Minns du, Linnea…
Han hade vant sig att kika in genom fönstret hos familjen Persson, deras lägenhet låg på bottenvåningen, mitt i centrala Västerås. Först ville de bo högre upp, men vande sig till slut. Mormor var lyckligastHon slapp att klättra i trapporna med sina värkande knän. Varje lördagsmorgon bakade Anna-Lisa, Linneas mormor, kanelbullar, pannkakor, eller annat, alltid doftande och aptitretande.
Den ljuva bullen spreds ut genom det halvöppna köksfönstret och retade grabbarna som spelade fotboll på gården. Mikael brukade komma till det andra fönstretinte köksfönstrethan smög runt huset, slängde upp en gammal trälåda från buskaget och stod på den för att kika in hos Linnea. Hon visste på något drömlikt sätt att han strax skulle dyka upp, och rusade fram när hon hörde hans fotsteg mot lådan.
Jag hämtar bullar, mormor bakade.Den rosa rosetten låg på sned i hennes ljusa hår, fladdrade när hon sprang.
Gott,Mikael tuggade som en hungrig älg och sneglade in i rummet.Gjorde du på svenska viset?sa han.
Japp, det blev svenskt.
Kan du låta mig kopiera?
Linnea räckte glatt fram skrivboken, Ta den, men glöm inte tillbaka den imorgon innan lektionarna.
Mikael var ett duktigt barn menså många pojkarlat, och hellre ute i gården än med läxböcker. I mitten av 90-talet fanns inga mobiler som lockade hem folk; barn kunde leka ute tills skymningen smög sig på.
I åttan bar Mikael Linneas väska för första gången, viftade med den och berättade om den nya filmen. Ett år senare hade den spröda, brunögda Saga, alla pojkars samförstånd, blivit skolans vackraste flicka. Och Mikael smittadeshan kunde inte slita blicken, svävade runt henne som ett konstigt tåg, följde henne hem. Linnea trodde allt skulle gå över. Men nu väntade hon på honom, eller på hans knackningar i fönstret:Linnea, kan jag kopiera?
Saga höll distans men band folk fast gömda. Mikael kastades mellan Saga, ibland mild, ibland hård, och Linnea, som alltid väntade. Fortfarande kikade han in genom fönstret, där Linnea ställde muggen med te och småkakor, om bullarna var slut.
Hört att vi förlorade igen,sa han, menade fotbollsmatchen. Linnea visste förstås, hon följde allt Mikael gillade; kollade matcher, sportnyheter, till och med skräckfilmer som fick hennes mage att vända sig. Hon höll Mikael sällskap, alltid som kamrat, alltid med öppen gravitation.
Mikael kom till henne som till en vän, som alltid lyssnade och hjälpte. Men Sagahonom beundrade han, tänkte på henne, drömde, led, och klagade till Linnea när Viktor gått med Saga hem.
Efter gymnasiet hamnade de tre på olika universitet. Mikael kopierade inte längre, utan följde Saga som en svans. Till Linnea kom han då och då, av gammal vana. De gick ibland på bio, och Mikael snackade hela vägen.
Mika, jag fyller år på lördag. Kommer du?Linnea tittade på honom med sina grå kärleksögon.
Han tvekade.Lördag? Jo, det går. Okej, jag kommer. Vilka blir där?
Familjen, mormor, Vera och Vadim, Olof du känner alla.
Det är bestämt, jag kommer.
Men på lördagen kom han aldrig. Han dök upp en vecka senare, sorgsen och sliten.
Mikael, vad har hänt? Du är helt ur humör.
Han klagade att Saga åkt på praktik, utan ett ord till honom. Linnea tröstade så gott hon kunde.Jag väntade dig på lördag.
Vad var det på lördag?
Min födelsedag
Aha,han slog sig för pannan,Linnea, förlåt, jag glömde. Du är inte arg?
Nej, det händer.
Han vände sig mot fönstret.Minns du sommaren när du matade mig med bullar? Lådan stod där under, jag klättrade upp, och på fönsterkarmen var det som ett litet bord, med te och sylt.
Linnea log och värmen spred sig. Det var fint att Mikael mindes. De småpratade om sin gamla gårdsgäng, skolkamrater, om när de smet från lektionen och blev ertappade av läraren i parken, skickade tillbaka till historien.
På femte året studsade Mikael av lycka: Saga sa ja till hans frieri. Han kom till Linnea och berättade. Hon höll sig, bet i sin läpp så hon inte skulle gråta. Lyssnade, alltid som den han kunde svänga sig mot.
Hon grät i kudden en månad, svor på sig själv att hon aldrig erkänt sin kärlek.
Så kom han till henne igen. Mormor och föräldrarna var bortbjudna. Lägenheten var märkligt tyst, Linnea satt hopvikt i en gammal filt och tittade på tv. Hon trodde först att det var pappa, men Mikael stod på dörrmattan, sliten, dyster, med axeln mot väggen.
Vad har hänt?frågade hon.
Han satte sig hos henne. Nästan som att han skulle gråta.Mikael, snälla, berätta.
Hon det blir ingen bröllop hon sa att hon älskade någon annan.Linnea hade aldrig sett honom så tom. Hon gick närmare, lade händerna på hans axlar:Mikael, ta det lugnt, det ordnar sig kanske.
Nej, inget ordnar sig, hon tog tillbaka ansökan förstår du, det är slut,ögonen glimmade av tårar. Han lutade huvudet mot hennes knä, gled ned från soffan, tryckte ansiktet mot Linneas klänning.Det är omöjligt, Linnea
Mikael, snälla, lugna dig, ska jag brygga lite myntate Minns du när vi drack te på fönsterkarmen?
Minns, Linnea, du förstår mig, du är den bästa,han började kyssa hennes knän, först osäkert, sedan hetsigt, som om han ville släppa all sorg genom kyssarna. Han reste sig, grep om hennes midja, kysste hennes ansikte, halsen, mumlade något.
Mikael, sluta, vad gör du
Linnea Linnea
Mikael, jag älskar dig! Alltid gjort det, sedan sexan älskar jag dig
Han gick efter midnatt, undvek hennes blick, Vi ses, jag kommer…
Jag väntar,sa hon tills dörren slog igen.
Mikael kom inte tillbaka, som om kvällen var en märklig dröm. Snart tog han examen och for till Norrland.
Man måste göra något!viskade Linneas pappa upprörd.Kan inte gå till hans familj, ändå.
Förstår du att Linnea inte vill! Hon är nervös, det kan skada barnet,sa mamman.Den där Mikael vet om graviditeten, hon sa det till honom. Och han blev som en främling kanske drog till Norrland med flit
Att låta det rinna iväg det är skandal,pappa gav sig inte.
Mormor stickade, torkade en tår då och då. Det gjorde ont för den smarta, snälla flickan
Efter dotterns födelse letade Linnea upp Mikaels nummer (bett om det från hans kursare) och ringde:
Mikael, vi fick en dotter. Jag döpte henne till Maja.
Han mumlade något osammanhängande, det enda hon hörde var:Grattis.
När Maja fyllde ett och halvt år hade familjen betalat klart på nya lägenheten i Notar, flyttade dit med mormor.Vi kommer till dig ofta, hjälper till,lovade mamma.
Linnea grät.
Vad nu då? Sluta gråta. Jag kommer varje dag, vi tar Maja till oss, så kan du jobba hemifrån
Jag är van när vi alla är tillsammans,bekände Linnea.
Livet går vidare, dags att ordna livet, nu blir det enklare när du bor själv,tröstade mamman.
På sistone fick Linnea höra av föräldrar, mormor, vänner, att hon skulle ordna livet, att andra också gifter sig med barn.
En vecka senare hade Linnea två rum för sig själv. Lilla Maja skrattade och stapplade, försökte gå. Hon ramlade på rumpan, reste sig igen och sträckte armarna mot mamma. Linnea lyfte henne, kramade, skrattade med.
Han dök upp plötsligt. Det hände märkligt ofta, som den gången när bröllopet med Saga gick i kras.
Hon trodde det var pappa som kom, men Mikael stod i hallen, med en jätteröd leksaksbilen brandbil.
Hej! Är du ensam? Får jag komma in?
Han hade mognat, blivit smalare, ansiktet hårdare.
Kom in.
Varsågod,han satte bilen på golvet.
Barnet pep från sovrummet, Linnea hämtade Maja:Min dotter,pekade på bilen.
Han slog sig för pannan:Förlåt
Ta bilen med dig och ge till någon annan,sa Linnea.
Mikael tog av sig jackan och gick till köket.Allt ser likadant ut, inget har ändrats. Kan jag få lite te?
Linnea satte på vatten, med Maja på armen. Mikael var osäker, samtalet trilskades.
Han såg på henne: ljus, håret utsläppt, i lång klänning, med dottern på armen.Du är som en madonna,mumlande beundrande.
Linnea svarade inte.
Mormor bakade bullar så goda. Minns du när vi drack te på fönsterkarmen? I ditt rum. Och minns du när mormor vattnade blommorna och spillde ut, jag stod precis under och blev blöt,Mikael försökte le.Minns du, Linnea
Minns inte,avbröt Linnea, neutralt, nästan likgiltigt. Mikael teg. Svaret var varken hämnd eller bitterhet; det var ärligt. Linnea mindes verkligen inte detaljerna längre. Nu fanns Maja, all tid vigdes till henne. Glädje, kärlek, förvåning över de första orden, att se henne leka och sova
Drick te nu, jag måste koka gröt till Maja.
För första gången kände Mikael att han inte längre väntades här. Han gick, tog på sig jackan.Okej, nästa gång. Jag går nu, du har inte tid.Han stod kvar, hoppades Linnea skulle säga något, men det kom aldrig.
När Linnea stängde dörren bakom honom viskade hon: Det blir ingen nästa gång. Te serveras inte här längre. Kaffe heller.
Hon gick till Maja, tog upp henne, kysste och började koka gröt.
