Jag gillar det – Page 231

Lånad lycka Anna påtar på sin lilla jordplätt – årets vår kom tidigt, snön har redan smält fastän mars bara nalkas sitt slut. Solen värmer så skönt att Anna går ut, vill stötta staketet som ramlat och laga vedboden. Hon tänker att hon kanske borde skaffa några hönor och en gris, och kanske en hund och en katt också. “Nu får det räcka, nu har jag fått nog”, småler hon åt sina egna tankar. Det kliar i fingrarna – hon längtar efter att få plöja jorden och sätta frön, barfota springa genom myllan som hon gjorde som liten, känna den fuktiga, varma jorden mellan tårna. “Än får vi leva”, säger Anna högt till någon okänd. Då hörs ett “Hej”. Vid grinden står en tonårstjej i grå rock, tunna strumpbyxor och skor med kartongsula – alldeles för kyligt klädd, tänker Anna, sådana rockar delar de ut på svenska skolor och folkhögskolor. Fötterna trippar oroligt. “Hej” säger Anna kort. “Ursäkta, får jag låna er toalett?” “Jaså, jaja, gå du – rakt fram och sen runt hörnet där.” Anna ser nyfiket efter flickan. “Tack, du räddade mig. Jag letar lägenhet… hyr du ut nåt rum?” “Det har jag inte tänkt. Vad vill du ha det till?” “Vill hyra ett rum. Vill inte bo på internat, där super de och killarna ränner.” “Hur mycket vill du betala då?” “Fem kronor… Har inget mer.” “Kom in vetja.” “Får jag låna toaletten en gång till?” “Spring…” “Vad heter du?” frågar Anna när hon släpper in henne. “Oliwia”, svarar flickan tyst som en mus. “Så Oliwia… varför kom du hit, egentligen?” “Jag… rummet…” “Ljug inte. Du, vad vill du?” Frågan får flickan att nästan gråta – hon måste på toa igen. Anna går med. “Du springer väl inte bara på toa? Vad är det egentligen?” “Det gör ont… kan knappt hålla mig.” “Spring då…” Anna väntar vid dörren; till sist samlar flickan sig. “Nå? Om du vill stjäla har du kommit fel – här finns inget. Vem har skickat dig?” “Ingen… Jag… är det du som är Anna Samuelsson?” “Ja, det är jag.” “Du känner inte igen mig… mamma? Det är jag, Olli… din dotter.” Det händer nästan inget i Annas ansikte, men tårarna rinner. “Olli… dottern min?” “Ja, mamma… Det är jag. De gav mig aldrig din adress på barnhemmet, men min lärarinna hjälpte mig. Jag letade och nu är jag här.” Anna sitter tyst, håller om flickan vars ansikte är vått av tårar. Att bara få sitta, omfamna sin dotter, behöver inga ord. Allt är klart ändå. Sen springer Anna mer, som mormor lärde henne – värmer vatten, gör te på dill, pysslar om sin Olli. Sinne för livet kommer åter: grisen, odlingen, renovera kappan… Tanken på Olli räddade henne från ensamhet och tankar om döden. *** Tiden går; Olli blir kär i Ivan från byn. Anna är först rädd, men Ivan är pålitlig och stannar. Hon syr och skaffar till sig och barnen, arbetar i ett kooperativ efter fabrikens nedläggning. Ivan bygger hus, fixar ladugård, företaget går bra och familjen växer. Anna blommar, orkar leva för alla år hon förlorat. Hon oroar sig, men döljer smärtan i bröstet. När Anna är sjuk säger hon: “Olli… förlåt mig, jag är inte din riktiga mamma…” “Mamma! Så säger du aldrig. Du är min mamma, bara min!” Efter Annas död sitter Olli med mammans dagbok. Där står det att Annas förflutna var hårt – eländig barndom, fattigdom, vägval som ledde till förlusten av möjlighet till egna barn. Men Olli blev hennes mening, hennes ljus. Olli visste redan; hade letat upp sin biologiska mor, refuserad, ratad, men fått den riktiga mamman i Anna som älskade henne. På graven lägger Olli och dottern Aina en blomsterkrans: “Var du snäll, farmor?” “Den allra finaste”, svarar Olli. “Ser hon mig?” “Hon vakar över dig, alltid.” Och vinden viskar i björkarna: “Vi finns här, vi älskar dig.”

Främmande lycka 29 mars Våren har kommit ovanligt tidigt i år här i Småland, snön har redan smält undan

Uncategorized

018

VI DÖMDE HENNE ALLA Mila stod i kyrkan och grät. I femton minuter, minst. Det förvånade mig. ”Vad gör den där snobbiga tjejen här?” tänkte jag. Henne – av alla människor – väntade jag mig minst att möta i kyrkan. Jag kände henne inte, men såg henne ofta. Vi bor i samma hus och promenerar i samma park. Jag med mina fyra barn, hon med sina tre hundar. Vi dömde henne alltid. Vi – det är jag, andra mammor med barn, tanter på bänkarna, grannar och till och med, misstänker jag, förbipasserande. Mila var otroligt snygg, alltid moderiktigt klädd och verkade ytlig och självsäker. ”Jaha, har bytt karl igen,” muttrade tanten Karin, sittandes på bänken utanför porten. ”Det är den tredje.” ”Hon har ju råd, pengarna bara flödar,” instämde hennes väninna, faster Märta, som avundsjukt såg på när Mila hoppade in i sin dyra Volvo med ännu en ny flört. Faster Märtas son, 45-årige Kjell, har inte ens råd med en begagnad Saab. ”Hon borde skaffa barn istället, den biologiska klockan tickar ju,” fyllde farbror Olle i. I frågan om att döma Mila var vi alla – tanter, gubbar och mammor – rörande överens. Snart diskuterades det skadeglatt att även denne Milas flört dragit. Slutsatsen var självklar: ”Det är för att hon är lösaktig! Och säkert luktar det hund i hela hennes lägenhet!” Men mest av alla ogillade vi – mammorna med barn – Mila. Medan vi i sista minuten sprang efter våra ungar bland lekplatser, buskar, papperskorgar och allt vad de hittar på, spatserade hon obesvärad omkring med sina ”kräk” till hundar. Och tittade ibland på oss med en min som var svårtolkad – nöjd, kanske till och med lite överlägsen. Så kan det vara, tänkte vi. Hon lever för sin egen skull. Och vi räknar desperat om pengarna räcker till vinterjacka och stövlar åt Lisa, eller om stövlarna får vänta. ”Man ser direkt att hon är en sån där barnfri typ. De är likadana allihop,” konstaterade min väninna Sofia, trebarnsmor. ”De rika har sina underliga idéer – hundar, katter, marsvin…” höll tvåbarnsgravida Lina med, där hon försökte få ner sin äldsta från ett träd. ”Rena egoisten, orkar inte med något ansvar, vill bara resa utomlands. Jag har ju själv inte sett havet på sju år,” suckade fem-barnsmamman Malin. ”Precis så!” höll jag med, och skyndade iväg och plåstrade om min gråtande femåring som ramlat. ”Hon borde skaffa barn istället för sin jäkla hundflock,” sa en dag en äldre dam högt i parken. ”Det har du inte med att göra!” vände Mila sig plötsligt om, men gick sedan bara vidare med sina hundar. ”Ohyfsad,” ropade tanten efter henne. …Några sekunder stod jag och såg på när Mila grät, sedan gick jag ut ur kyrkan. ”Vänta!” hörde jag plötsligt. ”Snälla, vänta.” Mila kom ikapp mig på kyrkogården. ”Det är väl du som alltid är i parken med fyra flickor?” sa hon. ”Ja… Och du med dina tre hundar.” ”Precis. Får jag prata med dig? Jag har ofta tänkt på dig och andra mammor. Ni är så fina, jag beundrar er,” sa hon och rodnade. ”Du?!?” utbrast jag förvånat. Jag var nära att säga: ”Du som är så barnfri, egoistisk och snobbig!” och mindes de där blickarna. Så blev vi bekanta. Vi slog oss ner på en bänk. Mila pratade och pratade. Och grät. Hon behövde verkligen prata med någon… …Mila växte upp i en varm familj och ville själv alltid ha många barn. Hon gifte sig av kärlek – men efter två missfall och diagnosen infertilitet försvann mannen snabbt. Samma sak med nummer två. Däremellan följde år av behandlingar, nästan dödlig utomkvedshavandeskap. Tredje gången lämnade mannen henne redan när han hörde talas om möjligheten till barn. Han gillade hennes bil och hennes pengar, men ville inte ha barn. ”Jag hade gjort vad som helst för att få ett litet barn!” ”Jag trodde du älskade hundar,” sa jag tafatt. ”Jag älskar hundar,” log Mila. ”Men det betyder inte att jag inte älskar barn.” För att inte känna sig ensam tog Mila hem Teo. Sedan fick hon passa Mike medan grannarna renoverade – han blev kvar. Fenja plockade Mila upp som valp från gatan. Jag minns tanten i parken: ”Hon borde skaffa barn istället för alla dessa hundar.” ”Klockan tickar…” surrade Olle efter henne. Klockan tickade – Mila hade fyllt fyrtioett, såg dock ut som trettio. Hon bestämde sig för att adoptera ett barn. Hon gillade särskilt lille sexårige Kalle. Eller snarare, han gillade direkt henne. ”Blir du min mamma?” frågade han. ”Ja!” svarade Mila genast. Men Kalle fick hon inte ta hem. Hans sjuka mamma var inte fråntagen vårdnaden. ”Det tog hårt,” mindes hon. ”Hur kan det vara så – ett barn som lider, behöver familj, och man får inget göra…” Sen dök fyraåriga Lena upp. Hon hade redan blivit adopterad två gånger och två gånger återlämnad. Personalen berättade att när andra ”mamman” släpade tillbaka Lena, kröp hon efter, klamrade sig fast och ropade: ”Snälla mamma, lämna mig inte, jag lovar att vara snäll!” När Mila träffade henne frågade Lena direkt: ”Kommer du också lämna mig?” ”Aldrig,” svarade Mila med gråten i halsen. Men även med Lena blev det svårigheter. Mila ville inte gå in på detaljer. ”Men det är min dotter och jag ska kämpa för henne!” Den dagen gick Mila till kyrkan för första gången. ”Jag hade ingen annanstans att ta vägen,” sa hon. Så kom prästen och samtalade länge med henne. Hon skrev ner något. ”Det kommer ordna sig! Gud välsigne dig!” hörde jag honom säga. Mila log… Vi gick hem tillsammans. ”Du tror väl att jag är högfärdig och kall,” sa Mila. ”Jag är bara trött på att förklara mig. Jag har hört så mycket…” Jag teg. Mila bjöd hem oss någon dag – barnen kunde leka med hundarna. Jag sa ja, vi kommer, men inte riktigt än. Just nu skäms jag så mycket. Och jag tänker bara: ”Varifrån kommer all denna smuts i oss? Varför dömer vi alltid det sämsta om andra?” Jag önskar verkligen att allt ordnar sig för Mila, denna fantastiska kvinna vi alla dömde. Att lilla Lena får krama henne och säga: ”Mamma!” och veta att ingen någonsin tar henne därifrån. Och att runt dem springer glada, fina hundar – Teo, Mike och Fenja… Och kanske sker ett under: Mila får en kärleksfull man och Lena får ett syskon. Sånt händer, eller hur? Och att ingen, aldrig mer, säger något elakt till dem.

VI HAR ALLA DÖMT HENNE Märta stod i kyrkan och grät. Hon hade stått där i kanske en kvart redan.

Uncategorized

022

Olgas första nyår utan föräldrar – ett tufft firande med Tord: hon fixade allt, lagade mat, ställde upp och hoppades på kärlek, men blev förnedrad av hans vänner och lämnade festen för att börja om hos sina föräldrar – en ny start efter ett katastrofalt nyår med fel man.

31 december Hela dagen hade jag sett Agnes pyssla och greja inför nyårsafton. Hon fejade lägenheten i

Uncategorized

013

Håll dig borta från mig! Jag har aldrig lovat att gifta mig med dig! Och dessutom, jag vet inte ens vems barn det är – kanske inte ens mitt? – Så dansa iväg, valsen är din, medan jag nog beger mig härifrån, – så sade Viktor, som var på tjänsteresa i vår svenska småstad, till en chockad Valentina. Och hon stod där – kunde inte tro sina öron eller ögon. Var det verkligen samma Viktor som nyss bar henne på sina armar och kallade henne sin älskade Valentina, lovade guld och gröna skogar? Nu stod framför henne en förvirrad, främmande och kall man… Valentina grät i en vecka, vinkade adjö till Viktor för alltid. Men med åldern – hon var redan trettiofem år – och sin egen blygsamma framtoning, insåg hon att chansen till kvinnlig lycka var liten, och bestämde sig för att bli mamma på egen hand. Valentina fick sin dotter, Maria, precis som planerat. Flickan växte upp snäll och glad, orsakade aldrig sin mamma bekymmer – kanske hon intuitivt förstod att det ändå inte hjälpte att skrika. Valentina tog hand om dottern, men den verkliga moderskärleken fanns aldrig riktigt där. Kramar, närhet, gemensam tid – det blev sällsynta stunder. Ibland sträckte Maria ut händerna mot sin mamma, men Valentina drog sig undan. “Jag har så mycket att stå i, är trött, har ont i huvudet…” Den där känslan, instinkten, infann sig bara inte. När Maria var sju hände något oväntat – Valentina träffade en man. Inte nog med det: hon tog honom till sig hem! Hela samhället pratade, skakade på huvudet: vad håller hon på med, så ansvarslöst mot sin dotter! Mannen – Ivar (ja, han var inte ens från orten!), utan fast anställning, mystisk och tystlåten – kanske en lurendrejare? Men Valentina struntade i vad andra tyckte, ville ge sig själv en sista chans till lycka… Och snart blev grannarna tvungna att ändra uppfattning. För Ivar hade händighet av sällan skådat slag – han fixade bron, lagade taket, reste staketet. Snart frågade folk om hjälp, och Ivar sa: “Är du gammal eller fattig så hjälper jag dig ändå. Annars får du betala lite – med pengar eller kanske med ägg, kött eller sylt.” Valentina hade trädgård men ingen egen ko – men nu fick dottern både mjölk och grädde på bordet! Och Valentina, som aldrig känt sig vacker, blommade ut med Ivar vid sin sida – hon blev mjukare, gladare, till och med mer kärleksfull mot Maria. Ett leende som ingen sett förut… Maria växte upp, följde Ivar med blicken och fascinerades av vad han kunde skapa med sina händer. Mamma gick tidigt till jobbet och det blev Ivar som lagade frukost och middag – vilka pajer och gratänger! Han lärde Maria att laga mat, att duka vackert, att fiska. På sommarmorgnar smög de till ån och satt tysta vid vattnet. Ivar köpte henne cykel, smorde trasiga knän och lärde henne att man måste kunna falla – men också resa sig igen. Till julen fick Maria skridskor under granen, och glädjetårarna rann när de sedan gick ut på den frusna sjön där Ivar tålmodigt höll hennes hand tills hon själv kunde susa fram. Maria växte upp och flyttade till stan för att studera. Livet var inte lätt, men Ivar fanns alltid där – bar kassar, såg henne ta studenten, stod vid hennes sida när hon gifte sig, väntade nervöst på barnbarnet, älskade sitt barnbarn mer än vissa älskar sitt eget kött och blod. Så en dag gick Ivar bort, som vi alla gör till slut. Maria stod med sin mamma vid graven, kastade en näve jord och viskade tungt: – Farväl, pappa… Du var världens bästa far. Jag kommer alltid att minnas dig. Och han blev kvar i hennes hjärta – inte som Ivar, inte som styvpappa – utan som PAPPA. För ibland är pappa inte den som ger dig livet, utan den som uppfostrar dig, delar din glädje och sorg, och står kvar vid din sida… En gripande, svensk livsberättelse om vad det egentligen betyder att vara förälder! Tack för era kommentarer och gilla-markeringar. Följ sidan för fler spännande berättelser!

Flytta dig ifrån mig! Jag har aldrig lovat att gifta mig med dig! Och förresten jag vet inte ens vems

Uncategorized

0117

– Nej, mamma, du behöver verkligen inte komma nu. Tänk efter själv – resan är lång, en hel natt på tåget, och du är ju inte ung längre. Varför ska du göra dig allt det besväret? Det är dessutom vår, och du har säkert massor att göra i trädgårdslandet, säger min son till mig. – Men varför, min son? Vi har ju inte setts på länge. Och jag vill faktiskt gärna träffa din fru, det är väl dags att lära känna min svärdotter lite bättre, svarar jag ärligt. – Då gör vi så här: vänta tills slutet av månaden, så kommer vi till dig istället. Det är ju påsk då, och vi får några extra lediga dagar, lugnar min son mig. Jag var egentligen redan på väg att åka, men jag trodde på hans ord och gick med på att stanna hemma och vänta. Men ingen kom till mig. Jag ringde sonen några gånger, men han avvisade samtalen. Sen ringde han själv upp och sa att han hade fullt upp och att jag inte skulle vänta på honom. Jag blev väldigt ledsen. Jag hade ju förberett mig på att min son och hans fru skulle komma. Han gifte sig för ett halvår sen och jag har fortfarande inte fått träffa min svärdotter. Min son, Alexander, fick jag när jag var trettio. Jag hade aldrig gift mig, så jag bestämde mig för att i alla fall få ett barn. Jag vet att det kanske anses fel, men jag har aldrig ångrat det, även om vi ibland bara överlevde, och aldrig riktigt levde. Jag jobbade alltid flera jobb, bara så att mitt barn skulle ha det som behövdes. Min son växte upp och åkte till Uppsala för att plugga. För att kunna stötta honom där tog jag jobb i Norge och skickade hem pengar till hans boende och studier. Mitt modershjärta var lyckligt över att jag kunde hjälpa honom. På tredje året tog Alexander själv extrajobb och klarade sig bättre. Efter examen fick han fast jobb och försörjde sig själv. Han kom hem ungefär en gång om året. Själv har jag skam till sägandes aldrig varit i Stockholm. Jag tänkte att när han en dag skulle gifta sig, MÅSTE jag dit. Jag började spara pengar – samlade ihop 60 000 kronor. För ett halvår sen ringde han äntligen och sa det jag väntat på – han skulle gifta sig. – Men mamma, kom inte nu. Vi kommer bara skriva på pappren, bröllopsfest blir senare, varnade han. Jag blev besviken, men vad skulle jag göra? Alexander visade sin fru på videosamtal. Verkade snäll, väldigt vacker. Och rik – hennes pappa är en riktig företagsmagnat. Jag var ändå glad för sonens skull. Tiden gick. Han bjöd varken mig till sig eller kom och hälsade på. Jag längtade efter att träffa svärdottern och krama om min son, så jag bestämde mig för att åka. Köpte tågbiljett, packade hemlagad mat och hembakat bröd, några burkar sylt och åkte. Jag ringde innan jag gick på tåget. – Men mamma, varför? Jag jobbar ju, kan inte ens möta dig. Här är adressen, ta en taxi, sa Alexander. Jag anlände till Stockholm och tog en dyr taxi, men morgonen var vacker och jag njöt av staden genom bilfönstret. Svärdottern, Maria, öppnade dörren. Hon log inte, kramade mig inte, bara visade kallt in mig i köket. Sonen hade redan åkt till jobbet. Jag började packa upp potatis, rödbetor, ägg, torkade äpplen, inlagda svampar, gurkor, tomater, några burkar sylt. Maria tittade tyst på mig, sen sa hon att det var slöseri att jag tagit med allt, för de äter inte sånt och hon lagar aldrig mat hemma. – Men vad äter ni då? undrade jag. – Vi beställer hemleverans varje dag. Jag tycker inte om att laga mat, för då luktar det i köket, sa Maria. Plötsligt kom ett litet barn in, en pojke på tre, tre och ett halvt år. – Får jag presentera, min son Daniel, sa Maria. – Daniel? frågade jag. – Nej, Danyel. Inte Daniel. Jag gillar inte när folk säger fel på namn. – Okej, som du vill, Maria. – Och jag heter inte Maria. Jag är Maria-Louise. Här i Stockholm säger alla rätt, men det vet man väl inte på landet… Jag ville gråta. Och inte för att sonen tagit en kvinna med barn – utan för att han aldrig berättat något för mig. Men det var inte alla överraskningar. Jag såg ett stort bröllopsfoto på väggen. – Åh, inget bröllop, men tur att ni åtminstone har fina bilder, försökte jag bryta isen. – Vadå inget bröllop? Vi hade festen med 200 gäster. Det var bara du som inte var där. Alexander sa att du var sjuk, så det kanske var bäst så, svarade svärdottern och såg på mig uppifrån och ner. – Ska du ha frukost? – Ja… Hon satte fram en kopp te och några bitar dyr ost. Det var hennes bild av frukost. Så brukar inte jag äta. Jag ville steka ägg och ta mitt hembakade bröd, men svärdottern sa blankt nej – ingen stekning i köket pga lukten. Brödet ville hon inte ha, de lever hälsosamt, sa hon. Då tappade jag också matlusten. Jag tog en klunk te. Svärdottern var tyst och stelt främmande. Barnet kom och ville krama mig, men Maria vevade med händerna – ingen närkontakt, man vet ju inte vad jag kan ta med mig, och barnet är känsligt. Jag hade inget särskilt till pojken, så jag räckte honom en burk hallonsylt och sa att det kan han ha till pannkakor. Maria ryckte sylten direkt ur hans händer: ”Hur många gånger ska jag säga det? Vi äter inte socker!” Jag höll på att börja gråta. Jag drack inte ens upp mitt te, gick ut i hallen och började ta på mig skorna. Maria brydde sig inte ens eller frågade vart jag skulle. Jag gick ut, satte mig på en bänk vid porten och grät. Så här ledsen har jag aldrig varit. Efter ett tag kom svärdottern ut med barnet och bar ut all min mat och sylt till soptunnan. När hon gått hämtade jag allting ur soporna och gick till centralen. Som tur var fick jag tag på en återlämnad biljett och kunde åka hem redan på kvällen. Bredvid stationen åt jag en riktig middag: soppa, kött, potatis, sallad. Det kostade, men jag är väl värd en god måltid? Jag låste in mina kassar och promenerade kring Stockholm några timmar. Staden var fin, och jag glömde bekymren en stund. På tåget hem grät jag. Sonen ringde inte ens för att fråga var jag blivit av. Jag hade snarare trott att det skulle snöa i juni än blivit så här bemött av mitt enda barn, som jag satsat hela livet på – och som till sist visade mig att mamma inte längre betyder något. Nu vet jag inte vad jag ska göra med de 60 000 kronorna jag sparat ihop till hans bröllop. Ge dem till Alexander, så han förstår att mamma alltid brydde sig? Eller spara dem, för han förtjänar dem kanske inte?

Nej, du behöver verkligen inte komma nu, mamma. Tänk lite själv, resan är lång, hela natten på tåg och

Uncategorized

0135

— Du älskade mig ju aldrig. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu kommer du lämna mig när jag blivit sjuk… — Jag lämnar dig inte! – sa Marina och kramade om Igor. – Du är den bästa mannen, jag skulle aldrig lämna dig… Igor kunde inte tro att det var sant. Han var nere… Marina hade varit gift i tjugofem år och under hela den tiden fortsatt vara populär bland män. Hon var redan som ung tjej eftertraktad – och till och med i skolan sprang pojkarna efter henne. Trots att hon inte var någon skönhet. Hon skilde sig aldrig från sin make, även om han var ganska speciell. Nej, Marina levde med honom ända tills han gick bort. De fick en dotter, såg henne växa upp och gifte bort henne. Dottern flyttade till Italien med sin man, skickar fina bilder och bjuder in Marina att hälsa på. Men Marina har inte åkt. Och nu är maken borta. Marinas man dog i en bilolycka. Så onödigt… Fast senare fick Marina veta att han troligen fått en hjärtattack vid ratten, tappade kontrollen och krockade. — Kanske svimmade han? — gissade hon. — Vi får aldrig veta nu, — suckade väninnan, läkaren. — Dödsorsak: Multipla skador som inte gick att överleva. Marina var i chock. Väninnan Helena hjälpte till med allt det praktiska. Helena fick till och med reda på alla detaljer via sina kontakter. Maken begravdes och Marina blev ensam kvar i det stora huset de byggt tillsammans under hela deras liv. Ja, för två var huset lagom. När det kom gäster blev det till och med lite trångt. Men ensam… för en kvinna – var det stort och kändes som en börda. Ett hem är ett hem. En man behövs i hemmet… Dasha kom hem till begravningen. Tog upp med mamman att sälja huset, köpa lägenhet och kanske att Marina skulle flytta till dem i Italien. — Nej! – utbrast Marina. – Jag har inte byggt det här huset för att sälja. Och jag vill inte till Italien. Har ju sett det där Italien… — Mamma! — Du är lite dum, Dashenka! – log Marina genom tårarna. – Jag skojar ju bara. — Jamen, om du skojar så är det väl inte så illa ändå. Allt var inte svart eller vitt. Lika lite som Marinas bortgångne make varit det. Å ena sidan var han omtänksam och kärleksfull. Å andra sidan kunde hans dåliga humör ta knäcken på Marina. Men han bad alltid om förlåtelse, och Marina var enkel att ha att göra med – fastnade aldrig i det jobbiga. Så levde de. Tjugofem år! Otroligt… Dasha stannade några dagar och åkte sedan hem – hennes man hade fullt upp på jobbet, och dottern ville hem och ta hand om sitt eget. Marina blev ensam. Hon visste att det inte skulle vara länge. Och så blev det. Efter ett halvår i sorg, när tårarna torkat, upptäckte hon att det redan samlats en liten skara friare omkring henne. Till och med Marinas mamma hade en gång blivit förvånad över sin dotters dragningskraft. — Vad är det de ser hos dig? De faller ju på hög! Någon skönhet är du inte… eller är det jag som inte begriper? — Det är inget med skönhet, mamma. Det är bara yta. En kvinna måste ha charm och karisma – något speciellt. — Gå nu, annars tröttnar friare på att vänta! — Det kommer väl en ny, — ryckte Marina på axlarna. Nu hade snart trettio år gått sedan samtalet. Kvinnor klagade över att det inte fanns några män att gifta sig med efter fyrtio. Marina förstod inte det problemet. Hon hade hunnit fylla fyrtiosex – och hade två fina kandidater till och med. Hjärtat drogs till Dmitri. Han såg bra ut, var trevlig i sällskap, intressant att prata med överallt. Men Dima var mest bra på att prata – med ålder och erfarenhet förstod Marina: Han var inte någon att dela livet och huset med. Den andra, Igor, var en rejäl och händig karl. Kunde ta en rejäl fest men fick saker gjorda. En riktig karl med gyllene händer och det där lugnet kvinnorna gillar. Med sin fru var han mjuk som en valp, men han kunde flytta berg för henne. Marina gillade Igor mindre – någon konstig kvinnlig logik. Han höll inte vackra tal. Igor var tystlåten, förutom efter ett par öl, då han kunde dra historier och hålla låda. Och jo, han kunde dricka mycket, men dagen därpå var han igång igen, nykter och arbetsam. Hon valde Igor. Dmitri blev sur och försvann – hans vackra ord räckte inte ända fram. Marina gifte sig med Igor – till hans stora lycka. På bröllopet blev det för mycket dricka, men han sjöng och dansade tills han stupade. — Du är otrolig, — skrattade Helena. – Det har bara gått ett år sedan Vadim gick bort och ändå hittar du någon så snabbt! Kvinnor letar karlar med lykta utan lycka och du bara går ut och så står de där. — Du ska väl inte säga: “Vad ser de hos dig? Du är ju ingen skönhet!” — Nej, men något är det ändå – alltid varit så eftertraktad. — Jag vet inte, Helena. Gå och fråga mamma. Och så dansade Marina med sin man, och försökte skingra de sista tvivel – ja, Igor var lite enkel, men han var stark, händig och inte alls så tokig. Han pratade lite, men det kunde ju vara skönt. Hade hon valt Dima – blev det ju ändå bara prat. Några månader senare hade Igor förvandlat Marinas tomt till en sagoträdgård. Han planterade blommor, byggde pergola, ordnade och fixade. Nej, Marina hade valt rätt man. Han tjänade pengar också, och försökte alltid glädja henne med presenter. Hon jämförde sitt korta nya äktenskap med de tjugofem åren med den förste mannen och ångrade ärligt att hon inte träffat Igor tidigare. En riktig guldman! På sommaren grillade de tillsammans på kvällarna, satt i pergolan, njöt av maten. Marina kisade som en belåten katt, Igor log mot henne. — Vad ser du på, Igor? — Ingenting, är bara glad. Hans första fru var tråkig. Han trodde aldrig han skulle få träffa en sån fantastisk kvinna. De var lyckliga – i fyra år. Sedan började Igor må dåligt: trött, gick ned i vikt utan orsak. När han drack, mådde han riktigt dåligt. — Du måste gå till läkaren! – sa Marina, orolig. – Vad väntar du på? Det är något fel. — Äsch, det går över! — Det där är gammalt tänk. Om det inte går över då? Är du rädd för läkare, som de flesta män? — Nej. Igor vågade inte berätta att han bara var rädd för en sak – att om han blev svårt sjuk, skulle Marina lämna honom. Han visste ju att hon gift sig med honom mer av praktiska skäl än av passionerad kärlek. Men han älskade henne! De träffades i butiken, han såg henne stå förvirrad och leta efter plånboken – och blev förälskad direkt. Hennes vilsenhet var så rörande och han ville bara bära henne på armen och skydda hela livet. Hans mamma var skeptisk: — Vad ser du i henne? Inte vacker, inte ung. Du kunde få vilken tjej du ville! Men Igor behövde ingen annan än Marina. Marina lyckades ändå aldrig övertala Igor att gå till doktorn. En lördagskväll svimmade han mitt under middagen. Det blev ambulans och sjukhus. Marina följde med, höll honom i handen och bad. Opererades direkt – levern, tumör. — Levercancer?! – blev Marina skräckslagen. — Vi väntar på provsvaren. Det var en godartad tumör, men stor nog. Läkarna förbjöd allt, sa att återhämtningen skulle ta lång tid och var osäker. Igor blev djupt deprimerad. På sjukhuset besökte hans mamma honom. — Min son, jag känner inte igen dig! Du har ju överlevt, ingen cancer. Du borde vara glad! Ät lite nu! — Inget smakar, — sa Igor. — Du är väl inte rädd att Marina ska lämna dig? Då är hon knäpp! — Jag är ju ingenting, kan inte ens jobba. Femtio år och redan invalid, vem vill ha en invalid? — Men vad är det nu? — undrade Marina när hon kom in på rummet. Igors mamma gick. Marina klev fram till Igor. — Sluta nu, “invalid”! Armar och ben sitter där de ska. Och vet du vad jag läst? Levern regenererar sig – har man femtioen procent kvar så återhämtar man sig. Och du har sextio procent kvar. Låt det ta tid! — Har jag ens tid…? — Vad menar du? — Tid… — Har läkaren dolt något för mig? — Nej, jag bara… jag vet inte. Han blev utskriven, men livet blev den svåraste fasen hittills. Minsta lilla arbete tröttade ut honom. Tankarna på födelsedagen, där inget fick ätas eller drickas, fyllde honom med sorg. Marina såg aldrig ut att märka hur fort Igor blev trött, och åt glada att följa dieten med honom. — Marina… — till slut vågade han fråga. — Vad händer nu med oss? — Hur menar du? — Jag återhämtar mig så långsamt… Du kommer lämna mig, eller hur? Säg det nu hellre. — Varför skulle jag? Jag trivs så bra med dig. — Men det var ju när jag gjorde allt – nu då? Nu känns det inte bra ens för mig själv. — Dumheter. Skärp dig nu! — Jag försöker! Men vad är det – slår några gånger med hammaren och är trött som en hund. Marina gick fram och kramade honom bakifrån, la kinden mot hans nacke. — Jag älskar dig. Och jag lämnar dig aldrig. Och du behöver inte stressa med återhämtningen. Ta det i din takt. — Du älskar mig? Är det verkligen sant? — Ja, jag menar det. Marina lämnade aldrig Igor. Han återhämtade sig långsamt men säkert. Jubileet ordnade hon utan sprit, så att han inte sörjde det. Några vänner kom, de satt i pergolan och spelade spel. — Vilken tur du har med frun, Igor, — sade vännerna på vägen ut. — Nu går ni väl ut och dricker för min skull, — skojade han. Man skrattade och gick hem. På kvällen satt Igor och Marina på verandan, såg på stjärnhimlen. Lyckliga. För första gången på länge kände Igor sig bättre. Han trodde på sin återhämtning och att hans fru verkligen aldrig skulle lämna honom. Han höll henne ännu hårdare. — Vad är det, Igor? — Det är bra nu, — sa han. — Äntligen, — log Marina och kysste honom på kinden. De var lyckliga… 💬 Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser – lämna gärna en kommentar och glöm inte like-knappen. Det inspirerar oss att skriva mer!

Du älskade mig ju aldrig. Du gifte dig med mig utan kärlek. Nu lämnar du mig, när jag har blivit sjuk

Uncategorized

011

— Mormor Alla! — utbrast Matts. — Vem har gett dig tillåtelse att hålla en varg i byn?

Mormor! ropar Mattis. Vem har gett dig tillstånd att ha en varg i byn? Ella Stefansdotter brister i gråt

Uncategorized

058

Rita gick hem till sin bästa vän Paulina för att vattna blommorna och mata hennes sköldpadda medan Paulina och hennes man var på semester i fjällen – men när hon öppnade dörren med nyckeln som väninnan lämnat åt henne, möttes hon av tända lampor, blinkande julgran, skvalande TV och konstiga ljud från badrummet; när Rita öppnade badrumsdörren blev hon helt paff! Rita blev kvar ensam i stan över nyårshelgen – ingen storslagen fest, bara ledsam ensamhet… Bästa vännen Paulina hade med maken dragit till Åre fem dagar före nyår. Eftersom Rita var den mest pålitliga kompisen fick hon ansvaret: vattna blommorna och mata sköldpaddan. De bodde i samma hus, men i olika trappuppgångar. Rita tackade ja, då anade hon inte att ödet skulle testa henne hårt. En vecka före nyår berättade pojkvännen Niklas, eller “Niklas lille”, som de två år bott tillsammans, helt kallt vid middagen att han träffat en annan! Och denna nya redan var i fjärde månaden! Självklart måste han, som en schysst kille, gifta sig med henne. Det krävde både hon, hennes mamma och mormor, och Niklas protesterade inte. – Men… jag då? frågade Rita förvirrat. Niklas slukade sin middag, torkade sig om munnen och svarade: – Du? Äh, du klarar dig nog. Det var ju inte så mycket kvar av vårt förhållande ändå, bara skalet. Du borde tacka mig för att jag räddar dig från mig själv. Kan du hjälpa mig packa? Nej? Okej, jag fixar själv. Så började han lugnt plocka ihop sina saker… …Rita grät sig igenom fyra dagar hemma. Kompisen Svetlana dök upp – och det visade sig att Rita bara druckit kaffe hela tiden, inte ätit en bit. Sveta, Rita och Niklas hade bokat en gemensam nyårsmiddag – men nu skulle Niklas släpa dit sin gravida hustru istället. Rita vägrade fira hemma hos föräldrarna; mamma hade aldrig gillat Niklas ändå… Den 31 december trodde hon – fast hon visste bättre – att kanske ändå ett litet mirakel skulle ske. Varje nyår hoppas vi som barn… Dagen försvann in i kvällen, inget hände. Presenten till Niklas, en mjuk majsblå ulltröja, låg kvar. Rita provade den, för stor, för breda axlar… Hon stoppade tillbaka den i påsen. Hon sminkade sig, lovade sig själv att inte gråta mer och gick ut. Bättre vandra genom stan än sitta ensam hemma, tänkte hon. Hur man firar nyår påverkar hur året blir, trodde hon. Bara en och en halv timme kvar. Rita gick in på ICA. I fickan fanns Paulinas lapp: förutom blommor också mata sköldpaddan två gånger i veckan! Panik. “Jag har ju glömt bort sköldpaddan!” Skandal om något hänt! Hon rusade till Paulinas lägenhet, öppnade dörren – och hajade till! Allt lyste, julgranen blinkade, TV:n dundrade. Någon lät i badrummet. Rita öppnade dörren och blev helt paff. I badrummet stod en okänd man, rakade sig och nynnade på en schlager. Första tanken var “inbrott”, men varför skulle någon som brutit sig in raka sig? – Och du är? frågade hon barskt. Mannen torkade av sig, log och svarade: – Var inte rädd. Jag är Paulinas kusin! Jag bor på annan ort men råkade stanna över. Tur jag hade nyckel – Paulina och jag hördes, och hon sa att jag gärna fick bo här. – Har du sett sköldpaddan? undrade Rita mitt i allt. – Ja, jag matade henne. Hon gick… ja, ditåt, sa han och pekade bakom soffan. Han tog på sig skjortan. – Ska vi fira nyår tillsammans? Det är bara 10 minuter kvar! Rita fick plötslig panik, sprang ut, hem efter presentpåsen och tillbaka till Paulinas lägenhet – nu med dörren fortfarande på glänt – precis i tolvslaget. Igor sträckte fram ett glas bubbel, Rita räckte över presentpåsen. – Till dig, gott nytt år! utbrast hon. Igor tog upp den fluffiga majsblå tröjan, provade – och den satt som ett smäck även över axlarna! – Jag har fått många nyårssurpriser, men det här är den bästa, blev Igors första ord i det nya året. – Två nyårssurpriser för mig: farväl till Niklas och hej till Igor, tänkte Rita – men höll tyst och log. Nästa nyår firade Rita, Igor och deras lilla dotter hemma hos honom…

Agnes gick hem till sin vän Majas lägenhet för att vattna blommorna och mata hennes lilla sköldpadda.

Uncategorized

023

Vera skyndade hem med tunga matkassar – i tankarna redan vid middagen, läxor och familjens sysslor. Men när hon på håll såg en ambulans utanför porten, greps hon av oro: var det hennes make som mådde dåligt? Till lättnad var det istället grannen, ensamma Nina, som fördes till sjukhuset. Med ett hastigt överlämnat nyckelknippa fick Vera ansvar för både Ninas katt Maja och – om det skulle gå illa – kontakta den okända dottern, som bott ovän med modern i många år. Efter en känslosam konversation försökte Vera väcka dotterns samvete, men möttes av köld. Men timmar, dagar och tankar förändrar mycket. på självaste nyårsafton återvänder Nina – nu med dottern vid sin sida. Allt tack vare medmänsklighet, ärliga ord och svenska grannars värme – en historia om försoning, ansvar och hur ett litet kattliv kan inspirera till stora försoningar i en Stockholms förort.

Vera skyndade sig hemåt med tunga matkassar i händerna. Hennes tankar kretsade kring allt som måste göras

Uncategorized

013

Igor, bagageluckan! Bagageluckan gick upp, stanna bilen! – ropade Marina, men hon förstod redan att allt var förlorat. Presenterna och festmaten, som de sparat till i två månader, låg utspridda på landsvägen. Nu var allt borta! På väg till jul- och nyårsfirandet hos Igors mormor i den svenska byn, när trafiken stod stilla och snön yrde, fick de mitt under all stress plötsligt lära sig att det viktigaste ändå är att familjen är hel och att glädjen kan landa där man minst anar – kanske till och med hos någon som behöver det mer än man själv.

Marcus, bakluckan! Bakluckan öppnades, stanna bilen! ropade Johanna, men redan där förstod hon att allt var kört.