Förra sommaren reste vår son till sin mormor för att tillbringa lovet på landet. Han längtade så mycket efter sommaren att han packade väskan flera veckor i förväg och seglade iväg som en fjäril mot eviga skogar och glittrande sjöar, utan bestämd återvändo.
Mormor tog emot honom med mjuka armar och nybakade bullar. Hon älskade sitt barnbarn högt och lät honom göra nästan vad han ville som om reglerna försvann i den ljusa midsommarnatten. Så när Erik steg av bussen i Dalarna och kände den svala vinden mot ansiktet, upplevde han en frihet som bara mormors hus kunde erbjuda. Han väntade alltid på de här resorna där hemma bestod livet av regler, men hos mormor rullade dagarna redan som blåbärspaj på fatet. Men den här gången blev det inte riktigt som han tänkt sig.
För samtidigt som Erik kom till byn, återvände mormors andra dotter från sina resor. Hennes namn var Ylva en kvinna som sällan stannade länge på samma plats. Hon hade aldrig haft en man, men världen var hennes hem och jobbet drev henne än till Malmö, än till Luleå, än tillbaka till Dalarna. Semester blev det inte mycket av. Erik hade mest sett henne på videosamtal, som en blinkande varelse på skärmen som förgyllde hans födelsedagar med konstiga presenter och småtroll av trä. Ansikte mot ansikte var däremot sällsynt för honom fanns bara mormor, morfar och ingen bestämde annat.
Så när de plötsligt delade samma lilla röda hus, började Ylva sätta regler som snöflingor i luften: Inga smällande dörrar, vik kläderna ordentligt, inget slösurfande sent på kvällen. Hennes blick genom fönstret påminde om stränga lärarinnor i gamla folksagor. Erik kände sig snart trängd, och gick till mormor och väste: Mormor, Ylva är så elak! När åker hon hem?
Men mormor svarade stilla, som om hon pratade med vinden: Lilla vän, hon säger det för att hon bryr sig om dig. Ibland måste man lyssna, även om det känns ovant. Visa henne lite respekt. Men Erik höll fast vid sitt ingen annan än mormor och morfar fick styra där bland björkarna. Så nästa gång Ylva muttrade över hans stövlar i hallen utropade han: Du bestämmer inte här! Bara mormor får det!
Ylva log, ett snett och drömskt leende, och förklarade långsamt att huset också var hennes. Rättvist, för alla bor under samma tak. Efter det gick Erik och funderade länge. Nästa dag knackade han på Ylvas dörr, bad om ursäkt, och de åt glass på farstutrappan. Sedan dess hade de inga fler bråk. Något förskjöts som en spegelbild i sjön frihet var kanske inte att slippa allt ansvar, utan att förstå andra.
Vi skrattar fortfarande åt den där sommaren, när dagarna seglade fram som drömmar och Erik lärde sig att även i mormors värld blåser nya vindar ibland. Och Ylva? Ja, henne påminner vi om att komma hem till Dalarna lite oftare för drömmar, som sommarminnen, behöver ibland bli verklighet igen.
