En gång ringde min sysslingmoster och bjöd in mig till sin dotters bröllop – min sysslingbrorsdotter, som jag senast såg när hon var sex år gammal. I hennes sexårsålder alltså. Släktskap har aldrig varit min starka sida, men att slingra mig ur gick inte för sig.
– En gång på 20 år borde vi träffas, våga inte komma undan, morrade mostern bestämt.
Ett inbjudningskort med duvor och rosor från Sofia och Anton kom hem, påminnelse ringde de om också – så det var bara att pallra sig dit.
Nåja. Lördagen var uppoffrad, men vad gör man?
Så där anlände jag till restaurangen med blommor, dåligt humör och sabla lust att smita efter en timme. Blev placerad i ett gäng glada unga män – brudgummens vänner – som efter några snapsar började hylla ”vilken fantastisk moster bruden har, man kan inte tro att du är moster!” och allmänt föreslog att vi skulle ha riktigt kul. Vilket vi också gjorde.
Bruden själv kände jag förstås inte igen; så många år senare hade den brunhåriga lilla tjejen blivit en blondin med kurvor som räckte och blev över. Jag gillade henne bättre som mus.
Stämningen var rätt dyster annars: massor av buttera mostrar och farbröder, en jagad brudgum, en brud självmedveten om sin yppighet och, utan vårt snabbt festglada bord, hade det känts som en minnesstund. Mostrarna blängde skeptiskt.
Jag missade första omgången skålar, men strax började den andra. Med mig. Toastmasteren, efter att ha klurat ut vem jag var, deklarerade glatt:
– Nu ska den unga och vackra mostern gratulera brudparet!
Så jag höll ett hjärtligt tal:
– Kära Sofia och Anton!
Bröllopet hade redan varit ganska lågmält, nu blev det gravtyst, och jag insåg plötsligt att någon moster syntes inte till – och det var knappast så att hon skulle ha förändrats så kapitalt att jag inte kände igen henne.
”Brudens namn är Lisa”, väste tanten mittemot i rosa. ”Och brudgummen heter Oskar.”
”Vadå Lisa? Vadå Oskar?”
”Folk går på andras kalas för att äta gratis,” morrade tanten. ”En sån dök upp på vår grabbfest också, fick knappt ut honom. Det finns ingen skam i människor längre.”
Då förstod jag att det nog skulle bli lite action på det här bröllopet. Gästerna skärpte blicken, började resa sig – själva slagsmålet var nära.
”Men här är min inbjudan!” utbrast jag (verkligen utbrast!), viftande med kortet. ”Allt står här: Sofia och Anton, restaurang si-och-så, festvåning.”
Räddningen kom från en servitris.
”Fröken,” sa hon, ”vi har en festvåning till på övervåningen, kan det vara där du ska?”
”Jajamensan, hon tror nog det,” dundrade tanten i rosa. ”Hon äter här och drar sen upp och tar en sväng till – gratis så klart. Finns ingen skam!”
”Och fräckhet, Inga-Britt, är andra halvan av lyckan,” snäste tanten i limegrönt.
För protokollet så ser jag varken ut som en uteliggare eller äventyrerska. Fast vad vet jag – utifrån ser folk allt möjligt. Brudgummens polare tog mitt parti, genast med kommentaren från tanten i lila:
”Jaha, titta! Redan snurrat till det för karlarna!”
Tanten i rosa fyllde på:
”Exakt så snodde en kvinna på mitt jobb min makes jobb. Vänder du ryggen till ett ögonblick… revor i hela livet, slyna!”
Jag har aldrig snott någons man, men där och då började jag faktiskt kika på männen – någon kanske ändå fungerar? Blir ändå dömd på fler punkter nu…
Tack och lov hämtade en vänlig servitris min moster från rätt bröllopssal, och mostern intygade utan tvekan att hon kände mig och blinkade konspiratoriskt åt båda håll, som för att säga att jag haft små problem hela vårt bekantskap.
Kort sagt, jag evakuerades till rätt fest, där verkligen stod brunögda skönheten Sofia och, antar jag, Anton – där jag tröstades med starka drycker resten av kvällen.
Tur man inte hunnit överlämna presenten ändå.
Men ut från festvåningen eskorterades jag av brudgummens vänner – från det första bröllopet. En dag ringer min gammelfaster mig och bjuder in mig till sin dotters bröllop min syssling som jag senast
Min man bestämde att jag skulle ta hand om hans mamma, men livet ville annorlunda Mamma flyttar hit imorgon bitti.
My mother-in-law called me over, charming as a purring cat, asking me to pop over for two hours to help
Katten sov alltid med min fru – tryckte ryggen mot henne och knuffade bort mig med alla fyra tassar, för att morgonen därpå ge mig en kaxig och hånfull blick. Frun skrattade, men jag var inte road. Den lilla gosen fick sin fisk varsamt rensad och skinnet upplagt i prydlig hög på tallriken, medan jag bara fick lämningarna. Katten gjorde livet surt för mig, och jag gav igen så gott det gick – ibland med små bus, ibland med bittra suckar. Men den där morgonen förändrades allt… Katten kastade sig som ett rasande djur över min fru – och efter kaoset och en dramatisk räddning hördes plötsligt en öronbedövande explosion ute på gården. I chock tittade vi på katten, som satt i ett hörn och grät över sin brutna tass. Läkare, veterinär och en stad i kaos – men för oss handlade livet nu om vår sårade lilla vän. Efter allt, när frun lagade fisk och katten haltade fram för att äta, insåg jag: Om jag har min fru och min katt vid min sida, behöver jag inget mer i världen. Det är sann lycka – på riktigt. Katten sov alltid med min hustru. Han tryckte ryggen mot henne och stötte bort mig med alla fyra tassarna.
Jag insåg att min före detta fru var otrogen mot mig när hon plötsligt började sopa trottoaren utanför huset.
Katten sov alltid med min fru – tryckte ryggen mot henne och knuffade bort mig med alla fyra tassar, för att morgonen därpå ge mig en kaxig och hånfull blick. Frun skrattade, men jag var inte road. Den lilla gosen fick sin fisk varsamt rensad och skinnet upplagt i prydlig hög på tallriken, medan jag bara fick lämningarna. Katten gjorde livet surt för mig, och jag gav igen så gott det gick – ibland med små bus, ibland med bittra suckar. Men den där morgonen förändrades allt… Katten kastade sig som ett rasande djur över min fru – och efter kaoset och en dramatisk räddning hördes plötsligt en öronbedövande explosion ute på gården. I chock tittade vi på katten, som satt i ett hörn och grät över sin brutna tass. Läkare, veterinär och en stad i kaos – men för oss handlade livet nu om vår sårade lilla vän. Efter allt, när frun lagade fisk och katten haltade fram för att äta, insåg jag: Om jag har min fru och min katt vid min sida, behöver jag inget mer i världen. Det är sann lycka – på riktigt. Katten sov alltid med min hustru. Han tryckte ryggen mot henne och stötte bort mig med alla fyra tassarna.
One thing’s for certain: when an old lady shows up at your door, someone must have brought her!
After training, I wasnt expecting a twist in my evening chores.As I hurried home from my exercise class
“— Knappe? Jag kallade henne för Gran. Hon sprang omkring här hela morgonen. Man såg direkt att hon var vilse. Sen kröp hon ihop vid mina fötter. Så jag la in henne i bilen, så hon inte skulle frysa, stackaren, — log mannen…
— Tove, hur kan du vara så otursförföljd? Hur många gånger har jag sagt att den där Viktor inte är rätt för dig! — förebrådde Tamara sin dotter.
Kvinnan stod med blicken i golvet. Trots att det inte var länge sen hon fyllde trettiosju, kände hon sig som en skolflicka som kommit hem med dåliga betyg.
Det gjorde extra ont just nu — för sin skull, sin misslyckade familj och sin lilla dotter. För inför årets mest magiska högtid stod de utan en pappa i hemmet.
— Jag lämnar dig, — sa Viktor lättvindigt till Tamara på kvällen. Hon fattade först inte vad han pratade om.
— Vart ska du gå? — frågade Tove mekaniskt och räckte honom en tallrik ångande soppa.
— Alltså, Tove, du fattar aldrig allvaret. Hur har jag stått ut alla dessa år? — suckade Viktor dramatiskt.
Tove hann inte reagera innan han överöste henne med detaljer:
— Jag står inte ut längre! Och så din ständigt gnällande hund. Dottern är alltid sjuk. Ingen romantik, Tove. Se på dig själv! Vad har du blivit? — avslutade Viktor sin harang.
Tove försökte urskilja sitt rädda ansikte i vitrinen, men tårarna fördunklade synen och hon blev stående ensam i köket.
Viktor tålde inte tårar. Han gav soppan en sorgsen blick, reste sig och började packa…
Hunden Knappe, som anat oråd, cirklade oroligt kring sin matte och försökte trösta.
— Får äntligen vila utan det där eviga yllet, — sa Viktor i dörren med väskan på axeln.
— Vicke, men tänk på Eva? — viskade Tove, och såg sin lilla dotter sova i rummet bredvid.
— Du får lösa det! Du är ju mamma, — svarade han, gick ut till ljudet av Knappes gnäll och lämnade lägenheten…”
(Anpassad för svensk kontext med namn som Tove, Viktor och Eva, samt typiska svenska miljöer och jultraditioner.) Knappen? Jag kallade henne för Granen. Hon sprang runt här hela morgonen idag. Man såg genast hon var
Adam, jag vill inte såra dig, min käre. Jag minns ännu hur Adam satt i fönstersmygen och blickade ut
