Livet måste gå vidare. Han stack, låt honom vara. Vore han åtminstone en bra människa, men så kunde det inte vara. Vi uppfostrar barnet själva, oroa dig inte!
Per växte upp med sin mamma och morfar. Mormor kom han bara ihåg som en varm doft av nybakade bullar. Han var fem när hon gick bort.
Pappan hade han aldrig sett. Han stack innan Per ens hunnit födas. Tillsammans med Sofia, Pers mamma, kom han ut till byn.
Han lärde känna Sofias föräldrar, dagen för bröllopet sattes och precis innan flydde han. Ingen gav sig ut för att leta. Sofia grät och grät, gravid och ensam.
Gråt hjälper inte! sade mormor. Livet går vidare. Bättre att han gick än att han stannade och var opålitlig. Uppfostrar barnet själva, ingen fara!
Per saknade inget väsentligt som barn, men han växte inte upp bortskämd. Han var duktig i skolan.
Morfar uppfostrade honom med fast hand, lärde honom respekt, att uppskatta allt han hade. Per klarade det mesta han tog sig för gav han sig in på något, lyckades han!
Vid trettio var han en eftertraktad ungkarl. Snygg, framgångsrik karriär, bra lön och en trea i centrala Stockholm Han hade allt!
Det saknades inte tjejer. Men han gick aldrig för fort fram. Han var upptagen också. På helgerna reste han alltid till mamma på landet. Morfar var borta sedan länge, och nu var mamma ofta krasslig.
Hon klarade det mesta i huset, men det blev tuffare med tiden.
Per försökte övertala henne att flytta in till honom, men hon vägrade.
Vad ska jag göra där? sade Sofia. Jag får ändå aldrig några barnbarn av dig. Det är bättre att vara själv här
Du kan bo här hela sommaren. Sen kan du ta in på hälsohem, och efter det kommer du till mig. Du behöver vila upp dig mer. Återhämtar du dig åker du hem, eller vem vet, jag kanske följer med dig tillbaka!
Men ditt jobb? utbrast Sofia. Vad ska du göra på landet?
Äsch, folk jobbar ju där med, svarade Per.
Då träffade han två olika tjejer och kunde inte bestämma sig.
Den första, en vänlig och klok Ulla från bygden. Jordnära och självgående.
Den andra, Linnéa. Praktfull och livlig. Man kunde tro att hon inte ens kunde koka kaffe, men hon skrattade jämt och bjöd på sig själv.
Per bjöd aldrig hem dem till sig utan de sågs på café. Men valet borde göras och han vågade inte.
Så bestämde han sig för att lära känna dem tillsammans med mamma. Hon hade precis kommit hem från hälsohemmet och såg mycket bättre ut.
Först på besök kom Ulla. Hon blev inte svår att övertala, drömmen var på väg att bli verklighet. Han presenterade ju sitt liv för henne då måste frieriet vara nära!
Vad fint du har det, Per, så rymligt, sade Ulla och såg sig om i lägenheten.
Ja, här trivs mamma också. Hon är lite dålig nu.
Bor hon hos dig? Jag trodde hon bara var på besök. Är hon sjuk?
Ja.
Jag vill bara vara tydlig. Att ta hand om henne kommer jag inte göra…
Men det har jag heller aldrig krävt! förvånades Per. Jag klarar det.
Men alltså det hade ju varit bättre om hon bodde kvar ute i huset. Hon har ju sitt där, och vi kan ha vårt.
Mamma kommer alltid finnas med mig. Det är inget att diskutera.
Vad är detta! Jag trodde du var seriös, men du är bara en mammagris! Hör av dig om du ångrar dig!
Ulla gick utan att ens ta en kopp te.
Jaså, värre än så här kunde det inte bli, tänkte Per. Hon stack snabbt, Linnéa försvinner säkert än fortare och ingen brud blir det!
Han bestämde sig för att vara rak mot Linnéa.
Hur det än blir, min mamma ska alltid bo med mig, sade han.
Jag fattar inte varför du säger så? Sa du att hon måste? Men ok, jag förstår, det är en självklarhet
Om vi ska bo ihop alltså vad tycker du om det? Att mamma också bor där?
Det är lugnt! Friar du till mig nu?
Per log.
Kanske det. Vill du följa med och träffa mamma nu?
Oj. Tänk om hon inte gillar mig? Direkt nu? Är du säker?
Kom igen, klart hon gör! Var inte orolig.
Linnéa och mamma kom genast överens. De tog promenader tillsammans och väntade på Per efter jobbet. Sen reste alla tre ut till landet. Mot alla odds trivdes stadstjejen Linnéa oväntat bra där. Och mamma bestämde sig för att stanna kvar över sommaren.
Jag mår faktiskt bättre nu, sade Sofia.
Ett halvår senare var det bröllop.
Nu kommer jag äntligen få barnbarn! sade Sofia.
Och så blev det. Först en liten flicka, sedan en pojke.
Linnéa och Per bodde i Stockholm med barnen. De växte upp och började snart söka till universitetet. På sistone bodde även mamma hos dem i stan. Under semestrarna åkte de alltid till landet tillsammans, och Sofia hade svårt att skiljas från sitt lilla torp.
Linnéa, förlåt, kanske är det dumt, men jag vill hem nu. Ska vi åka? frågade hon svärdottern en dag.
Så klart! Vi får vänta tills Per kommer hem från jobbet bara.
Bra, men direkt när han är hemma. Snälla, det är viktigt…
Sommaren på landet var lika stillsam som vanligt. Färre och färre grannar för varje år.
Nu är jag hemma för gott, sade Sofia plötsligt. Sälj huset, mycket får ni inte men det gör ont att se det förfalla…
Vad säger du mamma? Per blev bestört. Vi åker tillbaka direkt nu!
Ja verkligen, vad säger du, instämde Linnéa.
Det är lugnt, log Sofia svagt. Koka lite te bara, tack. Jag vill ha en kopp
Efteråt gick hon in på sitt rum för att vila lite…
Per och Linnéa satt kvar i köket en stund.
Mamma, vi måste åka! ropade Per till slut.
Men inget svar.
Han gick in på rummet och stelnade till Mamma var borta.
Sofia begravdes på byns kyrkogård.
Hon kände det nog på sig. Hon kom hem en sista gång grät Linnéa. Jag älskade henne som min egen.
Det märkte jag, sade Per. Vad ska vi göra med huset?
Sälja? Det känns så fel.
Ja, låt det stå kvar. Det är en bit av vårt förflutna. Vi tar med barnen hit ibland, och en dag kanske barnbarnen
Det blev deras beslut. De lät gamla hemmet stå, en plats att minnas och återvända till, där allt började och fortsätter i hjärtat för kärlek och minnen kan aldrig säljas vidare.
