Linnea växte upp som föräldralös, trots att hennes föräldrar levde. Sin mamma hade Linnea bara sett på fotografier och genom videosamtal, medan pappan bodde vägg i vägg men tycktes alltid rygga undan, som om han var rädd att ett ögonblicks ögonkontakt skulle leda till någon begäran från hennes sida.
Tidigare hade Linnea ofta känt sig sårad över att hennes mamma, i jakten på sitt eget lyckoliv, helt glömt bort dottern. Men nu började hon förstå henne.
Det måste ha varit svårt att bli kvar med ett spädbarn vid sexton års ålder, speciellt då barnets far var klasskamrat och granne på samma gång.
Det var ändå modigt av mamman att föda Linnea, kunde ju lika gärna ha valt annorlunda. Fastän mamman lämnat Linnea hos sina egna föräldrar medan dottern var spädbarn, kände Linnea ändå en obegränsad tacksamhet. Vem vet hur hennes liv skulle sett ut annars, om hon vuxit upp vid sidan av en mamma som, allt pekade på det, inte kände några moderskänslor.
Istället fick Linnea ett underbart barndomsliv, översköljd av kärlek och omtanke.
Morfar och mormor satte sitt ljus och hopp till henne, och från mamman kom ofta paket med trendiga kläder och leksaker från Stockholm.
När Monica så gifte sig med en utländsk man strömmade både pengar och presenter i en ännu jämnare takt, kanske för att stilla sitt dåliga samvete.
Ibland kändes det för Linnea som om mamman fyllde på gåvorna i hopp om att sudda ut sitt svek.
Till Linneas artonårsdag skickade Monica till och med över tjugotusen kronor för att morfar skulle köpa en liten lägenhet till Linnea i Malmö, så att hon hade någonstans att bo under studierna mycket bättre än en trång korridor på studenthemmet.
Steg för steg försökte Monica förmedla till sin dotter att allt hon gjort, gjort hon för hennes skull.
Till morfars och mormors förvåning hyste Linnea ingen agg mot sin mamma, men heller inga varma känslor.
När Monica någon enstaka gång kom hem, sa man att de var systrar så lika var de. Monica tog dessutom så bra hand om sig själv att hennes trettiofyra år lätt kunde tas för tjugofem.
Nå, Linnea-lill, ska du följa med mig nu till Tyskland?
Nej, jag måste ju börja plugga.
Plugg-plugg… Vem har du fått det ifrån då, lilla Einstein? Här har du mitt nya nummer. Behövs pengar, ring när som helst.
Tack mamma. Du har skämt bort mig ordentligt, och pengarna räcker länge.
Linnea märkte inte hur Monica ryckte till när hon hörde ordet mamma.
Monica hade aldrig blivit mor på riktigt, och till och med maken utomlands trodde enligt henne att hon hjälpte sina föräldrar och en yngre syster Monica hade aldrig avslöjat att en vuxen dotter väntade hemma i Sverige.
Hon älskade kanske Linnea, men inte som en mor, mer som en vän eller släkting.
Men sedan lämnade hennes make Monica för en landskvinna. Då återvände Monica först och främst till sin dotter.
Linnea, kan jag bo hos dig ett tag?
Självklart, mamma. Jag ska ändå gifta mig snart och efter vigseln ska vi bo hos Viktor.
Gifta dig redan? Du fyllde ju tjugo precis!
Är det för tidigt då?
Hon ville lägga till du födde ju mig när du var sexton men höll tillbaka, kanske för att inte vara hård eller påminna mamman. Linnea var vuxen nu, beslutade själv om sitt liv.
Hon brukade jämföra Viktors föräldrar som tagit emot henne med öppna armar med sin egen mamma, som inte ens undrat vem Linnea skulle gifta sig med.
Jag kommer på bröllopet, men måste vila upp mig i Grekland först.
Grekland… måste vara vackert där… Viktor är ibland där på jobb, han reste dit för affärer igår…
Bröllopet närmade sig. Linnea var utmattad av förberedelserna inför denna, i hennes ögon, livets största fest.
Viktor blev upphållen av arbete, och mamman var som bortblåst Linnea visste inte vad hon skulle tro.
Men en sak kände hon med hela kroppen: Viktor skulle bli glad när han fick veta att han snart skulle bli pappa!
Ingen hade planerat barn före bröllopet, men nu var det ändå inte långt kvar och ingen kunde anklaga någon för nånting.
Äntligen kommer du! Jag trodde nästan du blivit förälskad i en grekinna och ändrat dig.
Sluta, älskling. Inga affärer vid sidan av. Du vet ju.
Fast egentligen var det en lögn han hade visst haft en affär.
Allt kändes som en förvirrad dröm, som om de stod på en färgsprakande karusell.
Linnea blev stående, förstod inte vad som pågick.
Vilka hemligheter? Jag bär Viktors barn, sen länge. Han skulle ha berättat för dig!
Vad sa du? Viktors? Är det ett skämt?
Tror du jag skämtar? Vi träffades i Grekland, några heta nätter, och sedan här hos er, mitt i bröllopet… Viktor, berätta själv för henne hur bra vi hade det!
Försvinn! Bort, båda två! Jag vill aldrig se er!
Förlåt, Linnea, det var ett misstag!
Nej, misstaget var att gifta mig med någon så gemen!
Linnea ansökte om skilsmässa. Hon kunde inte förlåta Viktor, och bröt även all kontakt med sin mamma.
Hon återvände, som genom snöfall, till sin lilla by norr om Växjö till mormor och morfar, där hon lugnt genomlevde graviditeten och födde en pojke.
Om sin mor eller före detta make hörde hon aldrig mer, och ville inte veta.
Men en månad efter sonens födsel ringde telefonen från BB i Malmö:
Är det du som är dotter till Monica Berggren?
Ja, vad har hänt?
Din mamma gick bort under förlossningen. En flicka föddes. Vi undrar om du vill ta henne. Ska vi placera henne på barnhem eller… kommer du?
Ja ja jag kommer!
Linnea tog emot spädbarnet. Hon kunde inte handla annorlunda annat var omöjligt
Viktor tog aldrig hand om barnet, han ansåg ännu att allt var Monicas fel.
Men Linnea tänkte att alla bär sitt ansvar och i själva verket bär inte barnen skulden för föräldrarnas misstag och svek.
Barn är lycka, hennes lycka, och lycka, det kan man aldrig ha för mycket av.
