Börjar du, så berätta klart! höjde Anders rösten mot Linnéa. Om du inte vet säkert, varför snackar du då i onödan
Jag vet, log Linnéa snett och såg honom rakt i ögonen, Vi hade inga hemligheter mellan oss
Anders och Maja lärde känna varandra på ett alldeles vanligt sätt. Det var vinter, halt och snöigt. Maja halkade på en isfläck på Storgatan i centrala Linköping på väg till jobbet en tidig morgon och slog knät ordentligt. Anders såg det och skyndade sig fram för att hjälpa henne upp, han följde henne till vårdcentralen och höll henne sällskap tills hon fått besked om att inget var brutet. Istället fick hon order om att vila och ha stöd för knät.
Anders var med henne hela vägen, ringde chefen och tog ledigt resten av förmiddagen. Han släppte inte Maja ur sikte förrän hon satt tryggt i taxin hem, och han fick hennes löfte om att hon skulle ringa när hon var hemma, så han visste att allt var okej.
Maja blev verkligen tagen av den snälla, omtänksamma killen. Hon hade aldrig mött någon liknande och blev genast charmad. Det blev starten på den där intensiva, pirriga tiden i början av en relation de ringde och sms:ade varandra jämt och pratade om allt och inget. Anders brydde sig om Maja på ett sätt som hon inte var van vid. På morgonen önskade han henne en fin dag, på kvällen god natt. Under dagen frågade han om hon hade ätit, om hon sovit ordentligt, hur dagen varit och om hon frös.
För Anders var detta inget märkvärdigt, det var så han var uppväxt. Hemma i Motala, där hans föräldrar bodde kvar, tog man alltid hand om varandra. Anders hade ärvt sin farmors lägenhet i Linköping några år tidigare, och bodde där. Föräldrarna, Marianne och Ingvar, var bara en halvtimme bort så de träffades ofta. Familjen hade alltid varit tajt inga bråk, bara värme och förtroende. Farmors lägenhet hyrdes ut när hon var i livet, men när hon gick bort och Anders blivit vuxen nog så flyttade han dit.
Tjejer hade liksom aldrig varit Anders stora grej. Lite tyst, rätt blyg, han gick inte direkt ut på stan eller på fester, och hade inte heller ett stort kompisgäng. Med Maja blev det bara ja, så där som det ibland blir. Han tänkte senare att det nog var ödet. Han kunde helt enkelt inte bara gå förbi när någon behövde hjälp, det låg inte i hans natur.
Två månader efter att de träffats gifte de sig plötsligt. Det var nästan som en lek Anders skämtade en dag om att de borde gifta sig, och Maja svarade direkt:
Ska vi? Kom, vi går ner till rådhuset och lämnar in pappren på en gång!
De hann knappt före stängning på rådhuset. Bröllopet sattes till så tidigt som möjligt. Anders föräldrar blev lite förvånade över hur snabbt det gick, men de gillade Maja skarpt så gratulerade glatt.
Majas mamma bodde i Norrköping. Hon fick beskedet på telefon, men kunde inte komma på bröllopet för Majas mormor var sjuk och behövde tas om hand.
De blev en riktigt fin familj de trivdes och levde lyckligt, bråkade aldrig, och den varma kärleken mellan Anders och Maja höll i sig. Snart föddes deras son, Emil. Lyckan växte ytterligare, men förstås också ansvaret. På ettårsbröllopsdagen samlades familjen och några närmaste vänner för att fira på en restaurang.
Förutom Anders föräldrar Marianne och Ingvar var femårige Emil med och satt viktigt med de vuxna och skålade i äppeljuice för familjens lycka. Maja hade också bjudit med sin allra närmaste vän, Elin. Maja och Elin hade alltid varit som systrar, sedan skolan. Elin hade det tufft med kärleken och var trettio, som Maja, men fortfarande singel. Hon var lågmäld och rundlagd, kort och såg ganska alldaglig ut bredvid Maja, stilig och lång, hamnade hon ofta i skuggan. Uppmärksamheten från killar var alltid Majas, inte Elins. Men vänskapen med Maja gav henne ändå mycket Majas mamma släppte inte gärna ut sin dotter på dejt om hon gick ensam, men var det med Elin så var det okej, så Elin fick följa och fick ibland lite killars uppmärksamhet på köpet. Frierierna haglade dock aldrig över Elin, till skillnad från Maja som redan i gymnasiet fick mängder av erbjudanden men som väntade tills rätt person dök upp. Det blev Anders.
Vid slutet av kvällen hade Elin druckit lite för mycket vin. Det var Maja som ringde taxi åt henne, men det var Anders som följde ner till taxin för att se till att hon kom iväg tryggt, Elin nästan snubblade i trappan på väg ut.
Lycka till, nygifta! Hahaha. Lycka för vissa, otur för andra Jaja, Maja, du har alltid haft tur! Ända sen vi träffades. Allt bara rinner av dig, medan vi andra… Karlar styr du som du vill och ni fattar ingenting, ni är ju så lättlurade! Allt för att Maja är snygg och ni blir bara förtrollade.
De stapplade ut på Drottninggatan, bara några meter till taxin, när Elin plötsligt slet sig ur Anders arm och med nykter röst plötsligt sa högt:
Vet du vems son du egentligen uppfostrar? Han är inte din egen!
Vad hittar du på?! Anders tappade nästan kontrollen, hela gatan snurrade till, hjärtat slog hårt, och han ville bara skaka Elin hårt tills hon tystnade, men hon fortsatte:
Ser du hur blek du blev? Tänkte du aldrig på det själv? Emil föddes för tidigt! Och bröllopet gick snabbt, tror du det var för att Maja var så galet kär? Knappast! Emil är inte ens lik dig! Hon hade en annan kille före dig, han gjorde henne gravid sen stack han! Det var allt.
Anders knuffade in Elin i taxin och smällde igen dörren, ville inte höra mer, men hon hann ringa honom när taxin redan försvunnit runt hörnet och på något vis svarade han ändå. Hon hånskrattade bara:
Fråga henne själv! Hahaha! Varför ska jag vara den enda som mår skit, nu är det hennes tur
Elins skratt ekade i Anders huvud hela kvällen. Han försökte men blev inte av med hennes ord. Visst, Emil var född tidigt, men han hade inte tänkt på det. Han älskade ju Emil från första stund, men nu började han lägga märke till saker: Emils blonda, tunna hår, medan han själv var mörkhårig, hans spensliga kropp medan både han och Maja var stora till växten, ögonfärgen Visst hade mamma Marianne sagt att barns hår ofta ändrar sig, men ändå.
En vecka gick, och till slut stod Anders inte ut längre.
Han frågade Maja rakt ut.
Hon såg på honom, först lugnt, sen med ett konstigt leende:
Jag visste att du skulle fråga förr eller senare. Fem år tog det ändå. Vill du skilja dig? För att jag ljugit för dig? Säg det då! Är det inte vad du vill, Anders? Ska du skrika på mig nu?
Anders drog sig undan. Det var ju inte det han ville! Han älskade ju henne och Emil så mycket och hade förmodligen förlåtit henne även om han vetat allt från början.
Men Maja verkade osäker, och de hade ett stort gräl. Anders flyttade ut till farmors gamla lägenhet den stod ändå tom just då. Han blev ensam i två veckor, ledsen och saknade Emil så det värkte. Han tänkte och tänkte, och sen bestämde han sig han tänkte inte låta Elin ta deras lycka ifrån dem.
Han kom tillbaka till Maja och Emil.
Förlåt mig, jag sa många dumma saker du inte förtjänade, grät Maja, Jag trodde du skulle sluta älska mig så fort du fick veta allt, och därför var jag så defensiv när du frågade. Jag har alltid varit rädd för den dagen.
Men Maja, sa Anders mjukt och kramade om henne, Fem år ihop och du känner inte mig bättre? Jag älskar ju dig och Emil, det har inget ändrat. Jag förstår varför du inte berättade du var rädd. Men nu tar vi oss igenom det här, och Elin får aldrig förstöra det vi har.
Tack, viskade Maja och torkade tårarna, Men jag vill inte träffa Elin mer.
Vad säger vi till mina föräldrar då? frågade Anders, De älskar ju Emil så mycket Hur ska vi säga det här?
Ett och ett halvt månader senare samlade de båda familjerna. Men de berättade aldrig något om detta. Istället berättade de nåt mycket roligare: att Maja var gravid igen, och enhällig glädje väntade de två barnbarn hos Marianne och Ingvar.
