February 2026 – Page 111

Jag är 38 och länge trodde jag att felet låg hos mig – att jag var en dålig mamma, en dålig fru, att något var trasigt inom mig, för trots att jag klarade allt kändes det som att jag inte längre gav något alls. Varje morgon steg jag upp klockan 05:00, fixade frukostar, strök skoluniformer, packade lunchlådor. Jag såg till att barnen var klara för skolan, städade snabbt hemmet och gick sedan till jobbet, höll tider, levererade resultat, satt i möten och log – alltid log jag. På arbetsplatsen såg ingen hur jag egentligen mådde, tvärtom ansågs jag som ansvarstagande, organiserad och stark. Hemma flöt allt också på: lunch, läxor, bad, middag; jag lyssnade på barnens berättelser, svarade på skolfrågor, medlade i småsyskonbråk, kramade när de behövde det, tröstade vid behov. Utåt sett såg livet normalt, till och med bra ut – jag hade familj, jobb, hälsa. Ingen märkbar tragedi som kunde förklara min känsla. Men inombords var det tomt. Det var inte ständig sorg utan en trötthet som inte gick över med sömn; jag la mig utmattad och vaknade lika trött, kroppen värkte utan orsak, ljud störde mig, eviga frågor gjorde mig förtvivlad. Skammen av mina tankar var stor: att mina barn kanske skulle ha det bättre utan mig, att jag inte dög, att vissa kvinnor är födda till mammor och jag inte var en av dem. Jag missade aldrig ett ansvar, kom aldrig för sent, tappade aldrig kontrollen mer än ”normalt”, skrek aldrig mer än jag ”fick”. Ingen märkte något – inte ens min man, som såg att allt var ”under kontroll”. När jag sa att jag var trött, svarade han: ”Alla mammor blir trötta.” När jag sa att jag inte hade lust till något, sa han: ”Det är bara brist på motivation.” Så jag slutade prata. Ibland satt jag i badrummet med dörren stängd, inte för att gråta utan för att stirra på väggen och räkna minuterna innan jag behövde gå ut och vara ”hon som fixar allt” igen. Tankarna på att bara försvinna smög sig på – inte dramatiskt, utan som en kall idé: att bara försvinna några dagar, att inte vara nödvändig. Inte för att jag inte älskade mina barn, utan för att jag inte längre hade något att ge. Den dag jag nådde botten var inte spektakulär – bara en vanlig tisdag. Min son bad om hjälp med något enkelt och jag bara stirrade, oförmögen att förstå. Det kändes som en knut i halsen och en värmevåg i bröstet. Jag satte mig på köksgolvet och kunde inte resa mig. Min son tittade oroligt på mig och sa: ”Mamma, är du okej?” Och jag kunde inte svara honom. Ingen kom för att hjälpa, ingen kom för att rädda mig – jag orkade bara inte längre låtsas att jag mådde bra. Jag sökte hjälp först när krafterna var slut, när jag inte längre ”fixade allt”. Terapeuten var den första som sa något ingen tidigare sagt: ”Det är inte för att du är en dålig mamma.” Och förklarade vad jag led av. Jag insåg att ingen tidigare hjälpt mig eftersom jag aldrig slutat fungera – så länge en kvinna levererar förväntar sig världen att hon ska fortsätta. Ingen frågar hur hon mår, hon som aldrig faller. Det var inte ett snabbt tillfrisknande, inte magi utan långsamt, obekvämt och skuldtyngt: att lära sig be om hjälp, att säga nej, att förstå att vila inte gör mig till en dålig mamma. Jag uppfostrar fortfarande mina barn och jobbar fortfarande, men jag låtsas inte längre vara perfekt. Jag tror inte en felräkning definierar mig. Framför allt tror jag inte längre att viljan att fly gör mig till en dålig mamma. Jag var bara utmattad.

Jag är 38 år och länge trodde jag att felet låg hos mig. Att jag var en dålig pappa, en dålig make.

Uncategorized

Min mans syster bad mig passa mina syskonbarn – och försvann i tre dygn: En svensk vardagssaga om spa-hotell, syskonkärlek och att lära sig säga nej

Men snälla, Linnea! Det är jätteviktigt, på riktigt! Det är ingen annan jag kan be, mamma är på lantstället

Driving to Deliver Dinner to My Husband’s Sick Mother, I Got a Call From My Lawyer: “Turn Back Now!” – The Night I Discovered the Darkest Secrets of the Two People I Trusted Most

As I was ferrying dinner for my husbands ailing mother, my solicitor rang: Come home at once!

Uncategorized

I Chose Not to Spend New Year’s with My Children—And I Don’t Regret It I thought I’d feel sad. Lonely. But the peace wasn’t loneliness—it was freedom. I made myself a classic potato salad and roasted chicken, put on an old film, and, for the first time in ages, I ate slowly, savouring every bite without rushing for anyone’s sake. My phone buzzed every few minutes. I sat in my armchair, watching the glow of the fairy lights on my little tree in the corner. Missed calls, messages, family group chat photos—grandchildren holding up a sign saying they’re waiting for me. I looked at my screen and quietly said, “I’m not going.” It was cold outside and the roads were icy. Travelling would have been long and exhausting. And then days spent under one roof with people who, for years, haven’t known how to talk to each other calmly. I was always the middleman. The buffer. The one who smoothed over the tension. A voice message arrived. Explanations, insistence, arguments. Mention of the grandchildren was no accident. I recognised that tone—not asking, but pressing. Trying to wield guilt. What could I say? That I’m tired of hearing reproaches? That I don’t want to sleep on another uncomfortable sofa? That I’m weary of saving someone else’s marriage while my own life passes me by? Calmly, clearly, without excuses, I said I wasn’t coming. That I wanted to celebrate New Year’s at home. In peace. They tried to come for me. Tried to decide for me. I raised my voice—a rare thing, but this time I needed to. I repeated, “I won’t come.” I set my phone to silent and left it aside. Headed to the kitchen. Put dinner into the oven. Set the table for one—for myself. I felt relief, not guilt. I ate in peace. No arguments. No one forced me to pick a side. No one woke me up in the night to “talk.” As midnight struck, I didn’t wish for money or health. I wished to live free from obligations I never chose. Morning was quiet. No shouting. No demands. There were messages, hints, but they didn’t shake me. Later, one grandchild came by. Alone. No drama. No pressure. Just because he wanted to be with me. We ate together, talking quietly, watched a film. For the first time in years, there was no tension. Then, more calls. Wanting to come over. To start everything again. I said no. Calmly. No explanations. After a few days, we met. I brought gifts. I smiled. But I didn’t fall back into my old role. I made it clear: I love you, but I won’t be the go-between anymore. I won’t spend every holiday in other people’s conflicts. I have a right to my own time. My own quiet. My own life. And, for the first time ever, it was heard. When I was alone again, sitting in my armchair, I smiled. I understood—I hadn’t run away. I’d taken a step towards myself. Sometimes you have to say no to others, so you don’t keep saying no to yourself.

I decided not to visit my children for New Years Eve and I have no regrets. I thought Id feel sad, perhaps lonely.

Uncategorized

Svägerskan vägrade hjälpa till på landet – men ville ändå ta del av skörden

Men snälla, Birgitta Edlund, vad börjar du nu igen för? Vi sa ju: sommarstugan är till för avkoppling

Uncategorized

016

Det du klipper av – kan du aldrig få tillbaka: En berättelse om kärlek, frihet och de val som formar två liv mellan Kiev och Odessa

VET DU, NÄR DU KLIPPT AV NÅGOT, VÄXER DET INTE TILLBAKA Alltså, varje gång Elin visade sina bröllopsfoton

Uncategorized

My Mother-in-Law and Husband Decided New Year’s Eve Won’t Be Celebrated — and I’m Expected to Obey. Here Is My Story.

So, picture thisthree weeks to go until New Years Eve, and I was already getting excited about the festivities.

The Only Betrayal Before the Wedding: How a Comment About Weight Changed My Life Forever

The only infidelity before the wedding: how a comment about weight changed everything.Charlotte had only

Uncategorized

My Family Was Used to Me Staying Silent and Cooking During the Holidays — But This Year, I Finally Spoke Up and Refused to Be Everyone’s Chef

My family had grown used to me being silent and busy in the kitchen during holidays. No one ever really

Uncategorized

Svärdottern stod ut med sin svärmor – så här slutade det hela — Tvillingar?! — utbrast Irina Andersson. Kvinnan försökte verkligen dölja sitt missnöje, men misslyckades. Asta visste mycket väl att man knappast kunde vänta sig äkta känslor från svärmodern. Hon hade aldrig tyckt om Asta, tyckte alltid att hon inte passade till hennes son. Även om omgivningen snarare menade att det var Ivan som var för enkel för en tjej som Asta. Asta var mycket vänlig och välutbildad, hade vid 23 tagit examen från Handelshögskolan och hade ett bra jobb på en privat vårdkedja. Hon kom visserligen från en småstad där hennes far drev ett företag och hennes mamma undervisade vid högskolan. Det gick alltså inte att påstå att Asta var obildad eller outbildad. Men Irina Andersson ansåg ändå att hon var alldeles för vanlig. — Nåväl, grattis! Vilken lycka – dubbel lycka! — muttrade svärmodern. Men delta i lyckan tänkte Irina Andersson definitivt inte. Astas graviditet var komplicerad, hon riskerade missfall och fick till slut ligga på sjukhus långa perioder. Ivan kom och besökte henne nästan varje dag, men Ivans mamma, som bodde bara två busshållplatser bort, besökte aldrig sin sonhustru. Inte ens när tvillingflickorna skulle komma hem dök Irina Andersson upp, hur mycket Ivan än bad henne. De första 40 dagarna såg man heller inget av henne. — Det ska man inte! Tänk om jag tar med en bassil hem till dem? Nej, de får bli starkare först, då kan de lära känna sin mormor. Flickorna var tre månader gamla när Asta träffade svärmor vid ICA. Irina Andersson drog på sig ett leende och frågade genom tänderna: — Hur mår ni, tjejer? Asta log ärligt tillbaka. — Är ute och går! Vagnen är gigantisk, men vad ska man göra? Barnen behöver frisk luft! Svärmor nickade och var på väg att gå, men upptäckte då en gammal väninna som vinkade och närmade sig dem. — Irina! Hej! Men snälla, är det här dina barnbarn? — Ja, Gunilla… Mitt största guld! Asta kände igen Gunilla Persson, hälsade försiktigt. — Båda på en gång! Asta, hur fixade du det, så nätt som du är! — Asta är vår hjälte! — instämde Irina Andersson. Den unga mamman tittade förvånat på sin svärmor. Hon var i chock över vändningen: för en minut sedan ville hon fly ifrån barnbarnen, nu bar hon plötsligt rollen som kärleksfull mormor. Gunilla och Irina babblade… Asta hörde bara brottstycken om vilken lycka tvillingar är, att Asta klarar sig exemplariskt – men framförallt att Irina Andersson hjälper hela tiden. Asta fick höra saker om sitt liv hon aldrig varit medveten om och kunde knappt få ur sig ett ord. När Gunilla till slut gick vidare stod Irina tyst några sekunder där leendet stelnade. Hon sa snabbt adjö till Asta och gick hem. På kvällen berättade Asta allt för Ivan. Han ryckte bara på axlarna. — Asta, det är min mamma. Vad väntar du dig? Hon sa samma med oss – hon berättade att hon satt uppe om nätterna med mina läxor, men i verkligheten såg hon på serier och rörde aldrig mina böcker. Eller hur hon ”promenerade i timmar med min syster för hälsans skull”, fastän det var jag som gick ut, medan hon sminkade sig… Oroa dig inte. Snälla. Asta hade hört historierna tusen gånger. Men kunde ändå inte sluta förundras när även hon själv blev huvudperson. *** Åren gick och inget ändrades i Irina Anderssons inställning till barn och barnbarn. Men så hände en olycka: När hon klev ur en taxi bröt hon benet – och då kom en ny briljant idé. — Jag flyttar in hos er! — förklarade hon tvärsäkert. Paret utbytte blickar och förstod vad som väntade, men kunde inte säga nej. Deras hem förvandlades till kaos. De fick själva flytta in i barnrummet, medan den skadade svärmodern tog upp plats som ett tredje barn: behövde mat, städning, hjälp i badrummet och hatten av butiken. Tvillingarna var nu två och ett halvt år gamla. Asta försökte återgå till jobbet på deltid, så flickorna började på förskola. Varje morgon brottades Asta och Ivan med de bestämda barnen som klamrade sig fast vid sängarna och vägrade slitas ur den värmande tryggheten. En dag ringde Ivans telefon precis innan de skulle gå: — Mamma? Varför ringer du – du är ju i rummet bredvid! — Jag kan inte gå upp, benet är brutet… — Men du har ju krycka… — Nu är du tyst, Ivan! För att säga det jag vill säga behöver jag inte resa mig! — Okej mamma, säg vad du vill… Snabbt bara… — Jag står faktiskt inte ut med att ni lever om så på morgnarna. Jag kan inte sova när ni smäller i dörrar, barnen skriker oavbrutet! Ivan blev röd av ilska. Han gick bort och slängde upp dörren. — Om du vill sova – ska vi lämna barnen hos dig då? Va?! Irina Andersson tystnade förskräckt. Snart flyttade hon ut ur parets lägenhet. Hon väntade inte ens på att gipset skulle tas bort. Ivan saknade henne inte, men Asta kände sig av någon anledning skyldig. Hon ville ju inte att mannen skulle gräla med sin mamma – men vad kunde hon göra? *** Vanligtvis jobbade Asta halvdag på fredagar. Hon hämtade tvillingarna till lunch, handlade fredagsmys och tittade på familjefilm hemma. Den här fredagen var inget undantag. Hon lade ut kuddar på golvet, satte på projektorn – men plötsligt ringde det på dörren. Asta öppnade. Där stod svärmor Irina Andersson med sitt barnbarn, Lena Anderssons son Petter, i handen. — Irina, vad har hänt? — Lena har lämnat honom till mig tills hon slutat jobbet. Men jag måste ut på ärenden! Kan du ta honom en och en halv timme? Snälla! Asta blev ställd. Petter var ett halvår yngre än hennes döttrar och en lugn pojke, så hon satte sig på huk. — Petter, vill du vara hos mig? Han nickade tyst. När Asta tittade upp hade svärmor redan försvunnit in i hissen. — När ska jag vänta er tillbaka? — Max två timmar! Hon sa inte ens hejdå, varken till Asta eller till Petter. *** Ivan kom hem vid sju, såg sin systerson äta köttbullar i köket och blev förvånad. — Tjena, grabben! Hur är läget? Gästar du oss? Var är Lena? Pojken log och Asta suckade tungt. — Din mamma lämnade honom här… ”några timmar bara”. Hon skulle ut på ärenden… — Och när började de där ”några timmarna”? — Snart fem timmar sen… Asta såg oroligt på Ivan. — Och var är Lena nu då? Asta svalde. — Jag har inte skrivit… Ville inte sätta Irina i dålig dager. Det var ju HON som fått ansvar för barnet. Ivan blev röd i ansiktet. — Asta, du är alldeles för snäll… Men det här är ju tokigt! Sa mamma vart hon skulle? Asta skakade på huvudet. Ivan ringde Lena och berättade att Petter var hos dem. Lena lovade komma så fort hon kunde. *** Det var halv nio. Barnen lekte i rummet. Asta, Ivan och Lena satt i köket. — Ska vi verkligen vänta på henne? Barnen borde ju i säng… — Äh, en kväll får de lägga sig sent. Det här måste vi ta med mamma. Just då ringde det på dörren. Asta öppnade. — Så! Ge mig Petter nu, — sa Irina bestämt. Asta svalde. Ivan och Lena dök upp bakom henne. — Mamma, har du verkligen inget samvete?! — Hur pratar ni med er mor?! — Mamma! Skyllt inte ifrån dig! Det var MIG du lovade se efter Petter! Inte Asta… Vad håller du på med egentligen? Irina skrattade. — Spelar det någon roll, Lena? Hon har ju redan två… Hon fixar bägge galant. Och jag hade ärenden! Ivan tog ett steg fram. — Vad hade du för viktiga ärenden, mamma? Vad är det för fräckt och själviskt beteende? Frågade du henne ens innan? — Men herregud, vad ska jag fråga om egentligen! Ivan frågade igen: — Var har du varit? Lena kunde inte hålla sig och började fnissa nervöst. — Först var väl mamma hos frisören – håret var ju längre på morgonen… Sen gick hon säkert och fixade naglarna, lacket är nytt nu… Irina rodnade men visste inte vad hon skulle svara. — Skäms du inte?! — upprepade Ivan. Hon sa ingenting. Såg bara på sina barn. — Du får hjälpa till högst en gång om året, och ändå lämnar du barnbarnet hos min fru?! Kanske vill hon också gå till frisören! Kanske vill hon också få sina naglar fixade?! Då blev Irina blå i ansiktet och ville skälla ut både son, dotter och svärdotter. — Men Ivan! Vadå frisör? Vilka naglar? Hon är ju ändå bara en vanlig tjej från Bredbyn! Det har hon alltid varit, och kommer alltid att vara. I en sekund låg tystnad i rummet. Sedan hördes det: — Ut med dig! Ivan tog resolut svärmor i armen och föste ut henne ur lägenheten. Han stängde dörren och andades djupt. När han mötte sin frus blick såg han tårarna strömma, och både han och Lena skyndade fram för att trösta. Asta var ledsen och sårad. Men samtidigt såg hon att Irina inte heller brydde sig om sina egna barn, och det gav ändå en sorts tröst. Hon ville göra rätt, men insåg att för en hårdhjärtad människa kanske man aldrig kan bli ”rätt”. Efter det svalnade kontakten med svärmor helt. Ivan och Lena hjälpte ibland till om det verkligen behövdes, men Irina Andersson deltog inte längre i familjens liv. Hon var länge sur men till sist vägde längtan efter familjen över, och hon blev vänligare – men hjälpte aldrig till med barnbarnen. En gång när Asta scrollade i sin mobil såg hon Irinas statusbild med foto på alla tre barnbarnen och texten: ”Grattis på Mormors Dag till oss alla som fostrat våra barnbarn!” Asta log snett, men på kvällen satte sig Ivan och Lena och skojade om sin mammas sätt. Det kändes fel att skratta, men svårt att låta bli.

Tvillingar?! utbrast Ingrid Lindström. Trots sina försök att hålla masken lyste missnöjet igenom.