Jag har världens bästa mamma! Hon fick mig alldeles för tidigt bara 16 år gammal. Alla släktingar var förfärade, men mina morföräldrar stöttade henne ändå. Resultatet blev att jag blev världens snällaste och lugnaste barn.
Hela min familj hjälpte till att fostra mig. Mina morföräldrar såg till att min mamma fick utbilda sig, så vi hade det aldrig riktigt fattigt. Eftersom mamma jobbade så hårt behövde vi aldrig bråka om pengar, det fanns en trygghet i vardagen.
Så småningom växte jag upp, och när jag var 16 år blev jag gravid. Min pojkvän tog det ansvarsfullt han stod vid min sida och vi gifte oss. Jag födde vår dotter när jag var 17. Min mamma blev mormor när hon bara var 33. Men hon var inte bedrövad hon var lycklig. Tillsammans som familj tog vi oss an ytterligare ett litet barn. Jag lyckades plugga klart och fick ett riktigt bra jobb.
Nu är min dotter 12 år och jag väntar vårt andra barn. Allting känns bra. Eller, det kändes så tills nyligen.
För några veckor sedan berättade min mamma att hon själv väntar barn igen. Jag frågade varför. Det visade sig att hon blivit kär. Problemet är att mannen är gift, och han vill inte lämna sin familj. Jag är i chock. Inga samtal hjälper. Dessutom berättade mamma att hon redan är gravid och inte vill ta bort barnet, utan bestämt sig för att behålla det.
Så vi satte oss ner och grät tillsammans. Det enda vi vet är att den här mannen inte kommer gifta sig med mamma, kommer inte erkänna barnet och kommer inte ge några kronor till försörjningen. Om mamma vill ha sitt barn får hon klara det själv. Han har redan egna barn.
Tillslut blev mamma ledsen. Egentligen borde jag stötta henne, försöka vara ett stöd, men jag vet inte hur jag ska göra. Hon är förälskad, gravid och övergiven hur mycket värre kan det bli?
Jag tänker hela tiden på att när hennes barn väl föds, kommer folk i samhället både bekanta och grannar att prata, kanske till och med skratta åt henne och se ner på henne. Det är ju inte bara det att hon blir ensam mamma, utan också det att man i Sverige sällan får barn när man närmar sig femtio. Vår lilla stad i Småland vet snart allt om alla.
Jag gör mitt bästa för att stötta henne i allt jag kan. Om även jag bryter ihop, klarar hon det inte. Mormor och morfar vet fortfarande inget om att de ska få ännu ett barnbarn. Mamma bad mig att låta bli att berätta.
Jag tror att hon nu går och funderar på om hon kanske ändå ska avsluta graviditeten. Jag vet inte om jag ska försöka övertala henne eller stötta henne oavsett beslut. Jag är rädd, men också ledsen för hennes skull. Hon oroar sig, men situationen är som den är. Alla runt omkring oss är emot att hon behåller bebisen. Men jag tror att hon redan hunnit fästa sig vid sitt ofödda barn. Vad ska vi göra? Ta bort det, eller försöka ge det en chans? Beslutet måste ändå vara hennes.
Jag har berättat för min man, som är familjens försörjare. Han tog det förvånansvärt lugnt. Han är inte rädd för svårigheter. Han säger att där det finns plats för två barn, finns det alltid plats för ett till. Kanske borde jag inte vara så rädd. Men ändå är jag det. För ingenting?
