Mina mamma och pappa
Min mamma var riktigt vacker, det kan jag lova. Tyvärr måste jag säga “var”, eftersom hon gick bort för ett halvår sedan, bara två veckor efter pappa. Båda hade passerat åttio med god marginal, men ändå känns det som om de inte hann leva tillräckligt länge. För det var ju faktiskt m i n a mamma och pappa.
Så där var det, alltså Mamma var en riktig skönhet. Det såg jag själv redan som liten, även fast jag var son men ändå kille. Pappa missade heller aldrig ett tillfälle att påminna mig om det. Till och med när mamma blev arg på mig för mina usla betyg eller nåt annat, brukade pappa släntra in till mig på rummet, sucka tungt, slå sig ner bredvid mig och klämma handen mellan knäna, precis som jag. Efter ett långt tyst samtal, avslutade han alltid med:
Ja, grabben, du får inte vara sur på vår mamma Okej, hon skällde ut dig, men vi är ärligt talat inga änglar, och hon är ju ändå en tjej. Vi behöver henne båda två mer än syre. Gå nu och be om ursäkt.
Och jag, jag! Jag fyllde lungorna för att gorma och sköt ilskna blickar mot pappa. Men han, klurig som alltid, sträckte ut handen framför sig, handflata mot mig som om han ville hålla för min mun, och sa allvarligt men bestämt:
Och det är inte tal om att du säger ett ont ord om min fru!
Sen var det bara att pysa ihop, för jag älskade pappa. Och mamma med, förstås. Väldigt mycket båda två.
Det berodde nog delvis på att jag visste exakt hur de blev ett par. Pappa berättade för mig givetvis bakom mammas rygg. Och mamma, hon berättade också, men förstås “i hemlighet” för pappa.
Mamma gick det första året på Uppsala universitet. Hon var nästan redan förlovad med en viss Edvin. En dag kom Edvin på dejt med sin vän Börje, som just flyttat till Stockholm och inte hade nåt för sig den kvällen. Så Edvin bjöd med Börje på dejt Ja, så att de kunde dejta Edvins flickvän tillsammans, eller rättare sagt hans nästan-trolovade.
Edvin presenterade Börje för min blivande mamma. Och ja, ni har redan gissat, Börje var min framtida pappa.
De promenerade hela kvällen i Vasaparken, smög in på Göta Lejons tak för att slippa betala bio och såg en klassiskt tramsig svensk sommarrulle under bar himmel. Det där med att klättra upp på taket var förstås min fars idé (Edvin hade aldrig kommit på det själv!). Och det var pappa som utan vidare släpade upp mamma på taket, för han var redan då stadig och stark inte som denna Edvin, som jag aldrig träffat, men ändå kände var en riktig mespropp. Inte som min pappa.
Edvin försökte hela kvällen charma, deklamerade poesi, spånade om deras blivande liv tillsammans efter examen. Pappa däremot sa inte ett knyst, han lyssnade bara och snörvlade (enligt mamma). Men när de skulle skiljas åt, tog pappa mammas lilla hand mellan sina breda labbar och sade:
Ingrid! Du behöver inte honom. Gift dig med mig i stället.
Mamma blev så paff att hon bara fick ur sig:
När då?
Pappa, fullständigt fokuserad (tänker jag mig), svarade direkt:
I morgon
Och för att chocka både mamma och Edvin helt, klämde han i med:
Vi ska få en son. Vi kommer älska honom över allt annat, och därför bara älska varandra ännu mer. Vi döper honom till Gustav, som Gustav Vasa
Okej, sa mamma direkt, och så gifte de sig.
Edvin fick agera marskalk åt brudgummen på bröllopet.
Sen pluggade de färdigt båda två och hamnade uppe i Kiruna, för på examensbeviset stod det ju “geologgeodet” och där behövdes folk till gruvbolaget. Där, i fjällvärlden, fick de sin första, rätt slafsiga, lägenhet, som gruvchefen beordrade att göra i ordning åt de efterlängtade unga akademikerna av förrådet under folkets hus, som varit överfullt med gammalt bråte.
Efter utsatt tid kom så lilla Gustav till världen. Det vill säga jag. Och båda älskade mig “över allt annat”, precis som pappa lovat.
Han lyckades be snällt på gården och lånade hem den gamla hästen Fru Aleksandra för att hämta hem mamma och mig från BB.
När vi rullade mot vårt förråd (det här är enligt pappa), stod Edvin där på trappan till Folkets Hus, fastklamrad vid ett zinkbadkar för spädbarn. Han hade fått tag på det via kontakter. Det där badkaret blev både min första badbalja och, enligt mamma, min spjälsäng. Hon la i sitt stora arvegods-duntäcke, la på ett lakan och sen låg jag där. När det var dags för bad fick täcket flytta till föräldrarnas säng och jag fick spatsera i baljan. Pappa stressade sig hem från jobbet för att av alla badsmålod trodde du hästen? Nej, självklart sonen! ingen skulle missa pappas närvaro. Han höll varsamt mitt lilla huvud (enligt mamma) medan hon själv tog hand om tvagningsritualen för “lillprinsen”.
Nå, någon kung blev det väl inte av mig, men geolog blev jag i alla fall, precis som mamma och pappa och hygglig, om jag får säga det själv.
Det märkliga är att min fru också är geolog. Vi träffades på jobbet direkt efter universitetet. Min Karin blev blixtkär i av mamma. Och pappa jodå, lika kär han. När de hälsade på oss, eller vi hos dem, och pappa och jag gick ut på balkongen för att dra ett bloss, så sa han:
Jadu Vet du, jag har nog haft tur två gånger i livet: första gången när jag mötte din mor, andra gången när du gifte dig med Karin. Var rädd om henne. Hon är ju också, precis som vår mamma en tjej.
Pappa dog plötsligt mitt i natten. Mamma förstod direkt att han var borta och vaknade på en gång
Efter hans bortgång blev mamma gammal nästan över en natt och började glömma saker. Till exempel glömde hon att pappa inte längre fanns. Även när vi flyttade hem henne till oss, satt hon alltid vid fönstret och väntade på att pappa skulle komma hem från jobbet. Och ända tills sina sista dagar fortsatte hon steka sina berömda pannbiffar, så som Börje gillar demEn gång, en särskilt blåsig aprildag, satt mamma som vanligt vid fönstret med rullgardinen lite på glänt. Jag kom med två koppar te och satte mig bredvid henne. Utanför ven vinden över vår regnvåta gata, men solen bröt fram här och där sådär trevande, som om den också letade efter någon.
Ser du där borta, Gustav? viskade mamma plötsligt, och nickade ivrigt åt ett par promenerande skuggor på trottoaren. Det är pappa som kommer! Han har köpt färskt bröd och sånt där kaffe jag gillar. Han har alltid bråttom hem till mig, han fattas mig jämt annars.
Jag kramade hennes hand. Fingrarna var tunna, mjuka och lite svala. Men rösten var stadig, förvånansvärt bestämd.
Och vet du? Hon log nu, ett sådant där snett leende som bara mamma hade. Det gör inget om jag glömmer ibland, för han hittar alltid hem till mig ändå. Och du också. Vi är en familj Så länge vi minns varandra, försvinner vi inte.
Jag såg ut genom rutan, på paret som försvann bort längs gatan, hand i hand.
Då slog det mig: så länge någon älskar, som pappa älskade mamma, som mamma älskade pappa och som de älskade mig, och lärde mig älska tillbaka så går ingen riktigt förlorad. Då håller vi varandra kvar. Alltid.
Jag andades djupt, precis så som pappa brukade strax innan han sa något viktigt. Sedan höjde jag min kopp och sa:
För mamma. För pappa. För oss alla.
Och i det ögonblicket, i söndagsljuset bland teångor och tidiga lövsprickningar, kände jag mig mindre ensam än jag gjort på länge. Det var som om vi alla tre satt där, tillsammans ändå min mamma, min pappa och jag.
