Dagbok Tant Anna
Tant Anna hämtades från landsbygden. Den äldre damen orkade inte längre sköta gården själv, och min hustru Märta tog därför med sig henne till Stockholm. Jag hade inget emot det jag, Anders, är en stillsam, smal man med glasögon, och lyssnar alltid på min resoluta och kraftfulla Märta.
Hon är ju inte främmande. Tant ändå. Hon har inga egna barn, och jag saknar min mamma mamma var trettio år yngre än tant Anna, och föddes i min pappas andra familj. Så tidigt förlorade jag henne. Stackars tant! Vi tar henne hit, så är det bestämt! utbrast Märta.
Barnen Gustav och Lovisa hade aldrig träffat tant Anna förr. Egentligen hade ens Märta bara sett henne ett par gånger. Telefonsamtal förekom aldrig, bara brev. Det visade sig att tant Anna inte hade någon modern teknik alls.
Och så var hon här. Liten som en tomte (Gustav, som är tretton år, är längre). Hår som en ljus dandelion. Basker på huvudet. Och ögon oväntat unga, djupblå.
Med sig hade hon en knyte och en nätväska, precis som från gammeldags dagar. Två slitna gamla resväskor. Och en rufsig orange katt i famnen. Katten såg slött på oss, hoppade ner, och började undersöka lägenheten.
Han heter Clementin, honom tog jag med. En levande själ måste få följa med, ursäkta mig, sa tant Anna.
Och så tillade hon:
Så fina ni är, mina kära!
Sedan blev det kaffekalas. Med sig hade tant Anna syrade gurkor, sylt och hemkokta godsaker. Märta förvånades över hur de kräsen barnen glupskt åt sylt, gurkor och lecho.
Märta, har ni kolonilott? Jag kan sätta allt möjligt, hälsan är kanske inte vad den varit, men man måste odla! Eget är bäst! sa tant Anna.
Men Märta sa att de inte hade någon kolonilott. Varför skulle de? Allt finns att köpa. De jobbar båda två, knappt tid att träffa barnen. Lägenheten har de lånat pengar till, osäkerheten gnager.
Man måste ha mark. Man är inte människa annars. Vi köper en, ska ni se! sa tant Anna och gick till sitt rum.
Visst, visst. Vi snålar, ofta får vi avstå från allt. Hon tror att vi är mångmiljonärer, muttrade Märta, medan hon diskade.
Nästa dag var det lördag. Jag låg och läste tidningen, Märta ropade att barnen skulle värma på frysmat, och själv tog hon en tupplur.
Gustav och lilla Lovisa satt med sina mobiler som vanligt. Katten Clementin gungade lite på huvudet bredvid dem. Tant Anna kom in.
Vad gör ni? frågade hon.
Barnen berättade om sina spel, och visade för tant Anna. Hon skakade på huvudet och sa:
Vi hade såklart något liknande hemma. Lite enklare bara. Jag skaffade aldrig något själv, brev till er mamma räckte för mig. Det är bra grejer. Man kan hitta folk var som helst. Bra uppfinning! Men nu får ni lägga dem och följa med mig!
Varför? Vi spelar ju! sa Gustav.
Men ni ringer ju ingen. Ni bara stirrar på skärmen, undrade tant Anna.
Vi spelar ju inuti, på mobilen! pep Lovisa.
Tant Anna började berätta om sina barndomslekar i byn. Sedan lockade hon barnen ut i köket. När Märta kom in slogs hon av det oväntade: där stod ett fat med pannkakor. Gustav drack lyckligt te. Och Lovisa stod bredvid tant Anna och rullade köttbullar.
Titta mamma! Här blir man lycklig, du kanske får en extra god köttbulle! log Lovisa.
Strax kom jag in, snusande efter doft.
Nu ska vi göra köttbullar och pannkakor varje helg, sitt gärna med och hjälp till! Eget är bäst! deklarerade tant Anna.
Varför det, egentligen? Allt finns att köpa! invände Märta, som tyckte matlagning var ett nödvändigt ont.
Hon brukade köpa färdigmat och frysrätter. Familjen verkade nöjd tills idag.
Nej, mamma, låt oss göra själva! Sådana här köttbullar har jag aldrig smakat! sa Gustav.
Sen tog tant Anna fram garn, band det kring stolar, och visade Lovisa hur man spelar gummitwist så som de gjorde på landet.
Hoppar ni aldrig så här? frågade hon.
Nej, de går bara ut, men sitter ändå med mobilen! Nutidens barn! fnös jag.
Det är inte rätt. Man måste umgås på riktigt! Mobiler är bra, men använd dem till just det de är till för: att ringa, eller skicka något viktigt. Punkt! fastslog tant Anna.
På kvällarna satt hon och stickade, Clementin låg bredvid.
Mamma, kom! ropade Lovisa. Jag följde henne.
Tant Anna stod i badrummet, och strök tvättmaskinen, mumlande:
Grattis på kvinnodagen, tvättmaskin! Må du leva länge, kära!
Tant Anna, vad gör du? viskade Märta, misstänkt.
Idag är det ju 8 mars. Tvättmaskinen är ju en flicka. Klart hon ska gratuleras! skrattade tant Anna.
Men den är ju inte levande! Skenbart larv! fnös Märta.
Maskiner förstår mer än man tror. En gång fastnade traktorn i min by, men Vaske pratade snällt med den och fick loss den! Och Kalle pratar alltid med sin bil. Ni vet inte hur lyckliga ni är vi tvättade kläder för hand, mycket och tungt. Gick till älven och sköljde. Nu har ni allt, och ändå är ni sura! Mobiler som kan spåra barn, tvättmaskin som gör jobbet, mikrovågsugnar som värmer på sekunder, jublade tant Anna.
Nu mötte hon även barnen efter skolan.
Gustav blev mobbad i klassen, han berättade inget för oss. När han satt och grät i hörnet hemma kom tant Anna in. Han berättade allt, utan att veta hur. Nästa dag gick han inte till de första lektionerna. Det var ovanligt stilla. Ingen tant Anna heller.
Hon har kanske gått på promenad, tänkte han.
Han tog sig till skolan. Utanför klassrummet hörde han ett välbekant röst! Han kikade där berättade tant Anna intresserat inför klassen.
Å nej, tänkte han, nu kommer de att skratta!
Men ingen skrattade. När lektionen var över flockades klasskompisarna runt tant Anna. Gustav gick in. Hans mobbare Petter log:
Var har du varit så länge? Din mormor är ju fantastisk! Hon berättade så mycket. Jag saknar min egen mormor. Hon har lovat att gå med oss till parken imorgon, hon vet jättemycket om djur och växter! Läraren lät henne tala, sa Petter.
Ja… Hon är så fin! skrattade Gustav, och sprang fram för att krama tant Anna.
Och Märta grät på kvällen. Hon var trött. Tant Anna tröstade.
Gråt inte, min del. Du har ju allt. Varför gråter du?
Jag är trött på allt. Jobbar jämt, och ser inget av livet. Anders är så blyg, och andra män är riktigt rejäla. Jag är också… inget att ha. Sådan som jag är inte inne nu, snyftade Märta på Annas axel.
Tant Anna lät henne gråta ut. Gav te, och började berätta: om hur hon en gång förlorade tre barn, om sin man som gick bort tidigt. Hur hon kämpade mot sjukdom och nästan inget orkade äta, men ändå klarade sig.
Det är ingen trend med människor Gud har skapat oss alla olika. Vissa smala som grässtrån, andra mer rundade. Och det är bra förr var kraftiga kvinnor idealet! Du är så fin, Märta lockigt hår, blå ögon, och en vacker kropp. Var nöjd med det. Andra har inget alls. Många är ensamma! Och Anders är guldvärd han gör allt för familjen. Barnen är ditt största lyckorus! Det ordnar sig jag har glömt något själv, bäst att sova nu! sa tant Anna.
Märta slutade gråta. Hon tänkte: tanten har rätt jag har allt, varför klaga?
En dag väntade Märta på att Anders skulle komma hem. Hon var ledig, hennes första riktiga semester. Men han kom sent.
Barn! Har pappa ringt? Var är ni? frågade hon.
Gustav höll på att vispa ägg i köket. Hon märkte hur han blivit intresserad av matlagning han kunde vända pannkakor i luften!
Lovisa byggde ett hus av stolar och täcken, och satte uppradade gosedjur.
Barnens mobiler låg på hyllan Märta lade märke till att de knappt användes längre, förutom för att svara på samtal.
Hon ringde Anders upprepade gånger. Abonnenten är inte tillgänglig”.
Så blev hon kall inombords. Tant Anna! Var är hon? Ingen rörtappljud, inga trygga röster.
Hon rusade till Annas rum där låg Clementin och sträckte ut sig.
Gustav! Lovisa! Var är tant Anna! utbrast Märta.
Barnen kom springande.
Vi kom hem från skolan med henne, men sedan försvann hon, viskade Lovisa.
När då? Lovisa, hur länge? skrek Märta. Dottern nickade, började gråta.
Vi köpte ju en mobil åt henne, men hon tog den aldrig med sig. Så gammal som hon är! utbrast Märta, och satte sig trött.
Gustav började klä på sig.
Vart ska du? följde Märta.
Letar! Mamma, vi behöver henne! sa Gustav, och sprang ner.
Lovisa snörade på sig sneakers och följde, Märta efter.
Vid porten stod barnen lyckliga.
Varför? undrade Märta.
De pekade till vänster.
Där kom tant Anna, i sin basker med vallmor, stödd på Anders.
Tant! Du skrämde oss! Flera timmar! Var har du varit? Märta klamrade sig fast vid Anders.
Vi har varit och stängt av den där… vad heter det… fuktläckan! sa tant Anna.
Vad? Men… Hur? var allt Märta fick ur sig.
Vi ville göra en överraskning. Tant Anna hon är fantastisk. Hon räddade oss! skrattade Anders.
Men… Var fick du pengar ifrån? Du behövde inte, började Märta.
Vad menar du, varifrån? Jag har sparat min pension är god. Jag hade själv hus, och köpte aldrig mycket. Ägg och mjölk fanns, och jag bakade bröd själv. Ja, jag sålde huset. Och vart ska pengarna annars? De följer inte med till graven. Jag ville ändå ge er dem lika bra nu, så ni slipper slita, sa tant Anna.
Märta sa inget. Nu behövdes inga två jobb. Mer tid för familjen vilken lycka!
I morgon far vi utanför stan. Kolonistugor ska vi titta på! Anna och Anders har redan valt! sa tant Anna.
Eget hus! Hurra! Kolonilott! Du lovade lära oss om eldflugor och att fläta korgar, och göra hemlisar att gräva upp med glaskross och blommor, utbrast barnen och kramade tant Anna.
Vi gick hem, alla tillsammans i famn.
Märta stannade på porten, blickade upp mot himlen och viskade:
Tack. Tack för tant Anna.
Jag har lärt mig att det är de små, enkla stunderna som betyder mest och att vi måste värna om varandra, ge tid och omsorg. Och att livet, när vi släpper prestationerna, faktiskt blir rikare.
