Naturligtvis är det mitt eget fel! snyftar min väninnas syster, hennes ögon röda och röst ur verkligheten. Jag kunde aldrig föreställa mig att det här skulle ske! Och nu vet jag inte ens hur jag ska reda upp det, hur jag ska hämta tillbaka allting utan att förlora ansiktet?
Min syster gifte sig för ett par år sedan, i Stockholm.
Efter bröllopet bestämdes det att de nygifta skulle flytta in hos makens mamma på Kungsholmen. Min mamma har en stor trea och bara en son.
Jag behåller ett rum, resten får ni! sade svärmor med en hand som rörde kaffe i en evig cirkel. Vi är vuxet folk, vi ska nog kunna samsas. Vi kan ju alltid flytta om det inte funkar, sa mannen lätt och mystiskt till sin då blivande fru. Jag ser inget konstigt i att försöka bo med mamma, och går det inte, så fixar vi en hyreslägenhet…
Så blev det. Men att samsas visade sig vara något ur en dröm där dörrar aldrig går att låsa och samtal alltid ekar tillbaka. Svärmor och svärdotter försökte båda låtsas att det var normalt, men dag för dag växte det som skaver. Ibland exploderade allt i gräl som aldrig riktigt slutade, utan bara gled över i konstig tystnad.
Du sa att vi skulle flytta om det inte gick! grät frun till sin man, medan stearinljuset darrade i handen. Tycker du verkligen att det här funkar? log maken med det där svårtolkade leendet svenskar har, som om allt kan tas med en axelryckning. Småsaker! Packa väskan för sånt är verkligen dumt.
Ett år efter vigseln gick frun hem på föräldraledighet, och snart föddes en frisk liten pojke. Barnvagnen rullade på Vasastans trottoar.
Samtidigt lämnade svärmor sitt gamla jobb på Systembolaget; arbetsgivarna i staden var ljumma inför någon så nära pensionsåldern. Dotter och svärmor satt plötsligt ansikte mot ansikte i lägenheten, dagarna så trånga att allting började kännas krokigt, fast ändå på plats.
Maken, enda inkomsttagaren, ryckte otåligt på axlarna när kvinnorna sökte hans stöd.
Vi kan inte lämna mamma nu, när hon inte har några pengar, sa han, blickande ut genom fönstret som om havet låg där och lockade. Jag kan inte hjälpa både dig och mamma ekonomiskt, och vi har inte råd med en till hyra. När mamma hittar jobb, då flyttar vi!
Men fruns tålamod smälte bort som snö i april, fortare än någon väntat sig. Hon packade snabbt sina och sonens saker i en blå IKEA-kasse och flyttade tillbaka till sin egen mamma i Hammarbyhöjden. Innan hon gick sa hon till mannen att hon aldrig i livet skulle sätta sin fot i den lägenheten igen. Ville han ha familj så fick han lösa det.
Hon var säker på att kärleken skulle segra och att hennes make skulle kämpa för att få tillbaka henne. Men drömmen gled undan, verkligheten var fuktig och kall.
Efter tre månader hade maken inte ens försökt få henne tillbaka. Han bodde kvar hos mamma på Kungsholmen, videochattade lite halvhjärtat med sin son och fru, och dök upp hos svärmor på söndagarna, som om det vore en sagohelg.
Tvåvåningslivet blev vardag.
Mannen fick dubbel omvårdnad från två håll; mamma trampade omkring i tofflor och muttrade över hennes stackars son som blivit dumpad, och han själv behövde aldrig byta en blöja. Visst, makten låg hos honom. Och svärmor ja, egentligen har hon nog inte förlorat någonting.
Kvar hos sin egen mamma går hon runt och oroar sig och biter sig i armbågarna. Hon älskar honom, egentligen, även om hon vet att han inte gör rätt.
Vad trodde du skulle hända när du gick? svarar han när hon hör av sig och försöker resonera. Du får komma tillbaka om du vill.
Men ingenting förändras, för han tänker inte lämna mamma och hyra egen lägenhet. Och hon, hon har ingen lön från sitt lilla VAB-konto, och kan inte heller flytta till något nytt.
Inte ens i drömmarnas Stockholm får allt ett lyckligt slut.
Vad säger ni, har hon någon chans att återvända till svärmor och ändå inte förlora sig själv?
