Mina föräldrar har aldrig varit särskilt förtjusta i min relation med Elin, min flickvän, från dag ett. Vi träffades under andra året på universitetet i Uppsala ja, det var kärlek vid första ögonkastet för min del! Elin och jag började dejta och allt gick åt rätt håll tills det blev en oväntad vändning när hon blev gravid sista terminen av tredje året. Det var inte direkt planerat, men hon bestämde sig för att behålla barnet och jag stod där med hjärtat på rätt ställe, redo att följa med på detta äventyr för jag tänkte att vår kärlek klarar det mesta.
Vi ville dela den stora nyheten med hennes föräldrar. Med hopp om förståelse och stöd gjorde vi oss beredda på deras reaktion. Till vår förvånade lättnad tog de emot oss med lite tveksamhet, men landade i att vara stöttande och lovade att hjälpa till på alla sätt de kunde. Det var som att vinna på Triss till skillnad från mina egna föräldrar.
När vi berättade om graviditeten för mina föräldrar, blev det istället frostigt värre. Pappa var allt annat än glad han oroade sig för framtida ansvar och ekonomiska bekymmer, och uttryckte en rätt så rejäl besvikelse. Inte ett uns av stöd eller förståelse bjöd han på klassiskt svenskt känslokaos, kan man säga.
Med hjärtat både sårat och förbryllat gjorde jag ett ganska drastiskt val: jag tog avstånd från mina föräldrar. Under fem år hade vi knappt någon kontakt, och min son, Jens, fick hålla sig undan från dem. Jag pratade då och då med mamma och min syster Karin på telefon, men de fick inte vara en del av Jens liv.
Med tiden blev förhållandet mellan mig och Elin bara starkare, och när Jens fyllde fyra var det dags att tänka på expansion Elin blev gravid igen och denna gång väntade vi en dotter. Trots allt som var glädjande, kunde jag inte låta bli att känna en blandning av känslor när mamma ringde en kväll. Jag hoppades på lite förståelse, men samtalet handlade om min syster Karin, som tydligen också hade blivit gravid med en snubbe hon knappt kände.
Mamma bad om snabba pengar efterlyste hjälp för Karin som befann sig i sitt eget lilla kaos. Jag kunde inte låta bli att märka ironin i det hela; tankarna gick direkt till hur mina föräldrar behandlade mig och Elin bara några år tidigare. Visst, jag hyser inget agg, men minnet av deras gamla ultimatum och brist på stöd är svårt att glömma, som surströmming på verandan.
Så hur det än stack till i hjärtat, visste jag att jag måste behandla min syster med empati. Jag rådde henne att ta tid för att väga sina alternativ och fatta det beslut som kändes bäst för henne. Samtalet blev en påminnelse om det förflutna, men också ett slags kvitto på att mina egna val var rätt att stå upp för sig själv och stötta dem man älskar, oavsett hur snårig familjen kan vara.
Familjen är svår att navigera, livet är som en svensk midsommar ibland regnar det, ibland skiner solen, och ofta vet man inte vilket som väntar. Men jag har lärt mig att kärlek och förståelse kan räcka ganska långt, till och med när det stormar som värst.
