Tidigt på morgonen ringde min granne och frågade mig:
Har du hört vad din kusin har gjort?
Nej, vad har hänt?
Tydligen ska hon ansöka om skilsmässa vid 54 års ålder, efter 30 år som gifta.
När jag fick höra nyheten, blev jag helt paff. Det verkade otänkbart de är ju en helt vanlig familj. Hennes man dricker inte, han är numera pensionär och nio år äldre än henne. De har tre vuxna barn, alla bor på egna håll, och fem barnbarn redan. Och plötsligt väljer hon att skilja sig.
Jag undrade om det kunde vara ett misstag, så jag ringde min kusin och föreslog att vi skulle ses. Vi kom överens om att träffas i Vasaparken för att prata i lugn och ro. Och då fick jag veta mer.
Jag orkar inte längre, sa hon. Jag har sprungit omkring som en hamster i ett hjul hela livet. Min man jobbade och jag med, men när arbetsdagen var slut la han sig på soffan, satte på TV:n eller gick ut på en öl med vänner, medan jag fortsatte med ett andra skift hemma. Jag tror att många kvinnor känner igen sig.
Man kommer hem från jobbet och börjar: tvätta kläder, laga middag, fixa matlåda för barnen till morgondagen så de har något efter skolan. Sen städa, diska och dammsuga, för maken är trött och barnen har plugg och aktiviteter. Och så mycket mer som alla hemmamammor vet om.
Jag trodde att allt skulle bli lättare när barnen blev stora. Men det var fel. Barnen flyttade ut, min man gick i pension, och jag fortsatte att jobba.
Nu är min kära make alltid hemma, eller så är han ute och fiskar, men gör aldrig något i hushållet. Varje gång väntar han på att jag ska komma hem och ta hand om allt.
Droppen var när jag blev sjuk. När han kom hem från fisket frågade han inte ens hur jag mådde, utan öppnade kylskåpet och började gnälla över att det inte fanns någon mat, att jag åtminstone kunde kokat potatis eftersom det inte är svårt.
Jag sa att om det nu inte är svårt, så kan han ju göra det själv. Då svarade han:
Vad ska jag med en fru till om jag måste laga mat själv?
Det var då jag sa att jag fått nog, att vi skulle skilja oss och dela på lägenheten, så vi kunde bo var för sig. Jag tänker leva lite för mig själv nu.
Barnen blev inte glada över mitt beslut. De sa att jag lämnade honom ensam, att han inte kan någonting och att han kommer att dö där allena.
Men jag bryr mig inte längre. Han har bränt broarna själv. Om han inte uppskattar det han har, så får han se hur det blir.
Så är det. Kanske lugnar det sig, men min kusin är bestämd.
Jag tvekar själv, för det är inte så kul att bli ensam på äldre dar.
Vad tycker du? Det här fick mig att inse att vi alltid måste uppskatta de små sakerna och inte ta någon för given särskilt de människor som står oss närmast.
