My Husband and I Have Slept in Separate Beds for 10 Years—and Our Marriage Has Never Been Stronger

Its been ten years now since my husband and I started sleeping in separate beds and honestly, our marriage has never been in a better place.

I know exactly what most people would think: Separate beds? Isnt that practically announcing the end? But for us, its quite the opposite.

The whole thing started a decade ago after one particularly dreadful night. It was three in the morning. I was lying awake, staring helplessly at the ceiling, while next to me, I could hear such thunderous snoring that it sounded as if someone had let a lawnmower loose in the bedroom. For hours on end.

I nudged him gently.
Youre snoring. Again.
I dont snore he mumbled, head already sinking back into the pillow.

Within half a minute, it started up again.

By five in the morning, he was wide awake because of me. Id kicked off the duvet, accidentally jabbed him a couple of times, and ended up hugging the entirety of the quilt to myself.

You thrash about like an octopus in a washing machine, he groaned.
And you sound like a Boeing taking off, I shot back.

Breakfast was a silent affair. Both of us bleary-eyed, irritated, and wishing the coffee would do something miraculous.

We could always he began, eyes fixed on his mug.
Sleep in different rooms? I finished for him.

There was a moment full of tension. Were we admitting defeat? What on earth would our parents say? What would people think?

Lets just try it for a month, he suggested.

I slept like a baby. Honestly and truly deep, uninterrupted sleep. No snoring, no accidental kicks, no fighting over pillows. I woke feeling, for the first time, what I imagine normal, rested people must feel like.

And he, too, woke up completely different. Cheerful. Calm.

A month went by. Then another. And here we are ten years later.

There are a few things no one ever tells you about sleeping separately.

First you start to miss each other. Its like being back at the beginning of it all. These days, going into each others rooms is reserved for when we really want to. Not out of routine, not out of obligation.

Mind if I stay here for a bit? hell ask from the doorway.
That depends, Ill shoot back. Are you planning to snore?
No promises, hell grin.

And thats just it the closeness now means more. Theres intent. Theres choice. Each moment together becomes a little adventure in itself.

Secondly the morning arguments disappeared. No more spats at 7am about the lights being too bright, the noise, or why do you always leap out of bed like that?

Thirdly we each have our own realm. I can read until the small hours. He can watch the football. I like the fan on, even in the middle of winter. He prefers pitch black and silence. Peace for everyone.

Isnt it odd? people sometimes ask me.
Not in the slightest, I reply. Were together now because we choose to be.

Just recently, when he caught a nasty cold, I spent a few nights in his room looking after him.

Youll catch it, he warned me.
I dont care, I replied. Besides, I rather missed all your racket.

Once he was better, I went back to my own bed.

Youre off then? he smiled.
I love you, I said. But I love my sleep, too.

Sometimes a little distance doesnt pull you apart.
Sometimes, it saves everything.

Because every evening, you get the chance to miss each other all over again.
And every morning you get to meet anew.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

My Husband and I Have Slept in Separate Beds for 10 Years—and Our Marriage Has Never Been Stronger
När nyckeln vreds om i låset höll hans hjärta på att slå sig ur bröstet och själen rusade henne till mötes… 🤔 – Hur länge ska du klant till det?! Du gör ju bara dumma fel! Titta här, vad är det här?! – Alice Edvardsson pekade med sin långa manikyr på månadsrapporten så att hon nästan bröt av sin nystylade nagel. – Gå! Gör om! Och klarar du inte det här – säg upp dig! – Chefen, vanligen vårdad och attraktiv, blev som ett troll när hon blev arg. Lisa gick tyst ut från kontoret. Lite mer än en timme kvar av arbetsdagen. Måste hinna, även om bonusen rykt redan. Allt gick i motvind. För en vecka sedan ringde hon mamma, som direkt ställde till med en scen ur tomma intet och slängde på luren. Lisa kunde aldrig vänja sig, och nu var hon rädd att ringa. Två dagar sedan tappade hon sitt bankkort, var tvungen att spärra och beställa nytt. Igår föll hennes enda vän i livet – Fenja, den trefärgade kattungen – ut från balkongen och försvann. Lisa såg hur Fenja kravlade sig upp och gick iväg från rabatten, men hur hon än letade i gården kom katten aldrig tillbaka. Med nöd och näppe lämnade Lisa in den där förbannade rapporten och gick hemåt utan att ens orka handla. Hemma la hon sig på soffan och grät, länge och tungt, men lättare blev det inte. Mörka tankar kröp på henne, för vem levde hon egentligen? Mamma behövde henne inte, ingen familj, och nu var även katten borta. Plötsligt, när beslutet var nära och bara ett litet steg återstod – ringde telefonen. Okänt nummer. Hon ville inte svara, men tänkte: kanske är det sista rösten jag hör i livet? – Ja?… – ingen svarade. – Vem är det, varför ringer du och säger inget?! – irriterad nu. – Hej… – en låg mansröst hördes till slut. – Snälla, lägg inte på. – Vem är du? Vad vill du? – Lisa hade bråttom, någon störde henne i ett livsviktigt ögonblick. – Jag ville bara höra en mänsklig röst… Har inte pratat med någon på en vecka. Tänkte… om ingen svarade, ja då… – ett skakigt andetag. – Hur menar du? Kan du inte gå ut? Ta en promenad, det är ju bara att… – Lisa drog fötterna upp i fönstersmygen. – Jag kan inte. Bor fem trappor upp. Min fru lämnade mig för en vecka sen… – rösten sjönk. – Inte konstigt någon lämnar dig då! Är du en man eller?! – Hon förstod inte mannens problem. – Jag sitter i rullstol. Mindre än ett år. Fem trappor… inget jag klarar. Ingen hiss här. – Har du inga ben?! – utbrast Lisa förskräckt, insåg sitt klavertramp, men det var för sent. – Nej då… ryggskada. Jag kan inte gå. – Han lät som om han log i luren. De pratade en halvtimme till. Lisa tog hans adress och stod en timme senare utanför hans dörr med två stora matkassar. En ung, snygg man i rullstol öppnade. – Jag heter Lisa! – först nu slog det henne att hon inte ens visste hans namn. – Arsen! – Han log som om han väntat på henne hela livet. De bodde inte ens långt ifrån varandra. Lisa gick till honom varje dag och insåg snart att jämfört med hans motgångar, var hennes problem bara småsaker – och de småsakerna hade fått henne att tappa livsmodet. Hennes karaktär började förändras, hon blev starkare och mer beslutsam. Som på ett trolleri satt Fenja plötsligt ute på dörrmattan och väntade på Lisa en dag efter jobbet. Chefen försökte ännu en gång ta ut humöret på Lisa. Men Lisa lyssnade inte längre. – Alice Edvardsson, med vilken rätt skriker du på mig och förnedrar mig? Jag kan inte jobba i en sån miljö. Jag får migrän nu, så då tar jag sjukdag. Hur ska du ersätta mig? – Kollegorna fnissade. Chefen vände på klacken och gick. Mamma ringde till slut när tystnaden dragit ut på tiden: – Hej, dotter! Varför ringer du inte, bryr du dig inte om din mor, så kall hjärtad och otacksam! Elin, jag pratar med dig! – snart gick rösten över i skrik. – Hej mamma. Jag vill inte prata med dig så länge du låter så där. – Lisa svarade lugnt. – Hur vågar du?! Jag lägger på! – – Gör det… – sa Lisa likgiltigt. Två dagar senare ringde mamman tillbaka. Inget förlåt, men samtalet höll sig inom rimlighetens gränser. En månad senare flyttade Lisa hem till Arsen. Sin lägenhet hyrde hon ut. Vänskapen blev snabbt något mer – ömhet, förtroende, tacksamhet. Kanske är det så kärleken börjar. Lisa använde hyresintäkterna till en sjukgymnast åt Arsen och fixa bassängtid åt honom. Och, vilken glädje, känseln började sakta återvända; han kunde redan vicka på tårna. Lisas mamma blev sjuk, och Lisa tog ledigt ett par dagar och reste till henne. Arsen väntade och längtade. Som en trogen hund låg han på soffan och väntade. Februari. Just den dagen rasade snön ner utanför. Han hade räknat ut när bussen skulle komma, hur många minuter det skulle ta innan Lisa borde vara hemma. Tiden gick, Lisas mobil var avstängd, han väntade vid fönstret, såg inget i snöstormen. Timme efter timme, ingen Lisa… När nyckeln vreds om i låset höll hans hjärta på att slå sig ur bröstet och själen rusade henne till mötes. – Arsen, bussen körde fast i halkan, så vi fick vänta på bärgning… mobilen dog direkt. – ropade hon in i hallen – Arsen! – rusade in i vardagsrummet och stannade. Han stod två steg från rullstolen och log.