ENSAMHET I TVÅSAMHET
För trettioåtta år sedan tog Elin med sig sin blivande make, Håkan, hem till föräldrahemmet i Växjö. Hon ville introducera honom ordentligt, berätta att de tänkte lämna in pappren till stadshuset för att gifta sig.
Mamma och pappa förstod allt redan innan Elin hunnit säga något. Aldrig tidigare hade hon låtit någon pojkvän sätta sin fot innanför dörren hemma hos dem. Hon brukade alltid säga:
Vad är vitsen med att visa upp dem? Tänker jag gifta mig, då först får ni träffa honom.
Föräldrarna granskade nu Håkan noga där han satt vid deras köksbord, tydligt generad och osäker. Plötsligt reste sig Elin för att hämta något i hallen, och pappan gick efter.
Elin, du håller på att göra ett misstag. Du får inte gifta dig med honom.
Varför då? Elin gick direkt i försvar För att han jobbar som lastbilschaufför?
Det är inte bara det, även om det spelar in. Du är uppvuxen i ett lärarhem, har pluggat på universitetet. Han är från landet, visst, han är pålitlig, men det är ett enkelt sinne. Vad ska ni egentligen prata om? Om du stannar med honom kommer det alltid att stå ett ord mellan er: utbildning.
Äsch då, pappa. Det där är fördomar. Det spelar ingen roll vad han gör det viktigaste är att han älskar mig. Det är aldrig för sent att lära sig! Jag hjälper honom, kontra Elin, fylld av övertygelse.
Ja, ja. Minns vad man säger: Den som inte lyssnar på sina föräldrar, får vandra ensam genom livet. Och säg aldrig att jag inte varnade dig…
Det blev bröllop. Efter den första tidens nyförälskelse smög sig vardagen in mellan Elin och Håkan.
Efter mycket tjat började Håkan på distanskurs på tekniska högskolan. Men plugga ville han aldrig. Elin skrev hans inlämningsuppgifter, kämpade sig igenom tekniska böcker som kändes som grekiska för henne. Håkan åkte på en tenta, kanske två men gav snart upp.
Vad ska jag med det här till? Behöver du lära dig så gör det själv.
Elin försökte övertala honom men Håkan tyckte ändå att han redan visste tillräckligt och tänkte inte lägga ner mer tid på det där tramsandet.
Äh, gör som du vill, gav Elin tillslut upp.
Hon tänkte att han faktiskt inte är dum, han har läst det mesta i bokhyllan hemma, gillar att prata politik. Hans kollegor verkar gilla honom. Sure, han luktar alltid lite lantligt efter arbetsdagen, men vad gör det. Det var ju den Håkan hon förälskade sig i.
Med åren blev relationen mer och mer ansträngd. Håkan sket i Elins åsikter, försökte ständigt förminska henne och visa vem som bestämde. Han slängde ur sig tvärsäkra åsikter, även inför andra, sådana som Elin aldrig själv skulle våga säga högt. Hans röst var hög och självklar och hon drog sig alltid för att säga emot.
Sakta men säkert gled alla beslut i hemmet över på Elins axlar: att renovera, köpa nya vitvaror, eller fixa balkongen.
Tycker du det behövs, så gör det, brukade han säga. Behöver du nytt kylskåp? Köp det då! Balkongen jag bryr mig inte, beställ om du vill!
Det enda Håkan gillade och brann för var sommarstugan på landet. Där grävde och fixade han, och var nästan lycklig. Men stugsäsongen varar bara några månader. Resten av året var Elin alltid både hustru och make i hemmet.
När hon var yngre var hon för upptagen för att tänka på det, men med tiden blev bördan tyngre. Håkan, van vid att luta sig mot Elin, tänkte aldrig ändra sig varför skulle han? Han hade det ju bra. Inte ens på kvinnodagen, 8 mars, fick Elin någonsin en tulpan.
Gällande presenter, suckade han bara en kväll och sa helt ärligt:
Jag har redan gett dig två bästa gåvorna där springer de, pekade han på deras två döttrar.
Elin argumenterade inte, försökte urskulda honom Han är bara inte van vid presenter, det är inte så de gör i hans familj. Jag överlever.
Socialt var Håkan alltid jobbig. Han varken kunde eller ville prata med folk. När de var unga brukade Elins vänner fråga om han ens sa ett ord. Hon skojade bort det men det var egentligen ett stort problem för henne att han blev irriterad när hon umgicks ledigt och glatt med andra. Om hennes vänner och släktingar ville han aldrig yttra ett gott ord. Men vänner skaffade han sig aldrig själv.
Elin tjänade alltid bra och stod aldrig på Håkans lön enbart. Inte ens under svårare tider satt hon sysslolös behövdes det mer pengar ordnade hon extraknäck. Hon visste att han ändå aldrig skulle lyfta ett finger Behöver du pengar får du väl jobba mer själv. Håkan gick till sitt jobb och var nöjd med det.
Sakta gick det upp för Elin: samtalen med Håkan dog ut, deras perspektiv skilde sig i allt. Filmen Elin älskade kallade han för skräp, hans favoritfilmer kunde hon inte titta på ens tio minuter. Böcker, musik ingen idé att ens försöka diskutera sådant.
Deras personligheter kunde inte vara mer olika: Elin var altruisten som gjorde allt för honom, barnen, vännerna. Håkan? En inbiten egoist, intresserad av bara sitt eget. Till slut åt de olika mat, hade olika intressen, inga känslor kvar, barnen hade flyttat hemifrån. Trettio år tillsammans. Tillsammans men ensamma. Främlingar under samma tak.
Samtidigt blev Håkan förbittrad Elin hade blivit kaxig, påstod han, hon uppskattade honom inte längre. Oviktigt att hon bar allt på sina axlar det var hennes plikt.
Ibland drack Håkan för mycket. Då kom all bitterhet om hennes föräldrar, sedan länge döda, och om hennes släkt. Med sitt bonnmacho-perspektiv dömde han varenda ord, varenda handling. Han sårade och förnedrade njöt nästan av att ha kontroll.
Nykt och förvånad frågade han varför hon var så tyst.
Men jag talar ju bara sanning!
Och han kunde inte förstå att det bara var hans uppfattning, aldrig någon annans.
Så sitter Elin vid min köksbord, tårarna rinner. Hon släpper ut allting:
Jag är så trött Det är som att gå på äggskal. Man vet aldrig vad han får för sig härnäst, när det exploderar. Jag är trött på kompromisser, på att anpassa mig, på att stå ut. Men vad ska jag göra? Skilja mig? Varför? Håkan skulle aldrig lämna mig han skulle stanna, förpesta luften, plåga mig droppvis. Och det värsta han tror på riktigt att han har rätt. Efter varje sån där kväll mår jag skit. Jag plockar ihop mig själv i bitar. Familj, barn och nu barnbarn, det är det enda som får mig att hålla ut. Jag försöker prata normalt med honom igen, släta ut kanterna. Han ser bara det som en seger och allt börjar om på nytt.
Jag är så utmattad att jag vill skrika Men jag kan inte bara lämna hemmet. Självklart, visst, man kan lämna. Men vad händer sen? När han dricker tappar han varje liten spärr, och då skulle snart hela trappuppgångens alkisar ockupera lägenheten. Det har hänt förut.
Så jag biter ihop Huset är ändå mitt hem.
När barnen bodde hemma märktes inte våra olikheter lika mycket, jag hade annat att tänka på. Nu när vi är ensamma det är outhärdligt. Två främlingar i samma lägenhet, efter trettioåtta år
Ja Pappa hade rätt Utbildning. Det står alltid emellan oss.
