Jag gillar det – Page 232

Svetlana stängde av datorn och gjorde sig redo att gå hem när en oväntad gäst dök upp: Kristina, en ung kvinna i kort kjol, kliver in på kontoret och erbjuder en chockerande affär – hon är gravid och påstår att barnets far är Svetlanas make, Kostya. Kristina begär tre miljoner kronor för att göra abort och försvinna ur deras liv, annars hotar hon med att förstöra deras äktenskap. Trots Kostiens försäkran om sin oskuld och Svetlanas misstankar om utpressning, visar ett DNA-test att barnet faktiskt är hans. I en värld där barnlöshet plågat deras förhållande efter en tragisk attack, står Svetlana inför ett moraliskt val: ska de acceptera det oväntade ödet och ge pojken Aleksej ett hem, samtidigt som de förhandlar med Kristina om ersättning och försöker bevara sin värdighet och sitt familjeliv – allt medan ovissheten om framtiden och Kristinas eget öde lurar i bakgrunden?

Jag stängde av datorn och gjorde mig redo att gå hem. Ebba, det har kommit en ung tjej som vill prata

Uncategorized

022

Mot framtiden: En mamma, en dotter och vägen från svensk småstad till ett nytt liv i Stockholm

Mot ett nytt liv Mamma, hur länge ska vi fastna i den här träskmarken? Vi är ju inte ens bara på landet

Uncategorized

Århundradets kupp – Jag vill att killarna jagar efter mig och gråter för att de inte hinner ifatt! – Marina ropade ut sin önskan och brände lappen med tändaren. Glittret singlade ner i bubbelglaset som hon tömde till väninnornas skratt. Julgranen blinkade till och lyste ännu klarare. Musiken dånade högre, glasen klirrade och ansikten snurrade ihop till ett enda glittrande festfyrverkeri. Från grenarna dalade guldbeströdd snö — eller kanske mindes hon det bara så… – Maaamma… Mam-ma, vakna! Nästan ett helt fotbollslag stod böjda över henne. – Vilka är ni? – viskade hon hest. – Mamma, kom igen nu, Matheo – 9, Alexander – 7, Simon – 5, David – 3! Full uppställning, alla med glittrande ögon och stor beslutsamhet. Såna efterhängsna killar hade hon inte önskat sig på nyårsnatten… – Och var är er tränare, äh, jag menar pappa? – kraxade hon. – Hämta lite vatten till mamma… Ett ögonblick blundade hon – och genast: – Ma-ma! Vatten, en clementin och gurkspad räcktes fram med van hand. Äldsta pojken kunde redan konsten att återuppliva mamma efter fest. Barnen gnällde: – Mamma, vakna, du lovade… Hon försökte minnas löften och kvällen innan – men möttes bara av tomhet. Vart var hon, vems var barnen – och vem var den mörkhårige, stilige mannen som log i dörren? Packade väskor stod i hallen, mini-ryggsäckar på rad. Allt, till och med julstjärnan på fönsterbrädan, verkade främmande. Och ingen ring på hennes eller hans finger… I minibussen på väg ut ur stan grep paniken henne, men när barnen ropade om mat- och kisspauser på en mack insåg hon: nu eller aldrig. Men precis när hon försökte smita dök ”maken” upp – vänlig, lugn, men märklig. Vid flygplatsen brast det – hon kastade sig mot vakten med ett rop: – Jag är kidnappad! – och allt blev tumult. Men då dök plötsligt hela gänget av väninnor upp – med leenden och förklaringar. Det var en festlig kupp. ”Barnen” bara lånade, pappan var en kollega de länge velat para ihop henne med – och nu såg hon på hans busiga nötbruna blick och log plötsligt tillbaka. – Nu kör vi! – skrattade Marina. – Bara barnen får stanna hemma… Ibland kidnappar livet oss inte – det slänger oss bara okänsligt rakt in i äventyret vi alltid borde landat i.

Århundradets kidnappning Jag vill att killarna ska springa efter mig och gråta för att de inte hinner ikapp!

Uncategorized

049

Min son är inte redo att bli pappa… ”Slampa! Otacksamma gris!” — skrek mamman åt sin dotter Natalie så fort hon fick syn på henne. Dotterns runda mage dämpade inte mammans ilska – tvärtom, den växte bara. ”Ut ur mitt hus, kom aldrig tillbaka! Jag vill aldrig mer se dig!” Mamman slängde verkligen ut henne. Hon hade skickat ut Natalie tidigare för olika snedsteg, men nu när dottern ”råkat bli gravid” sa hon: ”Hemma är du inte välkommen, kom bara tillbaka när allt är över.” Genom tårar och med en liten resväska tog sig Natalie till sin pojkvän – en vilsen, förvirrad kille. Det visade sig att Alexander, som han hette, inte ens hade berättat för sina föräldrar att Natalie var gravid med hans barn. Hans mamma frågade direkt om det inte var för sent att göra något åt saken. Och det var det förstås – magen var redan stor. Natalie var i fullständig chock, beredd att göra vad som helst bara någon hjälpte henne. För bara en månad sen hade hon bestämt avvisat sin mammas idé, men nu plågades hon av desperation och rädsla inför framtiden. ”Min son är inte redo att bli pappa,” sa Alexanders mamma bestämt till henne. ”Han är för ung, du kommer bara förstöra hans liv. Vi hjälper dig så gott vi kan. Men nu har jag ordnat så du får plats på ett rehabiliteringscenter för unga tjejer som hamnat snett, såna som du.” På centret fick Natalie ett litet rum. För första gången kunde hon andas ut, vila och samla sig. Ingen störde henne, en psykolog förberedde henne både mentalt och fysiskt inför förlossningen. Och när det stora ögonblicket kom och hon fick sin lilla dotter i famnen blev Natalie livrädd och fick panik. Men så småningom började hon titta närmare, utforska det lilla underverket – sin dotter. Julen närmade sig. Men istället för glädjande besked fick Natalie veta att hon snart måste hitta någon annanstans att bo. Det stod redan folk i kö till hennes sängplats. Med lilla Eva i famnen, bara en månad gammal, satt Natalie i sitt rum utan att veta hur de skulle klara sig – varifrån de skulle få pengar, var de skulle sova. Hennes mamma hade fortfarande inte smält sitt hjärta, vägrade till och med träffa sitt barnbarn, och strök bort dem båda ur sitt liv. ”Tänk lilla vän, så sorglig vår julafton blev …” sa Natalie tyst till sin dotter. Hon hade alltid älskat julen. Som barn sprang hon alltid runt och sjöng julsånger med kompisarna i grannskapet, tjänade en hel del på det. Nu längtade hon efter att återuppleva lite av den känslan – att gå från dörr till dörr, sjunga in ljuset, känna julstämningen. ”Varför inte?” tänkte den unga mamman. ”Min unge är lugn och tyst, jag virar in henne och tar henne på magen och så går vi. Och öppnar ingen dörren, så gör det väl inget.” Nästa dag valde Natalie ett stillsamt villaområde till sin lilla julsångspromenad. Som hon anat var folk ovilliga att öppna för någon så ovanlig som henne. Många väntade sig män i dörren, enligt tradition. Men ibland lyckades hon ändå komma in, och hon sjöng så innerligt att folk tackade henne generöst – både med pengar och godsaker. Allra mest rördes de när de såg henne med den lilla babyn. De förstod att man inte gav sig ut och sjöng med en nyfödd om livet varit enkelt. Att gå från hus till hus var slitigt. ”Jag tar bara den där stora villan också, de kanske är rika och ger en fin gåva,” tänkte Natalie. Hon hade redan hunnit samla ihop en rejäl slant, vilket ändå gav lite ro. ”Hej, får jag sjunga en julsång?” frågade hon när husägaren öppnade och släppte in henne. Men mannens nästa beteende förbryllade Natalie. Han stirrade på hennes ansikte, sedan på barnet. Han bleknade, stapplade till och sjönk ner i soffan. ”Nadja?” frågade han tyst. ”Förlåt? Nej, jag är Natalie… Ni har nog tagit fel på person.” ”Natalie? Du är så lik min fru… och barnet, är det en flicka?” ”Ja.” ”Jag hade också en dotter … men de dog, båda två… en bilolycka. Häromdagen drömde jag att min fru och dotter återvände… och så kommer ni… är det möjligt?” ”Jag… vet inte vad jag ska säga…” ”Kom in, sätt dig, berätta gärna din historia.” Natalie blev först rädd för främlingen. Han verkade så annorlunda, känslosam på ett konstigt sätt. Men hon insåg att hon ändå inte hade någonstans att gå. Hon gick in i hans stora vardagsrum, såg direkt ett foto på väggen – och ja, den döda frun liknade henne verkligen… Nu började Natalie berätta om sitt liv. Hon pratade och kunde inte sluta; beskrev allt in i minsta detalj. Äntligen fanns det någon som brydde sig. Mannen satt tyst, lyssnade noga och sneglade ibland på barnet som sov och log i sömnen. Kanske kände hon att det här huset snart skulle bli hennes hem …

Sonen är inte redo att bli pappa “Slampa! Otacksamma svin!” skrek mamma åt sin dotter Linnea