Min man, Johan, och jag hade bott tillsammans i över tjugo år. Vårt liv var stillsamt och harmoniskt. Vi hade ett litet torp i Dalarna dit vi åkte varje helg. Johan brukade städa lägenheten och jag stod i köket. Jag trodde att vi skulle få leva så här tills vi blev riktigt gamla. Men så en dag chockerade Johan mig:
Elvira, förlåt. Jag lämnar dig. Jag har träffat en annan och blivit väldigt kär i henne!
Jag var ändå 38 år, ingen blåögd nybörjare. Jag märkte ju att något var fel, förstod att Johan hade någon annan. Jag ville inte göra en stor sak av det och trodde aldrig att han skulle lämna mig på riktigt. Välmenande bekanta skickade ibland bilder på Johan och hans nya. Jag stod ändå ut. Men när Johan helt plötsligt sa att han skulle flytta, blev jag ändå överraskad.
Tur i oturen var att vår dotter just då var med sina vänner på Gotland och hade sommarlov. Jag berättade för mina väninnor att min man hade lämnat mig, kanske mest för att försöka lätta på hjärtat.
Vi samlade oss till ett klassiskt tjejråd. En väninna föreslog att jag skulle börja banta och hitta någon ny. En annan menade att jag genast borde gå till en klok gumma och få tillbaka Johan. En tredje sa också att jag borde hitta en ny man.
Anna rådde mig: Lev som du alltid har gjort! Det blir lättare så! Men jag klarar inte det! Det gör för ont! Det måste du bara! Tiden läker sår. Jag har själv gått igenom tre separationer. Städa lägenheten, laga mat, gå till jobbet, se på film, läsa böcker. Men vem ska jag laga mat till? Till oss såklart! Vi kommer varje kväll och äter allt du lagar!
Jag tackade för råden, men visste inte vad jag skulle följa.
Till slut valde jag ändå att besöka en spågumma på Södermalm. Jag tog med ett foto på Johan och hans nya. Spådamen lade ut kort, rökte med salvia och sa att Johan skulle komma tillbaka om två veckor.
Men två veckor gick och ingen Johan. Inte heller efter en månad. Dessutom betalade jag henne halva min månadslön, ungefär 10 000 kronor. Saknaden efter Johan var stor, jag var så ensam. Jag började köpa bullar och princessbakelser på konditoriet nästan varje dag. Efter två veckor ställde jag mig på vågen och såg att jag gått upp sju kilo.
Då bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv. Storstädat blev det, jag putsade fönstren, planterade om blommorna, bytte plats på möblerna. Lägenheten blev så mysig och hemtrevlig! Jag började också på en danskurs för att försöka gå ner de där extra kilona. Varje dag lagade jag soppa, Johans favorit, och rätt som det var dök mina väninnor upp och åt upp allting. Efteråt såg jag på serien Game of Thrones.
Johan och jag hade alltid pratat om att vi skulle titta på den tillsammans, men det hade aldrig blivit av. Jag tyckte mycket om serien och såg fram emot varje kväll.
En kväll öppnas plötsligt dörren. Johan kliver in. Han ser sig omkring, märker hur rent och fint det är hemma och känner doften av hans älskade nässelsoppa. Där sitter jag på soffan, lugn och tittar på tv:n.
Elvira, hej. Jag skulle bara hämta sakerna jag glömde förra gången. Självklart! Jag har redan lagt dem i en påse. Har du någon väska? Nej. Ingen fara, jag har!
Jag ger honom hans saker.
Har du gjort nässelsoppa? Ja, vill du ha lite? Johan funderar ett ögonblick och nickar.
Jag häller upp två tallrikar. Han äter båda. Sedan säger han: Tack Elvira, nu går jag. Gör du det. Jag måste ändå koncentrera mig på den här avslutningen! Vad ser du på? Game of Thrones. Vi tänkte ju alltid se den ihop, minns du? Han lät ledsen. Jag minns, svarade jag.
Johan gick. Jag satt kvar och grät en stund, såg klart avsnittet och gick sen och la mig. Två veckor senare stod Johan i dörren med alla sina saker.
Elvira, förlåt! Jag älskar dig! Jag älskar din mat, din soppa, vårt hem. Förlåt mig, för att jag lämnade dig för något nytt och spännande. Så du saknade min soppa? Jag saknade allt! Men mest av allt dig! Okej, kom in då. Jag skäms inför dig och vår dotter. Du berättar inget för henne? Nej då. Vill du ha middag? Gärna, tack.
