Min syster är helt uppslukad av sin karriär, helt fokuserad på sitt jobb, säger jag, Erik. Hon är 40 år, singel och har inga barn. Hon har redan köpt en lägenhet och en bil. Hon hör sällan av sig till mig eller våra föräldrar, men ändå förväntar hon sig något från dem.
Jag och min äldre syster, Ingrid, har alltid haft en ganska avlägsen relation, redan när vi var barn. Det har mycket att göra med att vi är så olika till både utseende och personligheter. Jag är en lugn, familjekär person gifte mig tidigt, har tre barn och ägnar mig åt att få vardagen att gå ihop. Ingrid däremot är målmedveten och driven; hon har alltid lagt all kraft på att nå sina mål. Hon reser ofta i jobbet, vilket gör att hon sällan träffar familjen, särskilt under högtider då vi samlas hemma hos mamma och pappa. Jag har nära kontakt med våra föräldrar. De hjälper mig mycket med barnen, följer med till diverse aktiviteter och vi firar födelsedagar och jul tillsammans i deras stora trerummare.
Nu bor jag och min familj i en liten etta, och det är trångt för oss. Mamma och pappa har länge grubblat på hur vi ska kunna bo bättre. Till slut valde de att byta lägenhet med mig. Deras etta räcker inte längre till, och de kan inte köpa något större eller ta ytterligare lån eftersom det bara är min fru som har arbete. De ville hjälpa oss genom att genomföra ett lägenhetsbyte och ge oss sitt trea direkt.
Men mina föräldrar hade inte förväntat sig Ingrids reaktion. Hon blev upprörd och sa: Så hela lägenheten ska gå till Erik, och jag då? Är inte jag er dotter också? Mamma försökte förklara: Älskling, du får förstå hur det är. Vi försummar dig inte, men du har lyckats ordna allt själv. Om du vill ha något större är vi säkra på att du kommer att fixa det. Eriks situation är mer akut han har familj, barn och bor i en liten etta. Trots förklaringen kände Ingrid sig bortglömd och reagerade med besvikelse och ilska. Jag försökte själv gå in: Hon beter sig som ett bortskämt barn som inte fick sitt lördagsgodis. Mamma har rätt vi behöver hjälpen mycket mer. Ingrid har allt, och dessutom vill hon på ytterligare en semester till Mallorca? Hon har valt att dra sig undan, och svarar inte på telefonen på flera veckor. Hon är självisk.
Frågan är: Är Ingrid självcentrerad för att hon inte bryr sig om min familjs behov, eller har hon faktiskt rätt att känna att hennes egen situation som dotter förtjänar lika mycket uppmärksamhet när det gäller lägenheten?
