Jag har gått mitt pass
Ni borde väl skicka honom på pensionat också, som en kattunge. Jaha, betala och sedan stick iväg, njut av friheten, fräste Gunilla Jönsson med giftig sarkasm.
Märta drog irriterat igen dragkedjan på resväskan med ett ryck. Ingen vits. Den hade fastnat, precis som Gunillas eviga gnällskiva varje gång de unga skulle åka på semester.
Mamma, lägg av nu, försökte Märthas man Anders, lugna Gunilla. Emil ska faktiskt också ha semester, bara på landet. Inte hos främlingar, utan hos min far och svärmor. Han får frisk luft, grönsaker, uppblåsbar pool och färsk mjölk från grannen varje morgon. Bättre kan han inte ha det i hans ålder.
Semester? Snarare exil! utbrast svärmor dramatiskt. Han är tre år, han behöver sina föräldrar! Men ni? Nämen, ni ska till Stockholm och ränna runt på museum! Och sonen då? Behöver han inte museer, kultur och bildning?
Märta lyckades äntligen tämja dragkedjan, rätade på sig och gav Gunilla en vass blick.
Inte nu, sa hon kyligt. Han behöver sömn, rutiner och en potta inom armlängds avstånd. Inte nio timmars flygresa med mellanlandning, tidsomställning och storstadsvandring. Och du, Gunilla, när gick du sist ens med barnbarnet till lekplatsen?
Jag har gjort min plikt! Nästan stolt höjde Gunilla hakan. Tog med min pojk överallt. Och se, han överlevde! Men ni vill bara ha det bekvämt. Ni borde faktiskt tänka på andra ibland.
Just det! Nära att tappa humöret, ropade Märta. På andra! Tänker du på folk som ska sitta i samma flygplan och lyssna till ditt barnbarns gallskrik i två timmar? Eller de stackare som försöker höra guiden på museet, men får jag är trött, jag vill ha saft, måste kissa, mina ben gör ont, när får vi gå hem? i stereo istället? Semester med treåring är ingen semester, Gunilla. Det är tortyr. För oss och för Emil.
Svärmor knep ihop munnen och tittade demonstrativt bort.
Så ni har spelat klart föräldrar. Ni ville egentligen bara bli av med honom. Kunde ni sagt direkt att ni inte orkar mer Man kan visst anpassa sig efter barnet, om man vill.
Märta blundade och räknade tyst till hundra för att inte säga något dumt. Hade bara Gunilla haft den blekaste aning om förra årets semesterinferno, kanske hon hållit andan. Men hur skulle hon veta, hon som aldrig hämtat Emil från dagis ens en gång?
Märta minns allt. Hennes vänstra öga ryckte hela månaden efteråt.
Det var förra sommaren. De var blåögda nog att ta tåget till kompisarnas sommarstuga. Bara tio mil. Kompisarna hade en dotter, lekplats på tomten och äppelträd. Lät lovande.
Men det sket sig direkt.
Bilen startade inte. Kompisarna väntade, grillen var redan tänd De fick jaga tågbiljetter akut.
Och så vädret. Plus trettiofem grader. AC trasig på tåget, fönstren öppna men ingen skillnad. Folk trängdes till absurdum. Det gick knappt att andas.
Emil stod ut i tio minuter. Sedan började han gnälla monotont. Sen blev det värre han klagade på värmen, på tråkigheten, på sin existens. Och sen skulle han springa runt i vagnen.
Släpp MIG! vrålade han och kastade sig som en ål i Anders armar. Jag vill dit!
Emil, gubben, det går inte. Det sitter folk där, väste Anders, knallröd av stress och skam, medan han försökte bryta arm med sin halv-vilda son.
Vill INTE sitta! Aaaaaa!
Emil skrek med imponerande engagemang. Hans stämma överröstade självklart tåget självt.
Folk vände sig först medlidsamt, sen ilsket, och snart med fullkomligt hat. En dam i vit blus röt till, och Emil reagerade blixtsnabbt och svängde till henne med juicepaketet och träffade både mamma, pappa och direkt henne mitt på blusen.
Där någonstans brakade helvetet loss. Damen skrek värre än Emil. Märta bad om ursäkt, nästan gråtfärdig, försökte erbjuda pengar som plåster på såren. Emil ylade eftersom juicen nu var borta. Anders bet ihop.
En och en halv timme av rent helvete.
Väl framme fanns ingen energi kvar att vila. Emil vägrade sova av stress, gnällde tills kvällen och välte nästan grillen. Hemresan? Samma visa.
Och det var bara en och en halv timme tåg. Gunilla tyckte alltså att de skulle dra runt på sånt här i en hel vecka? Glöm det. Det är ren ondska.
Ni fostrar honom inte! brukade svärmor alltid säga när Märta invände.
Själv var Gunilla teoretisk pedagog: kom varannan vecka, hade med bananer eller Schweizernöt (trots Emils nötallergi, som vi klargjort hundra gånger), gullade i tjugo minuter och dokumenterade på Facebook.
Men Gunilla, bryr det dig ens särskilt var Emil är? frågade Märta en gång under ännu ett gräl. Det är ju ändå inte med dig.
Jag är inte tvungen! Han har föräldrar. Hade det varit viktigt sjukhus eller jobb, visst, då hade jag hjälpt. Men nu? Slänger honom bara som en kattunge. Ni vet inte vart ni ska göra av honom.
Det gick att uthärda. Men nerverna åt sig sakta men säkert inåt i själen. Gunilla var pansarsäker på sin egen rättfärdighet och vägrade ens lyssna på argument.
Men livet är ändå den bästa läraren.
Fyra år flög förbi. Emil blev sju. Ett riktigt barn: pratar på, går i skolan, lirar fotboll
Och Gunillas liv ändrades. Hon blev änka. Tidigare var lägenheten fylld av TV:n och gubbens småljud; nu var den knäpptyst. Kanske var det ensamheten, kanske viljan att visa robusthet inför världen Gunilla bestämde sig för en storstilad gest.
Skicka hit barnbarnet till mig, proklamerade hon generöst. Han är ju stor nu, vi hittar nog på nåt ihop.
Är du säker, Gunilla? frågade Märta försiktigt. Emil kräver sällskap alltså. I värsta fall en iPad
Skojar du! skrattade Gunilla. Jag har ju uppfostrat en son. Tror du jag inte fixar detta? Vi läser böcker, spelar fia med knuff, vi klarar oss utan era nymodigheter. Skicka hit honom!
Med hjärtat i halsgropen och korsade fingrar lämnade de av Emil. Två hela veckor. Själva drog de till en camping. Bara över helgen Märta anade oråd.
Hon fick rätt.
Gunilla såg framför sig idyll: Emil, välkammad, bläddrar lugnt i djurboken medan hon stickar och småmyser. Sedan sopplunch och promenad i parken, hand i hand.
Den illusionen rasade inom trettio minuter efter föräldrauttåget.
Farmor, jag har tråkigt! ropade Emil. Har du surfplatta?
Nej, vad skulle jag ha det för?
Då kan vi leka zombieapokalyps istället. Du är zombien, jag är hjälten!
Va? Nej, lilla vän, teckna du! Jag köpte en målarbok åt dig.
Målarbok är för småbarn. Nu lekar vi! Kom igen, farmor! Du MÅSTE leka! Kolla på mig! Ser du? Ser du? Du tittar inte ens!
Han satt inte still i två sekunder. Varvade runt soffa och bord, dånade med grytlock, släpade in Gunilla i egendomliga lekar ingen vuxen förstår. Han brydde sig varken om Tove Jansson eller gammalt Lego. Det han behövde var publik, kompis och entertainer i ett. Var tredje minut: Farmor, varför?, Farmor, kan vi?, Farmor, titta!
Gunilla, van vid civiliserat pensionärstempo, kände att hon lastat av kolvagn redan vid lunch.
Fast det värsta kom under maten. Gunilla, stolt, serverade köttsoppa. Hon lagade aldrig sånt annars; nu var det fest för barnbarnet.
Han rynkade på näsan som om det låg sopor i tallriken.
Jag vill inte ha det här.
Varför inte då?
Det är lök i. Lök är äckligt.
Vad säger du! Lök är ju nyttigt! Ät och sluta tjafsa!
Jag vill inte!
Jaha, vad vill du ha då?
Makaroner. Med riven ost. Och falukorv. Fast korven måste du skära som en bläckfisk.
Gunilla höjde på ögonbrynen. Där gick hennes restauranggräns.
Det här är ingen restaurang! blängde hon.
Emil ryckte på axlarna och försvann för att bygga koja av stolar, kuddar och en stackars golvlampa.
Mot kvällningen slog Gunillas blodtryck bakut: upp och ner i en salig röra. Hon fick inte vila: Emil hoppade på henne som på studsmatta, gastade Fienden anfaller! Upp nu!. Nyheterna gick inte att se Emil ville se Bamse, för det är TRÅKIGT annars. Och inte blev han lugnare av Bamse tvärtom, han for fram som en tornado.
Hos Anders och Märta flöt kvällen däremot på smör. De satt på verandan, såg solnedgången och hörde grillen knastra.
Tänk vad lugnt det är suckade Märta. Man kan ju börja tro man drömt om oväsendet hemma. Har vi varit för hårda mot din mamma?
Då ringde Anders mobil.
Ja, mamma?
KOM HIT OMEDELBART! Gunilla vrålade. HÄMTA UNGEN! NU!
Mamma, vad har hänt?
Katastrof! Er son är omöjlig! Han har förstört halva min lägenhet! Han äter ingenting, han hoppar på mig, snart dör jag! Om ni inte är här om en timme ringer jag ambulans och polisen! Nu är det slut, hej då!
Tuuttuut.
Märta ställde ner vinglaset och svor. Vinet blev kvar, shish-kebaben glömdes på grillen.
På med skorna, suckade Anders. Där dog vår semester…
De åkte under total tystnad. Märta ville gråta: det var Gunilla som insisterat, nu räckte det liksom.
Genast när de tryckte på porttelefonen slets dörren upp. Gunilla stod dödsblek, ångande av kamferdroppar. Hon såg ut som att hon överlevt Vietnamkriget.
Däremot kom Emil utrusande, pigg och glad.
Tack och lov, skrek Gunilla och numeriskt knuffade fram ungen. TA HONOM! Be mig ALDRIG mer! Vad har ni fött upp? Det är ingen unge det är ett monster! Löken är fel, han klagar hela tiden, ska hoppa och slåss mot farmor!
Han är bara ett barn, mamma, sa Anders torrt och tog Emil i handen. Ett vanligt, frisk barn. Vi varnade dig. Du sa ju att du skulle fixa det.
Jag trodde han var normal! Men han behöver läkare! utbrast Gunilla dramatiskt och grep sig för hjärtat. Stick nu. Jag måste lägga mig innan jag kastar in handduken!
I bilen, när Emil lagt sig skönt mellan propparna, frågade han:
Mamma, när åker vi till morfar Sven och mormor Birgitta igen?
Snart, lille vän. Lovar.
Skönt muttrade Emil sömnigt. Farmor Gunilla är konstig. Skriker alltid. Leker inget. Och hennes mat är äcklig.
Sedan den kvällen tog Gunilla aldrig upp ämnet semestrar med barnbarnet igen. När de reste bort önskade svärmor bara trevlig resa.
Och Emil? Han tillbringade somrarna hos mormor och morfar. Där grävde han mask med morfar, lekte krig i skogen och åt mormors soppa utan lök, för Birgitta visste vad barnbarnet gillade.
Det blev inte tätare kontakt med svärmor men Märta klagade inte. Ingen undervisade henne längre om livet. Gunilla blev kvar ensam i sitt rättfärdiga hörn, med outslitna SJ-biljetter och dammande faktaböcker som ingen ändå ville läsa.
