Har jag blivit en irritation för min egen man..?
I åtta år var allt fantastiskt, men det nionde året hade allt börjat irritera Olofs man allra mest Ingrid själv.
Olof kom hem sent, åt middag, mumlade ohörbart, öppnade sin laptop och satt och spelade skjutarspel hela natten. Om han överhuvudtaget tittade på Ingrid, var det med ett uttryck som om han hade tandvärk från hjässan till tårna. Och allt oftare deklarerade han torrt att han skulle sova över hos sin mamma.
Till slut brast det för Ingrid och hon ringde sin svärmor:
Margareta, är Olof hos dig just nu?
Margareta svarade med sötaste rösten:
En bra hustru, Ingrid lilla, vet alltid var hennes man är.
Det där kändes som ett nålstick.
Ingrid köpte till och med en bok som hette Hur du behåller din man, och när hon betalade i kassan försökte hon intala sig själv och kassörskan att boken var till en väninna. Kassörskan gav henne en blick av ömklig, svensk medkänsla.
Men Ingrid insåg snabbt att något var lurt med boken. Hur många män måste man hålla fast vid egentligen, för att kunna skriva en hel bok om det? Och om man nu lyckats behålla alla män, var kommer de nya ifrån att behålla?
Hundrafemtio sidor av goda råd, både om hur en man borde längta hem till värmen, om sexiga underkläder och att visa intresse för makens liv. Ingrid lärde sig till och med baka jästbröd, något hon annars aldrig lyckats med men inte blev det roligare för Olof att komma hem ändå. Kanske skulle hon ha knådat degen i spetsunderkläder. Eller dykt upp i dem hos svärmor, där maken enligt legenden höll till.
Försöket att leva sig in i makens intressen gick inget vidare: Ingrid klarade första banan på hans skjutarspel direkt, den som han suttit fast på i en vecka. Det gav ingen extra värme mellan dem.
Till slut gick Ingrid till Nordstan för att köpa vinterskor, men kom hem med en kraftig valp för samma pengar. Hon såg på hunden och insåg att hon drömt om en riktig hund hela livet inte någon liten knähund, utan en rejäl, genuin hund.
Kvinnan som sålde den, och kallade sig uppfödare, sa:
Kan du något om hundar, tjejen? Nej, säger du? Jaha, den här är en golden retriever.
Ingrid frågade varför hunden inte var särskilt gyllene, och fick ett medlidsamt leende:
Vänta bara den blir vackert guldgul! Väldigt populär ras, stamtavla har jag, båda föräldrarna är champions. Ger den nästan gratis!
Och så nämnde hon priset.
Ingrid hade inte allt med sig, men den snälla uppfödaren nöjde sig med det hon hade i plånboken.
Någon borde väl ändå vara glad när man kommer hem, tänkte Ingrid. Skor kommer aldrig att titta på dig lojalt, vifta på svansen och komma bärande med dina tofflor i munnen.
Den kvällen, när Olof faktiskt råkade förtöja vid hemmets brygga, frågade han:
Vad är det där för något?!
Golden retriever, stamtavla, jättebillig, och här är hans papper, sa Ingrid.
I papprena stod det att valpen var en amerikansk bulldogg. Numret hon fått till uppfödaren gick till ett byggföretag där de blev ordentligt oförskämda så fort man nämnde hundar.
Har du inga ögon?! Var, exakt var, ser du en retriever eller bulldogg här? Och vad gav du?! Hur kan man vara så lättlurad!
Valpen ogillade Olofs utbrott och började morra: men istället för ett skräckinjagande morrande blev det bara en stor pöl på golvet.
Herregud, med vem lever jag egentligen! utropade Olof och återvände till datorn, med en blick som om han sköt monster på riktigt Ingrid, helst av allt.
På morgonen hade valpen funnit sig snabbt till rätta. Under natten hade han osvikligt uträttat sitt på Olofs nya sneakers och gnagt sönder hans finskor.
Då bröt Olof ihop.
Allt med Ingrid var plötsligt outhärdligt: hennes ansikte, hennes kläder, hennes själ, hennes tankar. Även att hon tjänade dubbelt så mycket som honom bara för att kunna förnedra honom. Och barn hade hon inga.
Olof, det var ju du som var tveksam till barn, försökte Ingrid lågmält.
Klart jag var! Vad för barn kan en idiot få? Lika idiotiska som hon själv! Titta på dig vem skulle ens vilja skapa en familj med dig!
Valpen lyssnade, vaggade fram på sina tjocka tassar och försökte nafsa Olof i vristen.
Och Ingrid, som kände en smärta för barn som aldrig ens funnits, kunde bara se på när Olof kastade sina kläder i en weekendväska.
Tretti år. Inget liv kvar. Slut. Pang. Allt var över.
Det fanns ingen mening att fortsätta, men det där kan man inte förklara för en valp. Han tuggade på Ingrids strumpa och såg så eländig ut som bara en ouppfostrad, otvättad liten hund kan göra. Han brydde sig inte om Ingrids olycka och mörka tankar. Han ville ha mat, vatten och att någon skulle tala om för honom hur fantastisk han var och klia honom på magen.
Valpen, som Ingrid döpt till Thor, växte så det knakade, men någon väktare blev han aldrig, trots sitt imponerande yttre. Han lärde sig aldrig att bita, men blev expert på att pussas.
Om kvällarna promenerade Ingrid med honom långt och länge. Tills det hände i december började kommunen gräva stora gropar i bostadsområdet. Snön blandades med regn, allt var snorhalt, och Thor ramlade rakt ner i en av groparna och började yla. Ingrid blev så rädd att hon hoppade efter tur att hon inte bröt benen. Gropen var djup, brant och hal, och klockan var nästan midnatt, mobilen låg hemma.
Först vågade Ingrid inte ropa på hjälp, men efter flera resultatlösa försök började hon skrika: Hjälp! för full hals. Till slut dök två gotiska ungdomar upp, skumt belysta av lyktstolparna, som hämtade från någon skräckfilm. Men istället för att gräva ned henne eller komma med onda avsikter, ringde de räddningstjänsten och stannade kvar, fnissandes om något de tyckte var roligt.
Först hissades Thor upp, och lyckligare hund hade ingen sett han slickade alla, goter och brandmän inkluderade. Sedan Ingrid, som frös så hon skakade men ändå bara kände lättnad.
Den arge brandchefen gav både hund, Ingrid, fastighetsskötare och kommun en rejäl avbasning för all idioti. Thor hade aldrig hört så många fula ord förut men viftade bara ännu mer och lyckades till och med, i sin kärleksyra, skalla brandchefen på näsan.
Slutscenen, vid ettiden på natten: en lycklig men smutsig Thor, en dyblöt och skakande Ingrid, dyngiga brandmän och goter och en blodig brandchef.
Du borde kanske försöka uppfostra monstret, muttrade den skadade.
Jag försöker, men han är verkligen svåruppfostrad, svarade Ingrid.
Haha, precis som jag, sa en av goterna till sin kompis och skrattade.
Jag bor i porten där borta, ni kan komma in och tvätta er om ni vill, sa Ingrid medan tänderna skallrade.
Gå nu, sade brandmännen åt sin chef. Ser ut som om du rymt från en skräckfilm.
Kanske skulle man själv gräva en grop och lägga sig i, tills kommunen får tummen ur annars blir man nog aldrig gift, skämtade Ingrids väninna senare.
P.S. Ingrids barn är inga underbarn. Helt vanliga, roliga och smarta. Både Erik och Linnéa.
När de skulle presentera sin familj i första klass sa pigga Erik:
Vår pappa räddar världen! Och vår mamma arbetar med datorer!
Tysta Linnéa lade till:
Och vår hund kan titta på tv!
Livet blir sällan som man tänkt sig. Och ibland är det just när allt verkar gå sönder som något nytt och vackert får plats att växa.
