Jag tog hand om min frus farfar i tio år. Vi bodde då tillsammans med våra barn och honom i en hyreslägenhet i Göteborg. Min svägerska, Linnea, bodde i farfars gamla bostadsrätt i Stockholm. Ingen annan i familjen brydde sig särskilt om farfar varken svärmor eller hans andra barnbarn. Mitt liv blev aldrig riktigt som jag hoppats. Jag avslutade aldrig mina studier, blev tidigt pappa och lyckades aldrig göra någon karriär att tala om.
Varje dag liknade den andra: jag jonglerade mitt ansvar för farfars omsorg med barnens uppfostran.
Min fru trivdes inte särskilt bra med den ständiga pressen hemma och försvann ofta och länge, men andra män var inte intresserade av henne hon hade barn och inget eget boende, så till slut kom hon alltid tillbaka hem. Jag förlät henne, trots att känslorna för länge sedan svalnat. Allt för barnens och farfars skull, och för att hon gav mig pengar till hushållet. Linnea dök bara upp ibland, och då var det nästan alltid för att be farfar om lite extra pension eller klaga på hur mycket de hade att betala varje månad. Fast jag tyckte aldrig riktigt synd om henne de slapp ju hyra och hade ändå råd med utlandsresor ibland.
Det var fem år sedan farfar skrev över lägenheten på mig:
Du har blivit mig kärare än någon annan i släkten. Mitt barnbarn är vek, han skulle ändå bara ge bort den till sin mamma eller syster. Låt dina barn, mina barnbarnsbarn, bo här istället. Betrakta det som ett tack för allt du gjort. Jag vill inte att ni ska förbanna mig i efterhand för ett tungt liv.
Ingen annan i familjen visste om testamentet. När farfars hälsa blev sämre dök både hans dotter och barnbarn plötsligt upp mer ofta. De hade ju börjat förstå vad som var på gång, och försökte visa omtanke. Men farfar var inte dum, han förstod precis varför de kom.
Så snart farfar gick bort delades arvet upp. Svärmor och Linnea övertalade min fru att avstå från lägenheten, eftersom Linnea redan bodde där. Min fru gick med på det, men ingen av dem kände då till testamentet.
Redan dagen efter började min fru packa sina saker. Hon berättade att hon hade träffat en annan man, och att hon bott kvar med mig bara för att jag skulle ta hand om farfar. Hon for iväg, och jag kände en väldig lättnad, som om en tung sten lyfts från mitt bröst. När släkten fick reda på testamentet bröt helvetet lös hot och ilskna samtal duggade tätt.
Hör på nu, du kommer aldrig få lägenheten! Jag vet inte hur du tog hand om farfar eller hur du manipulerade honom att skriva den på dig, men du kommer inte undan. Du är en riktig bedragare, och det ska vi bevisa i domstol.
Men vet du vad? Jag kom till insikten att jag inte behövde bry mig längre. Jag kan faktiskt unna mig lyxen att be alla dra åt skogen. Så: stick härifrån!
Det gjorde mig faktiskt inte särskilt illa vad de sa. Idag är jag säker på att jag kommer klara mig fint. Jag har fått jobb, mina barn och jag har ett eget hem och det bästa av allt, jag har inte längre något med den där släkten att göra.
Om du hade varit i min sits, vad hade du gjort? Min lärdom blev hur lätt det är att fastna i gamla lojaliteter och hur skönt det är att bryta sig fri, även om vägen dit är lång.
Svärmor kunde inte bärga sig tills morfar skulle gå bort – hon drömde om att få ärva lägenheten.
