För tre månader sedan förändrades mitt liv på ett sätt jag aldrig kunnat ana. Jag hade allt: en fantastisk man, en dotter och en hund. Men en dag berättade min man att han träffat någon annan och ville lämna mig för henne. Ingenting stod att göra, det låg utanför min kontroll, så jag fick helt enkelt acceptera allt som det var.
Redan då förstod jag att det skulle bli tufft. Nu behövde jag försörja mig själv och min dotter, vilket inte var lätt med min blygsamma lön. En kväll i slutet av november, när jag lagt min dotter och gick ut för att rasta hunden, mötte jag en kvinna.
Det var typiskt novemberväder i Stockholm: råkallt och regnigt. Den här kvinnan stod ensam vid en bänk, och hon var tydligt äldre, säkert närmare pensionen. Bredvid sig hade hon en väska. Jag såg hur hon huttrade, och när jag kom närmare frågade jag om jag kunde hjälpa henne på något sätt.
Kvinnan såg på mig med trötta ögon och berättade att hon blivit ombedd att lämna sitt hem. Jag tyckte så synd om henne att jag bjöd hem henne till mig. Hemma gav jag henne en varm filt, kokade te och lagade middag.
Hon hette Majken, visade det sig, och ville gärna berätta om sitt liv.
Majken hade en dotter. Hon hade fostrat och uppfostrat flickan ensam hennes man hade gått bort för länge sedan. Majken kämpade hårt för att dottern skulle få det bra i livet. Hon arbetade mycket, men kanske gjorde hennes hårda arbete dottern otacksam och oförstående för hur mycket mamman kämpade.
Dottern hade aldrig haft något jobb, utan levt på Majkens pension i många år. Nu skyllde dottern på sin mamma för att hennes liv aldrig blev som hon tänkt, att hon inte blivit gift eftersom de bodde i en liten etta tillsammans. Hon sa till Majken att packa ihop sina saker och flytta ut på landet till släktingarna, för dottern, nu 35 år gammal, var fortfarande inte gift och skyllde på att mamman stod i vägen.
Den kvällen fick Majken sova kvar hemma hos oss. Nästa morgon ville hon gå vidare, men jag föreslog att hon skulle stanna hos oss. Av någon anledning litade jag helt på henne. Det fungerade väldigt bra. Majken kunde vara hemma med min dotter och gå ut med hunden när jag var på jobbet. Hon tackade självklart ja.
Majken visade sig ha ett eget torp utanför Uppsala en riktigt charmig liten stuga. Tyvärr saknades uppvärmning. Vi blev snabbt som en liten familj och Majken blev nästan som en mamma för mig. Min dotter älskade henne, kallade henne för mormor och behandlade henne som det.
Sen åkte vi allihop tillsammans ut till Majkens torp. Det låg så fint vid gränsen till skogen, med en vacker sjö i närheten. Jag blev hänförd av naturen runtomkring. Torpet var välskött och hemtrevligt, tydligt att hon var en varm värdinna.
Vi var väldigt lyckliga där. Plötsligt kom Majkens granne förbi, och när han hörde vad hon gått igenom, sa han att grannarna snabbt skulle kunna hjälpa till att bygga en bra kamin så att hon skulle få det varmt och kunna laga mat där hemma.
Majken hade tur som stötte på människor som ville hjälpa henne i en så svår tid. Vi blev som en familj, och jag bad henne stanna med oss och hjälpa till. På somrarna åkte vi tillsammans ut till torpet. Hon tackade ja med glädje.
Så, på något sätt, förlorade både jag och Majken vår gamla familj men fann en ny tillsammans. Det är jag djupt tacksam för. Livet blir sällan som man tänkt sig, men ibland öppnar sig oväntade dörrar när man vågar visa omtanke för en medmänniska.
