Vi gifte oss för tre år sedan och allt var frid och fröjd fram till själva bröllopet. Plötsligt genomgick min man någon sorts förvandling och blev passivt ointresserad, som om mina känslor och önskemål försvunnit i någon sorts magisk dimma av likgiltighet. Ibland kände jag mig som en IKEA-hylla: nödvändig men fullständigt osynlig.
Under graviditeten försökte jag nå hans uppmärksamhet och stöd, men istället för uppmuntran fick jag mest syrliga kommentarer och en känsla av att vara allmänt till besvär. I hans familj verkar det nämligen vara brukligt att svärdottern ska lyda och behaga svärföräldrarna särskilt svärmor. Någon slags konservativ svensk tradition, kanske?
Hans föräldrar hade för vana att antingen höja rösten mot mig eller kritisera precis allt jag gjorde. Min man? Han stod bredvid och nickade instämmande, som om de var domarna i “Sveriges Mästerkritiker” och jag alltid hamnade sist på prispallen. Att försöka stå upp för mig själv var ungefär som att ställa sig upp på en stormig båt man kastas snabbt omkull. Svärmor var i extra god form en dag och låste faktiskt in mig i källaren i tre dagar så svensk gästfrihet när den är som bäst. Svärfar nöjde sig med att kritisera mig konstant, utan uppehåll och utan egentlig anledning. Jag började ifrågasätta allt jag gjorde, som om jag skulle stå till svars inför hela Nobelkommittén.
På sistone har jag börjat fundera allvarligt på skilsmässa, för jag står inte ut med att leva med ständig rädsla för deras dömande blickar och kontroll. Jag gifte mig ju för att skapa en varm och kärleksfull familj där respekt och förståelse är en självklarhet inte för att bli familjens hackkyckling. Varje besök hos dem slutar med drama, och jag har tröttnat på att svälja deras elaka pikar i tysthet.
I min ensamhet har jag nästan bett till Oden om att min man ska hitta tillbaka till den omtänksamma person han var innan vi sa “ja” i stadshuset. Jag kan helt enkelt inte tolerera hans familjs beteende, och jag tror stenhårt på att respekt och förståelse är grunden till all familjelycka. För två månader sedan berättade jag för honom att jag ville bo själv, men han vägrade, och naturligtvis ledde det till en hejdundrande gräl. Men ändå gick jag därifrån. Och så klart för att fullända den svenska småstadssåpan började svärmor sprida skvaller om att jag blivit hemskickad för att jag var olydig och okontrollerbar.
Igår hörde min man av sig och bad mig komma tillbaka. Kanske har det gått upp ett ljus för honom. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till nu, fast mellan raderna har jag väl någon sorts hopp att något faktiskt kan förändras. Samtidigt är jag lika lockad av tanken på att lämna denna familjetragedi bakom mig och springa rakt ut i den svenska friheten.
