Idag vill jag berätta min historia. Jag blev mamma mycket ung det var ett misstag, och jag saknade stöd. Idag är min dotter tre år gammal, och trots att möjligheterna inte är många, har jag lärt mig att klara mig igenom svårigheterna. Det finns dagar då allt känns tungt, eftersom jag ensam bär ansvaret för hennes välmående. Hennes pappa tog inget ansvar alls.
Jag skriver detta med ett huvud fullt av tankar och oro, för allt känns extra komplicerat just nu och jag vet inte riktigt hur jag ska orka vidare. Känslomässigt är jag utmattad. Ibland tappar jag motivationen, men jag har en anledning att kämpa vidare min dotter. Jag vill ge henne den kärlek jag själv aldrig fick från mina föräldrar.
Min egen pappa övergav oss redan när jag föddes. Min mamma visade aldrig någon tydlig kärlek, åtminstone inget jag kan minnas. Hon satte alltid sina partners och deras barn först. Om jag behövde kläder eller skor fick jag själv hitta på hur jag skulle lösa det, för att be henne var ingen idé. Hon sa att hon inte hade råd, men på bonusbarnens födelsedagar lyckades hon alltid ordna presenter. När jag fyllde år glömde hon det oftast till och med.
Jag såg henne ge det bästa till de andra och själv teg jag, för om jag sa något så kallades jag otacksam. Jag minns hur mina skor till skolan gick sönder när jag använt dem två år i rad. Jag lagade dem så att det inte skulle synas hur slitna de var. Mamma märkte det, men sa ingenting. Några dagar senare köpte hon nya skor till sin partners dotter de gamla dög tydligen inte längre.
Jag har tillbringat många nätter i tårar och undrat varför min mamma inte ville ha mig, bara de andra. En dag insåg jag att hon såg mig som en börda, och bestämde mig för att lämna hemmet. Hon brydde sig inte, hörde aldrig av sig. Jag fortsatte livet på egen hand, det var tufft och fattigt, men jag gav inte upp.
Fyrafem år senare fick jag höra att hennes partner hade lämnat henne för en yngre kvinna, och hans barn bodde plötsligt hos sin biologiska mamma. Mamma blev ensam kvar. Jag kände sorg för henne, men visste inte vad jag kunde göra.
Ibland funderar jag på att kontakta henne och fråga hur hon mår. Men jag är rädd att hon fortfarande bara ser på mig med samma avvisande blick som förr. Kanske är det bättre att vi fortsätter leva våra liv utan kontakt. Vad skulle ni råda mig att göra?
Jag har förstått genom åren att blod inte alltid är tjockare än vatten. Man väljer själv vilken sorts människa och förälder man vill vara. Jag vill att min dotter ska känna sig älskad, så att hennes hjärta aldrig behöver fyllas med samma tomhet som mitt.
