Jag hade aldrig hört om teorin om stolen medan jag fortfarande var tillsammans med honom. Då kände jag mig bara trött. Inte kroppsligt det var en emotionell trötthet. Jag vaknade varje morgon med känslan att jag behövde “förtjäna” min plats. Att kärleken var som ett dagligt prov.
Det började redan från allra första gången. När vi sågs, var det alltid jag som anpassade mitt schema för att det skulle gå. Jag ställde in fika med vänner, bytte arbetspass, rusade mellan olika platser. Han hade alltid något viktigare för sig fotboll, polare, jobbet, vila. Och när vi väl sågs satt han ofta med mobilen i handen, svarade på sms eller scrollade videos. Jag pratade, han svarade “jaha,” utan att ens se på mig.
När vi flyttade ihop trodde jag att allt skulle bli bättre. Att ett gemensamt hem skulle göra oss närmare. Men det blev tvärtom. Jag gick upp tidigt, jobbade, kom hem och lagade mat, tvättade, plockade undan. Han kom hem, satt sig vid köksbordet, frågade vad som fanns att äta och stängde sedan dörren om sig för att “slappna av”. Om jag bad om hjälp sa han att han var trött. “Sen.” Det där “sen” kom nästan aldrig.
Jag minns en särskild kväll. Jag var sjuk, hade feber. Bad honom göra soppa åt mig. Han såg på mig och sa:
“Kan du inte beställa hemkörning?”
Jag tog mig upp själv, skakig, gjorde soppa och grät medan jag rörde i kastrullen. För första gången kände jag mig som en gäst i mitt eget hem.
Det var samma sak med hans familj. På middagarna var det jag som tog med mat, hjälpte till, dukade av, diskade. Ingen frågade hur jag hade det, eller om jag behövde något. Han sa aldrig:
“Sätt dig här hos mig.”
“Kom, stanna kvar.”
Jag var alltid upptagen, i rörelse, osynlig. En av hans mostrar sa en gång:
“Det är tur att hon är så hjälpsam.”
Alla skrattade. Jag log också, men inom mig kände jag mig utnyttjad.
Det som gjorde mest ont var när det var viktiga dagar för mig. På min födelsedag brukade han säga att vi firar “någon annan dag.” Det där “någon annan dag” kom nästan aldrig. Men när det vankades hans väns födelsedag fanns det tid, pengar (kronor), energi. Jag stod i bakgrunden bar presenter, tog bilder, applåderade åt andras speciella stunder.
Den mest tydliga minnet är från en middag med vänner. Vi gick in, han satte sig direkt vid det stora bordet, började prata och skratta. Jag satt ensam på en stol vid väggen. Ingen inkluderade mig i samtalet. Jag såg tallrikar passera, hörde deras skratt, såg blickar som byttes och kände precis det där: Att jag var vid ett bord där min närvaro inte betydde något.
När vi kom hem grät jag och sa att jag kände mig osynlig. Han svarade:
“Du överdriver alltid. Du gör allt till drama.”
Då insåg jag att inte ens min smärta fick plats.
Efter att vi gjort slut berättade en vän Linnea för mig om teorin om stolen. Hon sa något som fastnade hos mig:
“När någon verkligen älskar dig, låter hen dig aldrig vänta. Hen gör plats för dig, utan att du behöver be om det.”
Jag började se tillbaka på hela relationen som en film. Alla gånger jag önskat uppmärksamhet. Alla gånger jag väntat på ett sms. Alla gånger jag varit tyst för att inte skapa obehag.
Jag insåg att jag stått upp i flera år. Känslomässigt balanserande. Försökt att inte vara till besvär. Att vara tillräcklig.
Och det var inte bara med honom. Det var med vänner, där jag alltid lyssnade men ingen lyssnade på mig. Med släktingar som bara hörde av sig när de behövde något. Med jobb där jag gav mer än jag fick tillbaka.
Idag är jag fortfarande ensam. Men jag känner mig inte liten längre.
Nu, när jag går in någonstans, ser jag mig omkring. Finns det ingen plats, så går jag. Om jag måste be om uppmärksamhet, tar jag ett steg tillbaka. Om jag får känslan av att vara till besvär bara för att jag finns då stannar jag inte.
För jag har förstått något, sent men ändå:
Jag är inte född för att tigga om en stol.
Jag förtjänar ett bord där min närvaro är önskad.
