Jag hade ingen aning om teorin om stolen när jag var tillsammans med honom. Då kände jag mig bara trött. Inte fysiskt, utan känslomässigt. Varje morgon vaknade jag med känslan att jag måste “göra mig förtjänt” av min plats. Att kärlek var ett dagligt prov.
Det var så redan från början. När vi dejtade var det jag som pusslade om mitt schema, ställde in träffar med vänner, bytte pass på jobbet, sprang från det ena till det andra allt för att kunna ses. Han hade alltid något viktigare: fotboll, kompisar, jobbet, vila. Och när vi väl sågs hade han oftast mobilen i handen svarade på sms, scrollade videor. Jag berättade något, han mumlade “jaha” utan att ens titta upp.
När vi flyttade ihop trodde jag att det skulle förändra allt. Att delat hem skulle föra oss närmare. Men det blev tvärtom. Jag gick upp tidigt, jobbade, kom hem och lagade mat, tvättade, städade. Han kom hem, satte sig och frågade vad som fanns till middag, för att sedan gå in på sitt rum och “vila”. Bad jag om hjälp fick jag höra att han var trött. “Sen.” Det där “sen” kom nästan aldrig.
En särskild kväll minns jag starkt. Jag var sjuk, hade feber. Jag bad honom laga soppa åt mig. Han tittade på mig och sa:
“Kan du inte bara beställa?”
Jag reste mig, darrig och svag, gjorde min egen soppa och grät vid spisen. Där och då kände jag mig som en gäst i mitt eget hem.
Det var likadant med hans familj. Vid släktträffar tog jag med mat, hjälpte till, serverade, diskade. Ingen frågade hur jag mådde. Ingen undrade om jag behövde något. Och han sa aldrig:
“Kom och sätt dig hos mig.”
“Stanna här ett tag.”
Jag var alltid upptagen, på språng och osynlig. En av hans mostrar sa en gång högt:
“Det är bra att du är så hjälpsam.”
Alla skrattade. Jag log tillbaka, men innerst inne kände jag mig utnyttjad.
Det gjorde mest ont på dagar som betydde något för mig. På min födelsedag sa han alltid att vi kunde fira “en annan gång”. Det där “en annan gång” kom nästan aldrig. Men när en kompis till honom fyllde år fanns alltid tid, pengar och energi. Jag var där i bakgrunden bar presenter, tog bilder, applåderade andras stunder.
Mest tydligt blev det på en middag med vänner. Vi kom in, han satte sig vid stora bordet och skrattade och pratade. Jag hamnade på en stol vid väggen. Ingen bjöd in mig i samtalet. Jag satt och såg hur tallrikarna skickades runt, skrattet, blickarna och känslan var att mitt deltagande inte spelade någon roll.
När vi kom hem sa jag gråtande att jag kände mig osynlig. Hans svar var:
“Du överdriver allt. Du gör alltid drama.”
Då insåg jag att även min smärta saknade plats.
Efter uppbrottet berättade min vän Agnes om teorin om stolen. Hon sa något som fastnade hos mig:
“Den som älskar dig låter dig aldrig stå och vänta. Han gör plats för dig utan att du ber om det.”
Jag började gå igenom relationen som en film. Alla gånger jag velat ha uppmärksamhet. Alla gånger jag väntat på ett meddelande. Alla gånger jag varit tyst för att inte vara till besvär.
Jag insåg att jag balanserat känslomässigt i flera år. Stått bredvid, försökt att inte störa. Försökt vara tillräcklig.
Det var inte bara med honom. Det gällde också vänskaper där jag alltid lyssnat men ingen lyssnade på mig. Släktingar som hörde av sig bara när de behövde något. Jobb där jag gav mer än jag fick tillbaka.
Nu är jag fortfarande ensam. Men jag känner mig inte liten längre.
När jag går in någonstans i dag, så ser jag mig omkring. Om det inte finns plats går jag därifrån. Om jag måste be om uppmärksamhet backar jag. Om jag känner mig obekväm bara av att finnas stannar jag inte.
Jag har lärt mig något, kanske sent men jag har lärt mig:
Jag är inte född för att be om en stol.
Jag förtjänar ett bord där min närvaro är önskad.
