. Gick till en klok gumma och blev steril på kuppen.
Nej men gick inget att göra?
Nej. Min man var en bra karl, men han stack också när han insåg att vi aldrig skulle få egna barn Ingrid brast ut i gråt.
Stackars er! Ni tar hand om andras barn hela livet, men har aldrig fått hålla ett eget.
Annika, ta väl hand om Tyra. Och kom ihåg om det blir tufft så vet du var jag finns.
De kramades som gamla släktingar. Tåget kom, och Anna vinkade till Ingrid i fönstret medan den gamla barnmorskan stod ensam kvar på perrongen och torkade ögonen.
Resan var lång och tålamodsprövande. Anna närmade sig sitt gamla hem, Tyra i ena handen och ett jättestort paket med kläder från BB i den andra. Hur kommer mamma ta emot oss? oroade hon sig, funderade på reaktionen.
Annie? Är det du? ropade grannen Karin över staketet.
Ja, hej moster Karin, är mamma hemma?
Men kära barn, har du inte hört något? Din mamma gick bort för ett halvår sen!
Och kanske var det lika bra att Vaselina inte fick skämmas över denna skandal! Pekade på Tyra: Din unge?
Mm. Min! svarade Anna stolta ord, nästan svävande.
Hon gick in på gården med mjuka ben. Ville både skrika och storgråta av förtvivlan, men med en dotter i famnen måste man vara stark. Det ordnar sig, lilla hjärtat. Vi är två nu, inte ensamma. Tillsammans fixar vi det här, vi är envisa!
***
Tio år gick. Julen nalkades. Anna stressade kring spisen, medan Tyra tittade ut genom fönstret på den snöiga trädgården.
Mamma, varför har jag ingen mormor? Mina kompisar skryter om att varje jul får de åka till sina mor- och farföräldrar. De får fina presenter och blir alltid väntade och bortskämda sa Tyra.
Tyvärr finns inte din mormor längre. Hon hann aldrig ens träffa dig, sa Anna lite sorgset.
Men den andra mormorn då?
Vadå, vilken andra? Anna blev förvånad.
Alla har ju två mormödrar, Tyra gav sig inte.
Andra mormor ja, faktiskt! Vi har en till. Ska vi hälsa på henne, ta med några bullar? Hon jobbar inte längre på BB, men hon var världens snällaste barnmorska, log Anna, tänkte på Ingrid.
Sagt och gjort. Dagen efter åkte Anna och Tyra in till stan. Väl på BB frågade de efter barnmorska Ingrid Lundström.
Hon har slutat för länge sen! meddelade vakten. Pensionen, du vet.
Oj vi har åkt långt. Finns det något sätt att få tag på henne? Har ni kontaktuppgifter?
Sådant lämnar vi inte ut hur som helst. Vem är ni till Ingrid Lundström? frågade hon misstänksamt.
Jag är systerdotter, klämde Anna till med, för hon insåg att främlingar inte fick några adresser. Hälsade på en gång för länge sen, helt tappat vart hon bor. Snälla, vi måste verkligen få tag på henne!
Snälla, snälla! Vi vill så gärna träffa mormor! bad Tyra.
Nåväl, jag ska försöka, medgav vakten.
Efter en kvart kom hon tillbaka med en lapp. Hälsa henne så gott från oss!
Stort tack! Vi ska absolut framföra det, log Anna nöjd.
De tog taxi till adressen. Anna gick med hjärtat i halsgropen upp till tredje våningen. Bara vi inte är för sent ute hann hon tänka, när dörren öppnades direkt. Där stod Ingrid, pigg och på benen än.
Godkväll! log Anna.
Gamla damen kisade, försökte minnas var hon sett den här unga kvinnan förut.
Anna?! frågade hon lågmält.
Ja! Och du har knappt förändrats! log Annika, Det här är lilla Tyra, kommer du ihåg?
Det är klart jag gör! Ingrid skrattade. Men vad står vi här för? Kom in, mina tjejer.
En halvtimme senare satt de vid köksbordet och pratade om livet. Katten lekte med Tyra, som var fullt upptagen med både lek och tecknat på surfplattan.
Annika, stanna här hos mig. Jag är ensam, och ni är ensamma. Tyra kan börja i en bra skola, och du kan hitta jobb, föreslog Ingrid.
Inte vet jag men mitt lilla hus? Svårt att lämna. Ni kanske vill hänga med oss till landet istället? Vi kan skaffa höns, och en ko har alltid drömt om det. Luften är frisk och vattnet klart, sjön ligger bara ett stenkast bort, lockade Anna.
Det vore något! Hela livet har jag velat ha en liten trädgård. Ko låter också spännande! Ingrid skrattade så ögonen gnistrade av ungdomlig förväntan.
Det är bestämt! Vi flyttar ihop! jublade Anna.
Mormor Ingrid, kommer du alltid vara med oss nu? Tyra kramade Ingrid hårt.
Ja! Jag har längtat efter ett sånt här barnbarn i hela mitt liv!
Nästa dag reste de med stora väskor till byn. Alla var lyckliga på sitt sätt. Anna var lättad över att inte längre vara ensam med Tyra, och att få en nästan-familj vid sin sida. Ingrid hade inte ens vågat hoppas på att få en egen familj sin sista tid, och dessutom lämna den instängda staden för ett litet grönt paradis. Och lilla Tyra hon var bara glad över att ha en alldeles egen älskad mormor nu.
