En gång bestämde sig en gammal dam, Agneta Nilsson, för att göra en god gärning. Hon samlade ihop alla grejer som låg och skräpade hemma och gnagde på hennes samvete. Det var fina blusar, klänningar, hattar, kjolar allt sånt som bara tog upp plats i garderoben och dammade. Agneta tänkte: Jag tar med allt till kyrkan i morgon, så kan någon som verkligen behöver det få glädje av det. Kanske någon hemlös eller en ensamkommande.
Hon tryckte ner allt i en gammal tygkasse, ställde den uppe på hyllan och tänkte: Jag tar det imorgon. Sen gick hon och lade sig.
Och hörni, tro det eller ej den natten hade hon en riktigt underlig dröm.
Det kändes som om själen svävade bort från kroppen och som om hon kunde titta på sig själv från ovan. Allt lyste upp, men ändå var hon kvar i sitt lilla kök på Södermalm. Och oj vad själen var lycklig.
Mitt på golvet stod Agneta med tygkassen i famnen och skulle precis ta ut den till kyrkan. Plötsligt stod en liten flicka framför henne.
Vad har du i kassen? undrade flickan.
Agneta log och sa:
Lite gammalt krafs bara. Det tar plats och jag tänkte ge det till folk som verkligen behöver det. Imorgon bär det av till kyrkan.
Men du, kassen ser ju fruktansvärt trist ut. Smutsig är den också! Kan du inte slänga in den i tvättmaskinen först?
Ja, ja, det är klart, svarade Agneta lite förläget.
Glöm bara inte! flinade flickan och poff, så var hon borta.
Agneta vaknade med ett ryck, helt svettig. Vad sjutton drömde jag egentligen? muttrade hon och sneglade på tygkassen. Änglar eller nåt sånt? Hon tömde ut allt, plockade isär innehållet och började titta fundersamt på kassen. Nåja, är det meningen att man ska tvätta den, så får man väl göra det.
Alltihop låter galet, eller hur? Man kan ju tro att Agneta var lite skrockfull och inte riktigt klok, men jag vill faktiskt protestera. Jag tänkte likadant innan det som nu hände.
I huset bredvid föddes det en pojke, Kalle, andra barnet i familjen. Föräldrarna, mycket för traditioner, bjöd hem hela släkten på fika och glädjefesten.
Gästerna var många, de klappade i händerna, överräckte presenter och försökte uppföra sig. Men inget kramas, inga gullegull eller komplimanger om barnets utseende, nejdå. Familjen trodde ju på gammel skrock om att det för otur med sig. Så gästerna lydde och började tvärtom istället.
Nämen fy, så ful han är. Titta inte på honom, må han slippa olyckor! skrockade någon, och alla höll med, för att följa jantelagen till punkt och pricka.
De gick vidare till vardagsrummet för kaffe och kanelbullar, men den äldre brodern, Simon, hade hört alltihop. Han undrade: Om min lillebror nu är så himla oduglig, varför ska vi ens ha honom här? Utan att tänka närmare på saken tog han tag i den lilla och bar ut honom på balkongen. Efter en snabb blick om någon såg, hivade han ut Kalle över räcket, ungefär som han brukade göra med leksaksbilarna.
Jag tappade andan när jag hörde det här det hade kunnat sluta i fullständig katastrof om det inte vore för att högre makter ibland håller ögonen öppna.
Just då hade Agneta, vår gamla dam, precis hängt ut sin nytvättade tygkasse över räcket på stringhyllan för att den skulle torka i den friska Stockholmsluften.
Samtidigt, från ovan, susade lilla Kalle som ett litet fallskärmshopp rätt ner rakt ner i hennes tygkasse!
Föräldrarna upptäckte paniken när det plötsligt var tyst som i graven i barnkammaren och ingen Kalle syntes till. De rusade dit, såg Simon stå på balkongen och pekade mot gatan. Mamma kände hur hjärtat stannade och pappa rusade ut i strumplästen.
Och där, i Agnetas kasse, låg lille Kalle och flaxade hel och oskadd. Vilken himla tur! snyftade föräldrarna och kramade om honom. Och vem tackade de? Jo, Agneta förstås! Ingen nämnde vare sig Gud, änglar eller drömmar förutom Agneta, som visste att lyckan nog haft ett finger med i spelet.
Alla säger att det bara är tur, men varför är det aldrig någon som sneglar mot himlen och tackar Gud? Jag har grunnat på det där. Alla tolkar det som de vill. Själv säger jag bara: på slumpen tror jag inte ett dugg. Jag säger tack till Gud, för finns det egentligen några mirakel utan honom?
Nåväl, han var ful och onödig. Så jag kastade ut honom. Mammas hjärta höll på att stanna. Pappa gick ut för att leta efter barnet.
