Jag har känt Adam sen barnsben. Vi bodde på samma gård i Uppsala, och såklart var vi kompisar. När vi blev tonåringar brukade vårt gäng promenera bort till Stora Torget mest för att sitta på en bänk och försöka se vuxna ut, även om vi mest planerade hur vi INTE skulle göra bort oss inför varandra (och givetvis försökte undvika att prata känslor med tjejerna).
Sen stack jag iväg på lumpen och Adam lyckades, på något magiskt vis, slippa undan den. Efteråt skaffade jag jobb på kommunen, gifte mig och fick två barn. Efter tio års äktenskap insåg vi jag och dåvarande frun att vi hade större chans att hitta gemensamt intresse i landstingsfullmäktiges protokoll än i varann. Så vi bråkade ett tag, kom överens om att ge upp, och skilde oss ganska fredligt.
Två år senare, nu som väldigt singel man, sprang jag in i Adam på Hemköp. Han hade förändrats en hel del på tolv år ja, han hade lagt på sig lite mer än ett par kanelbullar, om vi ska vara ärliga.
Vi satte oss på ett café (svart kaffe och kanelbulle, alltså) och snackade ikapp. Han berättade att han också gått igenom en skilsmässa och just nu letade efter rätt kvinna igen. Ett år susade förbi snabbare än månadens hyra. Jag träffade en kvinna, vi gifte oss, helt klassiskt svenskt och lagom. Några månader senare sprang jag återigen på Adam och han hade också gift sig. Men ärligt talat, hans fru var en rejält stadig kvinna.
Vad är det du gillar med henne? frågade jag, lagom diskret som bara en svensk kan vara.
Adam log lite snett och sa:
Alltså, hon är fantastisk på att städa och laga mat. Och vet du, hon låter mig vara i fred! Jag får dricka min öl i lugn och ro, titta på fotboll och dra ut med grabbarna ibland. Hon säger aldrig nej till något.
Jag höll nästan på att sätta kaffet i halsen. För mig är en partner ändå någon att dela livet med, inte bara hushållsservice och buffébord. Visst, jag gillar också att det är undanplockat och att det finns köttbullar på bordet, men för mig är det viktigaste att vi älskar varandra.
Vissa tycker tydligen att ren diskbänk och husmanskost är lyckans absoluta höjdpunkt. Själv är jag överlycklig när jag och min fru skrattar åt samma töntiga serier, diskuterar världspolitik vid köksbordet och hjälps åt med dammsugaren. Ibland kör vi helt enkelt teamwork både över kastruller och tvättmaskiner.
Jag brukar tänka att ett förhållande är som att cykla tandem på Öland när båda trampar åt samma håll kommer man betydligt längre utan att ramla.
Vad tycker ni? Brukar ni också cykla tandem, eller nöjer ni er med varsin barncykel och hoppas mötas i Halland någon gång?
