Av sin pension, utöver hyra och nödvändiga räkningar, brukade Daga Lindqvist unna sig själv en liten gåva en påse kaffebönor. Bönorna var redan rostade, och när hon klippte upp hörnet på påsen spreds en bedövande doft i köket. Hon andades alltid in doften med slutna ögon, och om hon glömde allt utom luktsinnet då hände det ett mirakel! Med den ljuvliga aromen fylldes kroppen av en märklig styrka, och i minnet bubblade ungdomsdrömmar om fjärran länder upp: brusande havsvågor, smattrande tropiskt regn, och mystiska ljud från främmande djungler.
Hon hade aldrig rest utanför Sverige, men hennes pappas berättelser, han som ständigt var på upptäcktsresor i Sydamerika, mindes hon väl. När han väl var hemma älskade han att sitta med Daga och berätta om äventyren i Amazonas dalgång över en kopp starkt kaffe. Nu påminde den doften alltid om honom den magre, solbrände upptäcktsresanden.
Hon visste alltid att hennes föräldrar inte var hennes biologiska. Under krigets början, när hon var en treårig flicka som förlorat all sin släkt, blev hon omhändertagen av en kvinna som blev hennes mamma för livet. Sedan följde samma väg som så många andra: folkskola, vidareutbildning, arbete, giftermål, födsel av en son och nu, till sist, ensamheten. Sonen flyttade för tjugo år sedan, efter sin hustrus övertalning, till det avlägsna Köpenhamn med sin familj. Under alla år hade han bara hälsat på i Stockholm en enda gång. De talades vid på telefon, och sonen skickade varje månad några tusen kronor, men dem sparade hon på ett särskilt konto, tänka för att överlämna tillbaka ja, någon gång i framtiden
På senare tid hade tanken gnagt att hon levt ett gott liv, omhändertaget och fyllt av kärlek men det var någon annans liv, någon annans öde. Om inte kriget kommit, skulle hennes familj, barndomshem och föräldrar varit annorlunda. Och så hade, förstås, också ödet sett annorlunda ut. Hon mindes knappt sina biologiska föräldrar, men ofta tänkte hon på den jämnåriga flickan som varit hennes ständiga följeslagare under de allra tidigaste åren. Flickan hette Maj. Hon hörde det ibland inom sig, som ett eko: Maja, Daga! Vem var hon en vän? En syster?
Hennes funderingar avbröts av ett kort pip från mobilen. Hon skymtade på skärmen pensionen hade kommit in! Det var lägligt, kaffet hade tagit slut. Med käppen i handen och försiktig navigering mellan höstens vattenpölar tog hon sig till butiken.
Utanför dörren satt en liten grårandig katt, som försiktigt blickade mot både förbipasserande och dörren. Dagas hjärta drog ihop sig: Stackars liten, fryser, och hungrig därtill. Om jag ändå kunde ta med dig hem… men vem tar hand om dig när jag är borta? Men hon köpte ändå en liten påse billig kattmat åt katten.
Hon öppnade försiktigt förpackningen och tryckte ut gelékulor i en plastbricka. Katten väntade och tittade kärleksfullt på henne. Plötsligt for dörren upp, och ut steg en kraftig kvinna med bister min. Utan ett ord sparkade hon till brickan så godbitarna flög över hela trottoaren.
Man säger gång på gång, men det går ju inte in! röt hon. Man ska inte mata katterna här! och vände tvärt bort.
Katten tittade skrämd upp innan den hastigt åt av matbitarna. Daga, upprörd, kände smärtan komma rusande det började flimra framför ögonen, och trycket i huvudet ökade. Hon skyndade sig till busshållplatsen där bänkarna stod. Flämtande sökte hon i fickorna efter sina tabletter utan resultat.
Vågen av smärta blev allt starkare, och skriket ville tränga sig ut ur bröstet. Någon rörde vid hennes axel en ung flicka betraktade henne oroligt:
Hur är det, farmor? Kan jag hjälpa dig?
Där, i påsen. Daga lyfte matt handen. Det finns kaffe där. Öppna förpackningen.
Hon lutade sig mot påsen, andades in kaffets arom, gång på gång. Smärtan släppte inte men blev svagare.
Tack, flicka lilla, viskade Daga.
Jag heter Sippra, men tacka katten! svarade flickan med ett leende. Den var här hela tiden och jamade så högt!
Och tack till dig också, min vän, viskade Daga, klappade den randiga katten, som nu satt bredvid henne.
Vad hände egentligen? undrade Sippra omtänksamt.
Migrän, du lilla. Daga berättade mellan andetagen. Blev för upprörd, det händer
Jag följer dig hem, det blir svårt att gå själv…
… Min gammel-mormor får också sådana anfall, berättade Sippra när de senare satt i Dagas kök och drack svagt kaffe med mjölk och småkakor. Egentligen är hon min gammelmormor, men jag säger bara mormor. Hon bor kvar i en by i Dalarna, med min familj. Jag går på sjuksköterskeskolan här i Stockholm. Mormor säger också alltid flicka lilla. Och ni är så lika att jag först trodde ni var samma! Har du någonsin försökt hitta din riktiga släkt?
Sippra lilla, hur skulle jag lyckas? Jag minns knappt något, varken efternamn eller varifrån jag kommer. Daga strök den nu varma katten på knäet. Jag minns flygbombningar när vi färdades på vägkärran, och sedan stridsvagnar… Jag sprang, sprang tills jag inte visste vem jag var skräcken har följt mig hela livet. Sen plockade en kvinna upp mig jag har alltid kallat henne mamma, och hennes man blev den bästa pappan i världen för mig. Från mitt gamla liv har jag bara namnet kvar. Min riktiga familj, de dog nog alla i bombregnet. Och mamma. Och lilla Maj
Hon märkte inte att Sippra spärrade upp ögonen, havsblå och stora:
Daga, har du ett födelsemärke på höger axel, som ser ut som ett litet blad?
Av förvåning satte Daga i halsen, medan katten stirrade vaksamt.
Hur kan du veta det, flicka lilla?
Mormor har ett precis likadant. Hon heter Maja. Hon kan inte tala om sin tvillingsyster Daga utan att gråta, för Daga försvann under bombningarna och de hittade henne aldrig, trots allt letande
Nästa morgon vandrade Daga otåligt mellan fönstret och ytterdörren, förväntansfull. Katten, som hon nu döpt till Maja-Lisa, bara följde henne var hon gick, vaksam på varje rörelse.
Lugna dig, Maja-Lisa, allting är nog, sa Daga. Hjärtat slår bara…
Så ringde det på dörren.
Två äldre kvinnor stod i dörröppningen, och såg på varandra med hela livets längtan och hopp i blicken. Det var som att se i en spegel: blå ögon, silvergrå lockar, samma sorgsna leende.
Efter en stund drog gästen djupt efter andan, log och omfamnade Daga:
Daga, min syster!
Och utanför stod deras släkt i tårfylld och glädjerik återförening.
