Jag vet bäst – Men vad är det här, – Dmitrij satte sig trött på huk framför sin dotter och betraktade de rosa fläckarna på hennes kinder. – Igen… Fyraåriga Sonja stod mitt i rummet, tålmodig och ovanligt allvarsam för sin ålder. Hon hade redan vant sig vid dessa undersökningar, föräldrarnas bekymrade ansikten, eviga salvor och tabletter. Maria kom fram, satte sig bredvid sin man. Hennes fingrar strök försiktigt bort en hårslinga från dotterns ansikte. – De här medicinerna hjälper ju inte alls. Det är som om vi bara ger henne vatten. Och läkare på BVC… Läkare och läkare, jag vet inte. De har ändrat behandlingen för tredje gången, men resultatet är noll. Dmitrij reste sig och gnuggade näsroten. Utanför började dagen gry, lika grå och matt som så många andra. De gjorde sig snabbt i ordning – svepte in Sonja i en varm jacka och satt redan efter en halvtimme hemma hos Dmitrijs mamma. Olga suckade, skakade på huvudet och strök sitt barnbarn över ryggen. – Så liten och redan så mycket medicin. Det är en sån påfrestning för kroppen, – hon satte Sonja i knät och flickan kramade om sin farmor. – Det gör ont att se. – Vi skulle gärna slippa, – Maria satt på kanten av soffan och höll händerna hårt. – Men allergin vägrar ge sig. Vi har tagit bort allt. Precis allt. Hon äter bara basvaror – men ändå kommer utslagen. – Vad säger läkarna då? – Ingenting konkret. De kan inte lokalisera det. Vi tar prover, gör tester, men resultatet… – Maria viftade med handen mot dotterns kinder. Olga suckade och rättade till Sonjas krage. – Man får hoppas hon växer ifrån det. Det händer ju att barn gör det. Men nu finns det ju inget direkt uppmuntrande. Dmitrij såg tyst på sin dotter. Liten, smal. Stora, tankfulla ögon. Han strök henne över huvudet och mindes plötsligt sin egen barndom – hur han brukade stjäla bullar från köket, be om godis, äta mammas sylt direkt ur burken. Och hans dotter… Kokta grönsaker. Kokt kött. Vatten. Inga frukter, ingen sötsaker, ingen vanlig mat för barn. Fyra år och hennes diet strängare än någon magsårssjuk. – Vi vet verkligen inte vad mer vi ska utesluta, – sa han tyst. – Nu är det knappt något kvar. Hem åkte de tysta. Sonja somnade i baksätet och Dmitrij kastade ständiga blickar mot henne i backspegeln. Hon sov lugnt. Klådan märktes inte just nu. – Mamma ringde, – sa Maria plötsligt. – Hon undrar om vi kan ta med Sonja nästa helg. Hon har köpt biljetter till dockteatern, vill ta med sitt barnbarn. – Teater? – Dmitrij växlade. – Det är bra. Skönt för henne att tänkte på annat. – Jag tänkte samma. Hon behöver det. …På lördagen parkerade Dmitrij vid svärmors hus, lyfte ut Sonja ur bilbarnstolen. Dottern blinkade sömnigt med ögonen, gnuggade dem – hade fått gå upp tidigt, var trött. Han bar henne i sina armar och hon snuddade genast näsan mot hans hals, varm och lätt som en sparv. Tatjana Mikhailovna kom ut genom dörren i sin blommiga morgonrock, slog ut med armarna som om hon såg ett skeppsbrutet offer och inte sitt barnbarn. – Oj, mitt lilla hjärta, min sol, – hon lyfte Sonja och höll henne mot sin stora barm. – Så blek och smal hon är. Ni har förstört henne med dieter, ni svälter ihjäl barnet. Dmitrij tryckte ned händerna i fickorna, höll tillbaka sin irritation. Det var alltid samma sak. – Vi gör det här för hennes skull. Det är inte av lyx, tror mig. – Vilken nytta då? – svärmor snörpte på munnen, studerade barnbarnet som om Sonja kommit från koncentrationsläger. – Bara skinn och ben. Ett barn ska ju växa, ni svälter henne. Hon bar Sonja in i huset utan att se sig om, och dörren gick igen med ett klick. Dmitrij blev stående på trappan. Någonting skavde djupt inne i honom, en tankegång ville ta form men gled undan som dimma. Han gnuggade pannan, stod kvar en minut, lyssnade till tystnaden i den främmande trädgården, vände om och gick mot bilen. Barnfria helger – en konstig, nästan bortglömd känsla. På lördagen gick de till stormarknaden, fyllde vagnen med veckans mat. Hemma höll han på i tre timmar med den läckande kranen i badrummet. Maria rensade garderoben, packade gamla kläder i säckar för återvinning. Vanligt vardagskaos, men utan barnets röst kändes lägenheten fel, märkligt tom. På kvällen beställde de pizza – samma, med mozzarella och basilika, som Sonja inte fick äta. De öppnade en flaska rött vin. Satt i köket och pratade om ingenting – som de inte gjort på länge. Om jobbet, semesterplaner, renoveringen som aldrig blev klar. – Vad skönt det är, – sa Maria plötsligt och tystnade, bet sig i läppen. – Alltså… du fattar. Bara tyst. Lugnt. – Jag förstår, – Dmitrij lade sin hand över hennes. – Jag saknar henne också. Men lite vila gör oss gott. På söndagen körde han för att hämta dottern vid kvällningen. Solen sjönk och färgade gatan gyllene. Svärmors hus låg bortom gamla äppelträd, såg nästan hemtrevligt ut i skymningen. Dmitrij öppnade grindarna – gångjärnen gnällde – och stannade mitt i steget. På trappan satt hans dotter. Bredvid henne satt Tatjana Mikhailovna, överlycklig. Hon höll ett smörgåsbord. Stort, gyllenbrunt, glansigt av olja. Och Sonja åt. Kinderna kladdiga, smulor på hakan, ögonen lyste av lycka – som Dmitrij inte sett på länge. Några sekunder stod han bara där. Sedan steg något hett och argt inom honom. Han kastade sig fram, tog smörgåsbullen ur svärmors hand. – Vad är det här?! Tatjana Mikhailovna ryckte till och rödnade, hela ansiktet blossade. Hon började gestikulera med händerna, försökte slå bort hans ilska. – Det var bara en liten bit! Ingen fara, bara en bulle… Dmitrij brydde sig inte. Han lyfte Sonja, som tystnade skrämt och grep tag om hans jacka, och bar henne till bilen. Spände fast henne, fingrarna skakade. Sonja såg på honom med stora ögon, underläppen darrade. – Det är lugnt, lilla vän, – han strök henne över huvudet, försökte låta lugn. – Sitt här, pappa kommer strax. Han slog igen dörren och gick tillbaka till huset. Tatjana Mikhailovna stod kvar på trappen, pillade på morgonrocken, ansiktet fläckigt av oro. – Dima, du förstår inte… – Jag förstår inte?! – Han stannade, nu brast det. – Halvår! Halvår förstod vi inte vad som hände med vår dotter! Undersökningar, allergitester – fattar du hur mycket det kostade? Hur mycket oro, sömnlösa nätter?! Svärmor backade. – Jag ville ju bara väl… – Bara väl?! – Han steg till. – Vi har hållit henne vid liv på vatten och kokt kyckling! Tagit bort allt som kan finnas! Och du ger henne i smyg stekta bullar?! – Jag tränade upp hennes immunförsvar! – Svärmor sträckte på sig. – Gav henne lite i taget, så kroppen skulle vänja sig. Snart hade allt varit som vanligt – tack vare mig! Jag vet vad jag gör, jag har uppfostrat tre barn! Dmitrij såg på henne, kunde inte tro vad han hörde. Denna kvinna, som han stått ut med för fridens skull – hon skadade hans barn. Med flit. Tyckte sig veta bättre än läkarna. – Tre barn, – han upprepade tyst, och Tatjana Mikhailovna blev vit i ansiktet. – Men alla barn är olika. Sonja är inte din dotter, hon är min. Och du får inte träffa henne mer. – Vad säger du?! – svärmor grep tag om räcket. – Du har ingen rätt! – Jo. Han gick till bilen, hörde hennes skrik bakom sig. Men han vände sig inte om. Satt sig, startade motorn, svärmor dök upp i backspegeln, viftade med armarna. Han tryckte på gasen. Hemma väntade Maria i hallen, såg på sin mans ansikte och den gråtande dottern – förstod allt direkt. – Vad har hänt? Dmitrij berättade rakt, kort, känslolöst – ilskan var redan borta. Maria blev stelare och stelare i ansiktet, sedan tog hon telefonen. – Mamma. Ja, han har berättat. Hur kunde du? Dmitrij tog med Sonja till badrummet, tvättade bort resterna av smörgåsbullen och tårarna. Från köket hördes Marias bestämda röst, vass och främmande. Hon skällde ut sin mor som Dmitrij aldrig hört. Slutligen: «Innan vi vet vad hon är allergisk mot – du får inte träffa Sonja.» Två månader senare… Söndagslunch hos Olga hade blivit tradition. Idag stod det tårta på bordet: sockerkaka med grädde och jordgubbar. Och Sonja åt, med stor sked, kladdig överallt. Kinderna helt fria från utslag. – Vem hade kunnat gissa, – Olga skakade på huvudet. – Solrosolja. Så ovanlig allergi. – Läkaren sa att det bara är en på tusen, – Maria bredde bröd med smör. – När vi tog bort solrosolja och bara använde oliv – gick utslagen bort på två veckor. Dmitrij kunde inte sluta titta på sin dotter. Rosa kinder, glänsande ögon, grädde på näsan. Ett lyckligt barn som äntligen får äta vanlig mat. Tårta, kakor – allt som går att baka utan solrosolja. Det är mycket mer än man tror. Med svärmor var det kyligt. Tatjana Mikhailovna ringde och grät, bad om ursäkt. Maria pratade kort och kallt. Dmitrij – inte alls. Sonja sträckte sig efter mer tårta, Olga drog tallriken närmare. – Ät, lilla vän. Ät och må bra. Dmitrij lutade sig bakåt. Utanför föll regnet, men inne luktade det gott av bakverk och det var varmt. Dottern mådde bättre. Resten spelade ingen roll.