Du, lyssna här tänk dig en kväll i Göteborg, ösregnet piskar ner och stackars Anneli Pettersdotter går där med regnet forsande nerför kinderna. Tårarna rinner, blandar sig med regndropparna, och hon skrattar bittert till sig själv och tänker: Tur att det regnar i alla fall! Ingen ser att jag bölar. Samtidigt grämer hon sig Självförvållat, Anneli, vem bad dig dyka upp oannonserad…
Hon vandrar där på de blöta gatorna, gråter och börjar skratta mitt i alltihop, för det slår henne du vet den där gamla vitsen där svärsonen säger till svärmor: Nähä, ska du inte ens ta en kopp kaffe? Och nu är det hon som står där som morsan vid dörren och undrar vad hon gör där.
Efter skratt-gråten kommer hon hem, hänger av sig de blöta kläderna och kurar ihop sig under en filt. Där bölar hon rakt ut ingen annan hemma, bara hennes lilla guldfisk, Blixten, som simmar runt i sitt runda akvarium. Ingen mer än Blixten hör henne.
Grejen med Anneli är hon har alltid varit en attraktiv kvinna, alltid haft pojkar efter sig. Men det var liksom aldrig meningen att det skulle krascha så med Niklas pappa. Han drack. Först var det rätt lugnt lite folköl och sånt. Men sen spårade det ur, och han blev svartsjuk för minsta lilla: killen från banken, gubben i kassakön, till och med gamle Rune i granntrappan.
Vid ett tillfälle, när Anneli log mot grannen ute på gården, då brast det. Han slog henne på riktigt illa, du vet sådär metodiskt; framför Niklas, dessutom. Stackars Niklas, pojken min, han berättade allt för Anneli mamma och pappa. Mamma grät: Det var inte för det här jag uppfostrade min flicka! Pappa sade ingenting, bara tog på sig jackan, gick ner fyra trappor och bokstavligen slängde ut svärsonen i porten bröt armen, gjorde han också.
Sen var det slut. Pappa hotade: Syns du med min Anneli igen, då åker jag hellre in, men du sabbar inte hennes liv mer!
Och snubben försvann spårlöst. Anneli gifte sig aldrig om, hennes fokus blev Niklas. Äsch, varför chansa på en till idiot? Det kom karlar, men hon kunde bara inte släppa in någon på riktigt efter det där.
Ekonomiskt klarade Anneli sig ändå. Hon jobbade som köksmästare på en liten restaurang vid Linné och trivdes med det. Sparade undan lite varje månad, tänkte på den där lägenheten. Men när hon hade lagt undan tillräckligt, hade Niklas träffat fina Linnea, gift sig och allt. Så Anneli, hennes stora hjärta ja, du vet ju ordnade helt sonika nytt bröllop för dem och gav dem tvåan hon sparat ihop till. De hade ju familj nu, de behövde det mer!
Och nu nu sparar Anneli ihop till bilen! Nog kan väl de få slippa kuska runt i gamla Volvon… tänker hon. Såklart hon gör.
Det är därför det var så ironiskt just idag när hon råkade vara i Majorna, nära deras port, och ösregnet drog igång så man inte såg två meter fram. Inget paraply och det hade ändå inte hjälp. Jag springer upp till Linnea och väntar ut regnet. En fika och lite snack. Enkelt!
Men Linnea öppnar dörren, stirrar förvånat och säger kallt: Anneli, ville du nåt speciellt? Erbjuder inte ens att hon ska kliva in. Bara så där i trapphuset, korsar hon armarna och säger: Äsch, regnet har redan slutat! Du har ju nära hem, eller hur?
Anneli är helt ställd. Börjar mumla nåt om regnet och försöker samla sig. Jo, regnet, jag…
Men Linnea är kall: Du klarar dig. Ha det så! Och Anneli lommar därifrån, alldeles förkrossad.
Hon kommer hem, gråter tills hon somnar under filten. I drömmen ser hon Blixten, den lilla guldfisken. Men nu är han plötsligt stor som en gädda, simmar fram och öppnar munnen utan ljud. Ändå kan Anneli höra vad han säger:
Gråter du igen? Jaha. Fick inte ens en kopp kaffe när du kom blöt i regnet! Och du sparar pengar till deras bil tror du de bryr sig? Skaffa dig ett liv! Se på dig själv du är smart och snygg och du har pengar! Res nånstans, lev för dig själv för en gångs skull!
När Anneli vaknar är det kolsvart ute. Blixten simmar som vanligt, men hon hör inte längre vad han försöker säga. Hon inser bara det viktigaste: man ska aldrig glömma sig själv för folk som inte värdesätter dig. Speciellt inte för dom som inte ens bjuder på kaffe eller låter dig vänta ut ett regn.
Sagt och gjort, Anneli tar kontot där hon sparat till Niklas bil, och bokar en resa till Mallorca. Hon solar, badar, lever livet kommer hem brun och levande på nytt.
Niklas och Linnea? De märker ingenting de hör bara av sig när de behöver pengar till nåt eller barnvakt. Men Anneli, hon slutar gömma sig för män. Faktum är att hennes chef på restaurangen, Anders, börjar bjuda ut henne en riktig stilig och charmig man. Hon vågar ge det en chans. Allt faller på plats, jobbet blir roligare, livet lättare.
Så en dag står Linnea där i hallen: Men Anneli, du hör aldrig av dig längre? Du, Niklas har hittat en bil nu…
Anneli ler bara, korsar armarna och säger: Ville du något särskilt, Linnea?
I samma stund ropar Anders inifrån vardagsrummet: Anneli, blir det kaffe nu?
Jajamän! ropar hon och ler. Och bjud in gästen med! säger han.
Anneli vänder sig till Linnea: Nej du, Linnea ska precis gå och kaffe, nej, det dricker hon ju inte visst är det så?
Och då, när dörren stängs, blinkar hon till Blixten i akvariet och skrattar. Så ska det vara!
