Det har gått ett år sedan vårt första barn föddes. Minnet av den tiden lever kvar, då hela vår familj såg det som något alldeles särskilt. Mina svärföräldrar ville visa sin uppskattning genom en ståtlig gåva de erbjöd oss att ta över deras lägenhet i Uppsala. För oss borde det ha varit en välsignelse. Men innerst inne längtade jag tillbaka till vårt tidigare liv i de små hyrda bostäderna, och jag kände ibland att svärföräldrarna bar en del av ansvaret för den känslan.
Efter bröllopet hyrde jag och min man, Per, en liten lägenhet på södra sidan av stan. Vi kämpade båda flitigt med våra arbeten, betalade hyran punktligt varje månad och drömde om att så småningom kunna hyra ett större hus någonstans i närheten av en av Mälarens vikar. Plötsligt en dag visade det sig att vi väntade barn. Vi hade båda tänkt vänta i några år till, men livet ville annorlunda. När vi berättade att Per och jag väntade tillökning blev blivande farmor och farfar eld och lågor.
Generöst nog köpte svärföräldrarna ett torp ute på landet åt sig själva och överlät sin rymliga tvåa till oss. Med den ekonomiska tryggheten de hade lät de fixa ytskiktet och hjälpte oss bli av med de mest slitna möblerna vi hade. Vi uttryckte vår tacksamhet för denna gest och flyttade in, även om vi inte fått något att säga till om när det kom till själva inredningen. Vi var tacksamma för presenten och försökte känna oss som hemma men snart skulle vi förstå att vardagen inte skulle bli så lätt.
Snart blev deras täta besök något av en regelbundenhet. Svärmor hade för vana att möblera om efter eget huvud varje gång hon hälsade på. Ofta kände jag mig som en främling i mitt eget hem, och min röst försvann i de vuxnas önskemål. Ingrid, min svärmor, gick till och med igenom våra skåp och garderober, ibland även när vi inte var hemma. Min längtan efter eget utrymme fick ge vika till och med vart ett enkelt glas skulle stå blev föremål för deras granskning. Då och då “städade” de lägenheten, vilket innebar att saker som de inte tyckte vi behövde försvann, och många timmar gick åt till att hitta dem igen.
En gång råkade Pers far, Bengt, slänga viktiga dokument av misstag. Det hela ledde till ett häftigt gräl mellan far och son och därefter följde flera månader av stelt tystnad dem emellan. Nu funderar min man ofta på om vi inte borde ta tillbaka nycklarna, för att åter kunna känna oss hemma i vårt eget liv. Minnet av den tiden är fortfarande levande och påminner oss om vikten av att värna sitt eget hem, även när det bär någon annans generositet i väggarna.
