Agnes gifte sig ung, redan på sin artonde födelsedag hade hennes far hittat henne en make. Familjen var förmögen vad mer kunde man behöva för lycka? Bröllopet blev storslaget, hela byn dansade, sjöng och åt sill. Bara de nygifta kände sig bortkomna, nästan som om de smälte in i tapeter av blått och silver.
Agnes hade inget emot sin make, men han var en främling i ett mindre främmande hus. Hennes syster var mindre lyckligt lottad hon blev gift med en fyrtioårig man från grannbyn, en långväga gäst med händer som luktade rökt fisk och snustorr humor. Ingen trodde att systern någonsin skulle gifta sig, men fadern lyckades ordna ett äktenskap och lovade till och med hemgift i form av en ny vävstol och några tusen kronor.
De nygifta bodde i Johans stuga. Ingen plats att dansa, men i varje hörn låg värmen från gamla filtar och sjöutsikt. Familjeöverhuvudet slog fast att när barnbarnen sprang runt som vilda älgar skulle huset byggas ut, kanske med ett glastak mot midnattssolen.
Svärmodern höll sig på lagom avstånd, och hjälpte Agnes att hitta rätt bland kastruller och lingonsylt. Men svägerskan, Katarina, var kall som insjön en höstmorgon. Hon var äldre, men bodde kvar hos sina föräldrar, fast ingen pratade om det. Fadern hade skickat iväg även henne, men maken gav tillbaka Katarina tillsammans med två resväskor och en trasig radio efter bara ett år. Hon var som en ilsken skata, vresig och bitsk, utan lust att ta hand om hushållet eller föra släktarvet vidare. Och så gick hon ensam bland granarna.
Sedan urminnes tider blev en kvinna i huset först respekterad fru efter att ha fått en son. Fram tills dess: sitt still och tiga vid brasan. Varenda flicka som steg in i makens gård hoppades snart bära barn under hjärtat.
Agnes valde samma väg. Innan hon blev gravid fick hon ta det smutsigaste jobbet och alltid under Katarinas vaksamma ögon. Det var egentligen inte nödvändigt. På gården fanns anställda som skötte det mesta, men Katarina fann ett nöje i att förvandla Agnes till sin egen hushållsgnome.
När Johan fick veta att han skulle bli far lyste han som sol över rapsfält. Svärföräldrarna blev stolta och lassade genast upp bilen för att köpa byggmaterial till den väntande utbyggnaden. Katarina vred sig av avund, som om sylten bränt fast på tungan. Hon insåg att resten av livet skulle hon sitta ihopkrupen i en stuga och tjäna sina föräldrar medan friskheten rann ur dagarna. Inga fler bröllop, inget nytt kök byggt till hennes ära.
Sex månader gled förbi, som dimma längs kusten. Agnes låg och drömde när höga knackningar splittrade morgonen itu. Det var Katarina.
Varför ligger du och drar dig? Har du gjort jobbet kanske? Inomhus, ja, men Johan låter mig inte gå i ladugården längre. Nejdu, det där tror jag inte på. Lat är vad du är! Vad vill du, egentligen? Vem tror du att du är att prata sådär? Försöker du sätta dig över mig nu? Jag påminner dig om att du fortfarande inte har fått barn bestäm dig för din plats! Jag har aldrig tänkt något annat… Du är ingenting här, förstår du? Och det du väntar är inte heller något!
Katarinas röst förvandlades till ett skall av svanar, och hon kastade böcker och gamla sockor runt sig medan hon skrek. Svärfadern kom instormande, grep sin dotter och bar ut henne bland björkarna.
Agnes smekte sin runda mage och kände vinden smeka kinden. Allt skulle bli bra. Allt skulle ordna sig, som skummet på Vättern om morgonen.
