Min bror är sex år äldre än jag. För tre år sedan gifte han sig och valde att flytta in i sin frus lägenhet, snarare än att bo kvar med våra föräldrar. Med tanke på de höga hyrorna i Stockholm var det det enda rimliga alternativet för dem. Själv hade jag redan varit gift i sex år och hade två barn, en son på sex och en dotter på fyra. Min fru kommer från Stockholm, så det var där vi slog oss ner. Båda två har fasta jobb, vilket gjorde att vi kunde köpa en liten etta med bolån.
För inte så länge sedan fick jag ett sms från våra föräldrar: min bror och hans familj tänkte komma och hälsa på oss en vecka och räknade med att vi skulle ta emot dem hemma hos oss. Jag blev glad över att få se min bror efter så lång tid, men det var omöjligt att låta dem bo hos oss vi är trots allt fyra personer som redan bor trångt i vår lilla etta.
Vi träffades på Stockholms Centralstation och tillbringade dagen med att vandra runt i stan, se Gamla Stan och promenera längs vattnet. Under middagen började föräldrarna försiktigt ta upp det igen: Kan ni inte låta din bror, hans fru och deras son bo hos er? Att hyra rum eller lägenhet här kostar ju skjortan. Men det gick bara inte. Efter en stund tog jag mod till mig och erbjöd mig istället att boka ett fint hotell åt dem, men min bror reagerade surt och insisterade på att få sova hos oss.
Jag försökte komma på lösningar föreslog både hotell, vandrarhem och till och med att hyra något genom bekanta men allt röstades ned. Det blev tydligt att de ville stanna i Stockholm utan att betala för någonting själva. Man känner igen det där; gratis mat, gratis boende Men jag står fast vid att jag har rätt att säga nej. Min egen familjs trygghet och bekvämlighet går först. Min fru och våra barn måste ha det drägligt, särskilt hemma. Och helt ärligt, jag står inte i skuld till någon vad gäller att erbjuda logi.
Min bror och hans familj ville bo i Stockholm på min bekostnad – men jag såg till att de förstod i tid att det inte skulle bli så!
