Hej på er, damer! Vad pratar ni om för skvaller? Flytta lite, jag ska lyssna på nyheterna. Det är garanterat, sådana saker får ni inte höra eller se på TV, sade Robert med ett brett leende. Kvinnorna skrattade och gjorde plats för honom.
Var har du varit? frågade min moster. Jag var på affären. Jag råkade ut för en olycka, och min fru har lämnat mig…
Den äldre damen utbrast: Men är det sant, min son? Hon gick till min kompis. Hon sa att jag inte är någon riktig man om jag inte har ett jobb.
Min moster blev förvånad: Men vänta nu, han har ju heller inget arbete. Vad är egentligen skillnaden mellan er två?
Robert skakade på huvudet: Jag förstår inte heller.
Robert gick därifrån, och min moster sa: Titta, nu kommer männen! De har inget att göra men vill leva på en kvinna. Och Robert… Vilken man han var! Riktigt stilig var han. Men när hans fru och barn lämnade honom, förändrades han totalt. Och hans vän? Han var den första bonden här i byn! Och Malin är en fantastisk matlagerska! Visst, hennes man stack, så nu lever hon för sina barn. Men nej, hon springer från den ena till den andra. Hon hoppas på något från dem. Men de?
Nej, de bygger inte något staket eller vitkalkar väggarna… De tävlar mot varandra. Vad händer egentligen i byn nu för tiden? Förr gick männen ut på promenader, men de slet hårt. Hur är det nu? Inget arbete, ingen familj! Andra flyttar härifrån. Det är klart, de söker ett bättre liv.
Och säg mig inte emot, la den äldre damen till, mina barn har flyttat långt bort. De hälsar på bara två gånger om året. Jag ser mina barnbarn bara på foton. Förr bodde vi ihop. Föräldrar, barn… Och alla var lyckliga. Med sånger och samtal långt in på natten. Vi samlades för att göra hö. Hela familjen och grannar. Eller grävde vi upp trädgården. Vi gjorde det på en dag, satt kvar till kvällen och fortsatte nästa dag. Nu håller alla sig för sig själv på sin gård.
Malin gick förbi. Hon bar tunga säckar, och hennes två barn sprang efter henne. Flyttar ni? frågade hennes moster. Malin suckade djupt.
Ja, till Mikael. Det finns inget annat sätt. Han får åtminstone pension. Och Robert, vad blir det av honom? Han gör ingenting. Jag måste få mina barn på fötter. Jag har inga pengar. Man kan inte leva på barnbidraget. Annars hade jag frågat för länge sen. Jag tror jag flyttar till stan till våren. Köper ett litet hus, och inga män. Jag är så trött på det här. De gör ingenting om man inte ber dem. Men äta vill de! Det finns inget för mig kvar här i byn. Äldsta börjar skolan snart. Vem ska följa honom? Min dotter ska börja förskolan. Jag ska hitta mig ett jobb. Det gör ont att behöva lämna. Jag är född och uppvuxen här. Men jag måste. Okej, jag går. Annars hittar Mikael mig över hela byn. Hejdå, damer, sa Malin, tog sina väskor och gick.
Jag tror hon har rätt. Malin är ung och har barn att ta hand om. Jag hade gjort samma sak om jag var henne. Och vad ska jag göra nu? Det är sorgligt att lämna huset. Min avlidne make byggde det. Han trodde att barnen skulle bo här. En gång plockade jag svamp och gick vilse. Förr gick folk längs stigar, men nu är det bara sly överallt. Så vi får bo här. Åtminstone kommer pensionen in. Nu går jag, sa min moster och reste sig, Gården väntar inte. Jag måste mjölka korna och mata hönsen. Vi ses imorgon.
Den äldre kvinnan satt länge ensam. Hon mindes ständigt livet hon haft, hur hon uppfostrat sina barn. Åren har gått. Endast Gud vet hur många hon har kvar. När mörkret föll gick hon in i huset. Hon tände aldrig lampan, utan gick direkt till sängs. Hon behövde inget ljus. Hennes mormor hade inte sett något på tre år.
Malin lämnade aldrig byn. Hon stannade kvar. Hon vågade inte ändra sitt liv. Så länge det finns människor lever byn. Många sådana byar står tomma! Bara de gamla husen och kyrkogården finns kvar, och folk kommer dit en gång om året.
