När frisören fixade mitt hår, hamnade vi i en konversation som kom att betyda mycket för mig. Jag hade funderat länge på om jag skulle låta mitt barn börja på en musikskola eller inte. Det fanns två argument mot det: det skulle innebära att jag behövde köpa ett piano, och att det hela ansvaret skulle hamna på mig skjutsandet till lektioner och att hjälpa till hemma. Samtidigt hade mitt barn en stark längtan efter att få spela musik. Under vårt samtal delade frisören med sig av sin egen berättelse:
Jag föddes i en liten stad i Småland. Jag har alltid älskat att sjunga och tog varje chans jag fick i körer, på fritidsgården och till och med med musiklärarna på skolan. Jag älskade verkligen musik och lärde mig själv att spela piano. Från början visste jag att musiken var min grej. De som hörde mig sjunga noterade snabbt att jag hade talang.
Men i vår stad fanns det tyvärr inget seriöst musikutbildning. När jag gick i lågstadiet, kring nio års ålder, kom ett par personer till klassrummet. Vi fick först klappa händerna och sen valde de några av oss som skulle sjunga. Tre av oss blev utvalda, däribland jag, och vi gick till aulan. Under en längre tid fick vi turas om att spela instrument, sjunga melodier som lärarna spelade för oss, klappa och lista ut tonerna. Det gick månader och jag hann nästan glömma den där dagen. Men till slut såg mamma ett brev med tjocka röda bokstäver där det stod ANSÖKAN i vår brevlåda. Jag hade blivit antagen som enda elev från vår skola till en prestigefylld musikskola i Stockholm.
Skolan hjälpte oss med alla kostnader inte ett öre krävdes från oss. Men mina föräldrar mötte flytten till Stockholm med hårt motstånd. De vägrade, främst för att vidare musikstudier kändes osäkert för dem. Båda jobbade på bruket och var stolta över det det var ett riktigt arbete enligt dem. De rekommenderade mig att lägga undan drömmarna och skaffa ett fast jobb istället. Ett helt år fick jag inbjudningar varannan månad, men sedan upphörde de plötsligt. Då förstod jag att något inom mig hade gått sönder. Lusten att sjunga försvann och tanken på att gå i skolan tappade sin glans. Men när jag fyllde fjorton dök det upp en strimma av hopp: en bandledare och kompositör sökte en ny sångerska till sitt band. Han behövde en ung tjej och bland alla kandidater valde han mig.
Jag kände hur möjligheternas vingar vecklade ut sig bakom mig min talang fanns kvar! Tyvärr hann jag delta på bara två eller tre repetitioner innan mina föräldrar fick reda på det och förbjöd mig att hänga med dem, med motiveringen att de oroade sig för deras avsikter. Det blev slutpunkten på min musikresa. Sen slutade jag plugga, började umgås med ett gäng glada kompisar och snappade upp både rökning och festande, något som var vanligt i vår stad. Nästan alla omkring mig höll på med sådant. Jag hade precis gått ut nian när jag blev antagen till gymnasiet, men livet fortsatte på samma spår. Än idag finns varje inbjudan kvar i min mammas minnesalbum. Hon tar ofta fram dem, läser och lägger tillbaka dem.Jag satt tyst efter att frisören berättat klart. Det var något i hennes ögon en blandning av sorg och frihet. Så frågade hon: Om du ser tillbaka, ångrar du att du inte lät ditt barn spela piano? Jag insåg att hennes fråga egentligen var till mig själv.
På vägen hem, med nyklippt hår och ett tankfullt hjärta, stannade jag till vid en musikaffär. Något inom mig visste att det inte handlade om att köpa ett piano eller om att skjutsandet skulle bli jobbigt. Det handlade om modet att låta barnets längtan få ta plats, att våga ge hoppet och drömmen en chans.
Den kvällen satte vi oss tillsammans vid köksbordet och diskuterade musikskolan. Jag berättade för mitt barn om frisörens historia, om breven i albumet, om möjligheter som försvinner om man aldrig vågar försöka. Mitt barn log och sade: Det är svårt ibland, men jag vill hellre försöka, även om det blir jobbigt, än att inte försöka alls.
Och så blev det. Några dagar senare låg ett ansökningsformulär på vårt bord och ett pirrande hopp i luften. Kanske kommer mitt barn att hitta sin egen väg, kanske kommer musiken att öppna dörrar ingen av oss kunde ana. Men det viktigaste var att vi vågade och att ingen av oss lät möjligheternas vingar läggas undan i en låda.
