Katarina är inte längre bland oss… Sönerna kommer hem till byn från Stockholm för att vara med vid minnesstunden.
Tur att de åtminstone kommit nu, viskar grannarna. De följde i alla fall sin mor på den sista resan.
När minnesstunden är över börjar sönerna med sina familjer packa för att åka hem. Plötsligt stiger Moster Lisen, Katarinas syster, in i stugan.
Moster Lisen, vi måste göra oss klara för att åka, säger den äldsta sonen. Huset måste låsas. Det är dags att ni också åker härifrån.
Va? Åka?! Lisen ser förvånad ut. Men jag är ju hemma! Jag ska ingenstans.
Alla stirrar förvånat på Lisen.
Rita och Mattias har gift sig och flyttat in hos Mattias mamma.
Bröllopet var enkelt. De bestämde sig för att spara pengarna till något annat istället för till boende.
Tidigare bodde de på olika håll Mattias med sin mamma, Rita i en studentlägenhet. Hemma bodde Rita inte, då hennes mamma ofta var ute och festade…
Sin pappa har hon aldrig träffat.
Mattias mamma ger dem utrymme att vara själva, tar semester och åker till sin syster Katarina ute på landet.
Hon brukar ofta vila upp sig där. Katarina har bott ensam länge maken är borta, sönerna, båda två, besöker henne sällan. Telefonen ringer lika sällan.
Kanske skulle de ringa ifall deras mor behöver hjälp? Men de är upptagna, har sitt eget.
Katarina är besviken på dem. Man kan väl ändå ringa sin mor ibland?
Men hon vill inte be dem om något. Gör vad hon kan själv, ber en granne ibland, eller så kommer systerdottern och systersonen förbi.
Mattias är händig och har förr ofta hälsat på tillsammans med sin syster, men nu när han gift sig blir det kanske inte så ofta mer. Snart glömmer han väl också bort sin moster, som hennes egna söner gjorde. De har aldrig tagit med sina fruar till modern sist de sågs var på bröllopet. Inga barnbarn heller. De tycker det är för tidigt.
Lisen, vad roligt att du kom! Min syster! Katarina blir glad.
De trivs ihop. Har varit nära sedan barnsben, ända tills Lisen flyttade till Göteborg och gifte sig där. Katarina blev kvar här på landet. Båda blev änkor samma år, och gifte aldrig om sig.
Nu får du hålla ställningarna. Jag får semester först om en vecka. Men varför kom inte Mattias? Han kunde ju ha tagit med sin nya fru till landet. Eller kanske de åkt på bröllopsresa till Medelhavet?
Nä, de sparar pengar. Bröllopet var litet och lugnt, de skrev bara på papperen och gick hem. Rita har egentligen ingen släkt kvar. Hennes mamma festar mest, Rita fick klara sig själv och plugga. Synd om henne. Fin tjej.
Vadå, varför tog du inte med dem hit?
Jag reste iväg. De får vänja sig vid varandra i fred. Jag vill inte störa. En månad får de vara utan mig. Jag trodde aldrig han skulle gifta sig, trettio år gammal… men nu blev det så. Låt dem vara lyckliga.
De har ju redan vant sig vid varandra. Vad ska de sitta kvar i Stockholm för hela smekmånaden? Låt honom visa upp frun för sin moster! Ring hit dem, huset är stort nog. De kan alltid åka hem om de inte trivs.
Mattias och Rita dyker upp någon dag senare. Mostern är glad, väntar aldrig förgäves på egna sönerna längre.
Jag är så glad att ni kom! Mina egna kommer aldrig. Oavsett hur ofta jag bjuder in. De har väl sitt… suckar Katarina.
Rita trivs ute på landet. Hon minns hur hon som liten hälsade på hos mormor. När mormor gick bort var Rita femton år och fick klara sig själv med både arbete och plugg.
Katarina arbetar. Lisen tar det lugnt och lagar mat till alla. Mattias lagar staketet vid bastun och lägger om taket på förrådet. Rita är i trädgårdslandet från morgon till kväll.
Stopp nu, Rita, du behöver inte slita med landen. Jag är ju snart ledig. Då tar jag vid. Vila nu istället.
Men jag tycker det är kul, jag gjorde alltid det här hos mormor. Tycker om att arbeta i jorden. Ni tar semester och vilar.
Semestern går snabbt. De återvänder till Stockholm, men Katarina blir ensam kvar. Allting är gjort, men nu känns det tomt och kvällarna blir tunga. Hon ringer sin äldsta son.
Har det hänt något?
Nej, ville bara höra hur det är. Kanske ni kan komma och hälsa på?
Nej, vi har för mycket att göra. Ring lillebror istället, han kanske har ändrat sig om att åka utomlands.
Samma besked från lillebror de åker till Mallorca, men vill inte hälsa på mor i några dagar. Nåväl. Mattias har åtminstone lovat att hälsa på…
Åren går. Mattias och Rita köper en lägenhet i Sundbyberg. De glömmer inte moster, åker ofta och hjälper henne med sysslorna. Tar med sina barn ut på landet. Ibland bor barnen där hela sommaren med mormor och gammelmormor. De båda gamla: Katja och Lisen, har blivit pensionärer.
Katarina själv fick aldrig egna barnbarn. Yngste sonen har en son, men det är fruns pojke från ett tidigare förhållande. Den äldste han hann aldrig, karriären gick alltid först och till sist var det för sent. Sådana barn. Inte tid att hälsa på mor, inte tid för egna barn. Kommer var tredje, fjärde år, och väntar att mamma ska vara nöjd för att de åtminstone inte glömt henne!
Tur att Mattias och Rita finns. Och systern.
Så går livet. Tills Katarina blir dålig. Behandlingar hjälper, men pengar behövs till mer. Hon ringer sin yngste son och förklarar hur det ligger till.
Men mamma, du har ju aldrig legat på sanatorium, och du behöver inte starta nu! Hemma är bästa läkedom. Krya på dig.
Det är Mattias och Rita som betalar sanatoriet.
De skickar båda systrarna. Lisen får också vila upp sig. De har roligt ihop.
Fyra år senare somnar Katarina in. Sönerna kommer till byn för begravningen.
Tur att de kom till slut i alla fall, viskar grannarna. Mor fick en värdig avsked.
De står redo att resa hem, när moster Lisen står kvar i huset med Mattias familj.
Moster Lisen, vi… det är nog dags för oss att dra oss tillbaka, säger äldsta sonen. Huset måste låsas. Ni borde också åka nu.
Åka?! Lisen ser förvånad ut. Men vi är hemma! Vi stannar här.
Alla tittar oförstående på henne.
Det här är mammas hus! säger den yngste sonen. Så nu är det vårt. Vi tänker sälja det. Ta gärna något till minne, en vas eller ett gammalt porslin. Vi slänger ändå det mesta.
Nej, det är ni som ska ta något från huset, om ni vill minnas er mor. Själva huset gav Katarina till mig när hon blev sjuk, direkt efter att hon kom hem från sanatoriet.
Sanatoriet? Gav hon bort huset? Men vi är ju hennes söner!
Jaha, nu har ni kommit ihåg det? Men var var ni alla dessa år? När er mor var sjuk fanns ni aldrig här. Söner!
Sönerna åker hem. Ingen förklaring. Och ingen plats att återvända till, ingen kvar att ringa.
Nu bor Lisen i systerns hus. Hyr ut sin lägenhet i staden. Hjälper Mattias familj. De hälsar på, hjälper till. En fin, varm familj, men Katarina saknas…
Fast på sätt och vis är hon alltid där. I deras minnen.
