En väninna med ögon som glittrade av förvåning frågade: “Jag undrar varför de inte lämnade något till din man då? Och deras barnbarn behöver ju också något!”
“Vem kan förstå sig på dem egentligen?” svarade Maja med en suck som virvlade mellan björkstammarna. “Den yngsta är ensam och har redan en trerumslägenhet i Sundbyberg, och dessutom två tvårumslägenheter till någonstans i Malmö. Hon har ett trevånings sommarhus vid en sjö också. Tydligen räcker inte det åt honom. Och allt det där fick han av sina egna föräldrar! Samtidigt står min man tomhänt kvar.”
Markus och Maja har varit gifta i tolv år. De har två barn, sex och tio år gamla. Det har alltid funnits ett grumligt missnöje mellan Maja och hennes svärföräldrar, som hela tiden ville styra deras liv och bestämma vad de skulle göra eller inte göra. Det kändes som att stå i ett ständigt Norrlandsregn, när svärmodern kritiserade Majas val och krävde att kallas “mamma”.
“Jag har bara en mamma, jag behöver inte en till,” svarade Maja envist, med röster som klingade mot väggarna i den gamla lägenheten.
Men det var först när deras äldsta dotter föddes som saker verkligen började förändras. Viktoria började dyka upp hos Maja utan förvarning, som om hon plötsligt bara svävade in genom dimman. Men svärdottern öppnade aldrig dörren, och lät telefonens signaler rinna ut i tystnaden. Till slut förstod svärmodern att hennes egen skugga störde och slutade hälsa på.
Maja klarade sig med barnen tack vare sin egen mors hjälp, ibland, och när barnen blev större flyttade de långt ifrån farmor.
Markus föräldrar var verkligen förmögna och kloka människor, alltid på väg någonstans, bland oljiga gränder i Gamla stan eller på konstutställningar i Göteborg, och middagar med vänner längs Stockholms flodliknande gator. Samtalen med Maja och Markus var sällsynta och korta, som om de bara existerade i vykort från semestrar. Till och med under helgerna var de ofta försvunna, som om de svävade bort i den tjocka skymningen.
Plötsligt fick Maja och Markus höra att allting skulle gå till den yngsta brodern. Maja kunde inte bara låta det vara, så hon ringde till sin svärmor, rösten dallrande som syrsorna en sommarnatt.
“Vad hade du väntat dig?” svarade svärmodern, kyligt som en skugga över en snötäckt gata. “Du lät mig inte prata med mina barnbarn, du vände Markus mot oss. Men min yngste son glömde aldrig bort oss! Han ringer och hälsar på, så allting är precis som det ska vara.”
Tycker du att föräldrarnas beslut är rätt?
